Det är något med sommarlov som gör tacksamheten över att vara förälder ännu mer tydlig. All min längtan fick svar. Nu finns barnen här, och berikar livet så ofantligt. Med det i åtanke la jag igår ut en dikt (med en ofrivillig blankrad) på författarsidan på Facebook. Många glädjande gillningar från oväntade. Jag hoppas de är genuina och att de inte råkat slentrianslinta på tummen upp 😉

Dikten kommer också här, och fungerar lika bra på båda sorternas föräldraskap som vi har fått lyckan att uppleva.

En dag ska du fråga
”Var kommer jag ifrån?”
Den dagen vill jag våga
se allting som ett lån
Har fått dig som en gåva,
men äger inte dig
Nu när jag ser dig sova
så blir det klart för mig
Du är din egen, kära
som jag får älska nu,
får följa och får bära
Min tacksamhet är du.

Cecilia Ekhem (2010)

Att ha fått de efterlängtade barnen, och att vara del i en hel familj är min stora tacksamhet. Ändå är det tungt idag. Så ledsamt att må sämre så långt efter varje liten aktivitet och att vara sjuk så länge, och jag tänker mörka tankar om att det förmodligen är fel spår de hittat och att jag inte alls kommer bli frisk av den här tuffa medicinkuren. Jag försöker hitta hoppet genom att lyssna på Den blomstertid i olika versioner och en härlig sommarsamba som talar om längtan på ett sätt som jag tänker mig kan passa både älskande och barn-förälder.

Mitt bästa minne av Lill Lindfors var när jag såg henne och min vän Helén Tanzborn på samma scen. Det borde de vara fler gånger. Samma glädje och scennärvaro. Och fantastiska röster. Jag kanske får ta och skriva en duett för dem. Oavsett vad som händer med de där texterna, om de så bara blir liggande här i min iPhone, så hjälper de mig att tänka på annat än feber. Men ibland är det svårt, när febern hindrar mig från att leva som jag vill.

Jag längtar ut. Till sommaren.

Idag har jag trotsat feber och skakiga ben och varit och lyssnat på min dotter när hon sjöng solo på högstadiets skolavslutningsshow. Just den här sången var det. Kära vännen, som hon känt sen de var förskolebarn med gluggar mellan tänderna, kompade på piano. Nu är de sjätteklassare och har mod och styrka och lärares uppbackning till att sjunga och spela inför alla de äldre eleverna. Behöver jag säga att jag är stolt? Och tacksam över att när barnen får växa i en mylla där de mognar och vågar vad som tidigare verkat ouppnåeligt.

Det sjungs så mycket idag. På skolavslutningar, teveprogram och talangjakter, och det är skillnad på olika slags framträdanden. Jag har aldrig varit en sån där vuxen som blir tårögd och leende hur barn än sjunger. Snobbigt kan man tycka, men jag blir inte rörd av falsksång och kopierade höftvickningar. En del barn sjunger på ett så singstar-aktigt sätt, högt, showigt och utan nyanser. Andra kan sjunga, eller vill verkligen lära sig, men kanske behöver support för att utvecklas och våga sjunga inför publik. Och även Singstarbarnen behöver hjälp att växa och hitta sin egen röst. Jag är så glad när skolan, samma högstadium som jag själv gick på, visar sig vara en sån växtplats. Jag är också så oerhört glad över Kulturskolan som ger glädjen över musiken på samma sätt nu som när jag var en elev där. Dessutom med samma lärare. Knappt ett uns äldre och så fantastiskt hängivna.

Om du är glad över att det finns lärare som gör skillnad, klicka inte bara gilla!
Skriv ett kort eller mejl, eller byt ett ord med just den som du tänker på.

Jag har fått frågan om att publicera fler av mina dikter. Tack! Så ikväll när jag är hemma och sörjer att jag är för sjuk för att åka och lyssna på min dotters körframträdande så ger jag er en dikt som föddes ur kärleken till henne.

Till Ellentin

Frö

Du
lilla frö
var fanns du först
långt innan du blev
liv

föll djupt i jord
väl förberedd
hett längtande
jord

de frön som förr
tog plats däri
slog aldrig nånsin rot

men du blev liv
blev glädje
ljus
en blomma
i min värld

Cecilia Ekhem, 2004

Dikten skrev jag när hon var fem år. Nu är hon tretton och sen dess har jag lärt mig att kärleken jag känner för hennes lillebror är av precis samma kaliber. Han, ett frö som växte i ett annat modersliv, är också han en blomma i min värld. I vår värld.

Jag sjunger med Louis på min dotters Spotify-lista: What a wonderful world. Bara en sån sak kan få mig tårögd. Att min tonåring har den sången bland sina favoriter, och sjunger med i texten så gott som dagligen.

”I see trees of green, red roses too….
…and I think to my self, what a wonderful world.”