När man har en riktigt opålitlig mobil- och internetleverantör kan det hända att man blir tvungen att på ett par timmar skriva tre låttexter från sjukdomssoffan. Tänk att min rädsla inför dessa sjukhusbesök har givit mig en ny hobby. Febern och tröttheten gör att det vanliga skrivandet vilar helt, men nu när jag har upptäckt glädjen i att skriva korta rader med tanke på tonsättning så kommer text efter text. Just nu på engelska.

Vad det ska bli av det skrivna återstår att se, men jag drömmer om en alldeles egen kompositör som har gott om tid, och gärna egen studio. Världens bästa sångerska känner jag redan, och tycker det är på tiden att hela världen får höra henne. Både min och min systers vigsel och vår fars begravning omgavs av den sköna rösten.

Oj en sån ödmjukhet. Jag tror visst att jag skriver texter som hela världen ska höra. Håll i er. Idag inspirerade en av mina mediciner mig till en hel sång. Det vore väl en underbar historia att berätta när plattan släpps.

Sjukhuset är en oväntat inspirerande miljö. En annan dag, när jag också var riktigt orolig för en undersökning, såg jag fyra detaljer som födde varsin vers i en haiku:
– snurrdörren där flera patienter ryms samtidigt
– sjukhusprästens krage
– lilla ängelsmycket Kristina givit mig
– en sjuksköterska med varma ord

Den vitklädda haikun finns på Ekhemmanet på Facebook. På Facebook sprids just nu också mängder av bilder publicerade av nån som heter Zura Garibovi. Hundratusentals människor (däribland väldigt många av mina FB-kontakter) gillar och delar hans (lånade) bilder bara för att han har skrivit att de ska det. Intressant. ”Gilla om du inte är rasist” och såna uppmaningar som jag stör mig extremt mycket på kan göra att en bild skickas vidare över hela världen. Jag har svårt för alla slags kedjebrev, inklusive smittsamma gillningar, även om jag förstås är oerhört glad om mina blogginlägg eller dikter genuint gillas. Jag skulle kanske kunna lära mig ett och annat om marknadsföring av den här Zura.

Just nu är det för övrigt en väldig tur att jag är så usel på marknadsföring. För om jag hade fått min sjukersättning baserad på mitt egenföretagande så hade jag, enligt handläggaren, inte fått göra något alls som har med mitt företagande att göra. Inte soffblogga om mitt välgörenhetsprojekt till roman? Inte skriva en enda gratisdikt eller textrad på sjukhuset? Fastän det är det som nu flera gånger har hållit mig kvar på stolen i väntrummet. Märkliga värld. Tack och lov att jag är vanlig lönearbetare och bara minusföretagare. Just nu.

Häromdagen upptäckte jag att samma år som Facebook grundades skrev jag den här dikten. Ett intressant sammanträffande tyckte jag själv.

Det är ofta jag funderar över det här bekräftelsemissbruket som Facebook skapar, inte alls hos alla, men definitivt hos mig. Jag vet verkligen inte hur jag ska ha det med Fejjan. Nu har det gått en månad sen jag klev på där igen, och så lång tid har det tagit innan jag börjat tänka i statusrader.

Edit: I kommentarerna beskriver jag mer vad jag menar med ”missbruk”. Jag var visst lite febrigt kortfattad här, och är istället febrigt flummig i svaren på kommentarerna… 🙂

Igår morse rördes jag till tårar över alla FB-kontakter som gläds åt att min feber äntligen blir rejält utredd. Men igår kväll, utmattad efter en lång och påfrestande sjukhusdag började jag tänka på att lägga ner Facebook igen eftersom jag ser det här att tänka i statusrader som ett tecken på bekräftelsemissbruket. Som bloggen också kan väcka. För det är ju helt fantastiskt att få respons och bekräftelse på det skrivna. Det är själva idén med att vara författare. Att veta att jag berört någon.

Just nu är jag en författare som inte orkar skriva. I alla fall inte romantext där man helst ska komma ihåg vad alla heter, känner och har för sig. Virginia Woolf hade också perioder då hon inte kunde skriva. Nu har jag börjat läsa hennes Mrs Dalloway(1925). En text som också är utmanande för ett feberhuvud. Jag får läsa sakta. Och stryka under. Exempelvis den här raden:

”Hon hade den egendomligaste känsla av att själv vara osynlig, osedd, okänd.”

Det är inget nytt detta med människan behov av bekräftelse. Kanske är det så att en del av den jag är blir till i mötet med andra.

Och så rubriken: jag glömde boken på Infektionskliniken, så Mrs Dalloway blev kvar över natten. Själv fick jag sova hemma, och tog imorse på ett Jesusplåster på ett oskadat finger. Som en påminnelse om att det finns så många som ber för mitt tillfrisknande att jag borde uthärda också de läskigaste undersökningarna. I natt hade en bönegrupp i Nairobis fattigaste delar mig i sin bön. De, som aldrig skulle ha råd med sjukvård på det här sättet, ägnade tid åt bön för mig. Det är fantastiskt. Asante sana.