På fredag drar jag en vinnare i boktävlingen. Det är så roligt att ha fått in en hög med tävlingsbidrag redan nu. Tack! Och välkommen du också! Sen jag har lagt ut tävlingen har jag också fått skicka flera beställda böcker, och köpa Väntrum får man förstås också gärna göra om man inte ids tävla 😉 Boken kanske kan verka vara intressant bara för ofrivilligt barnlösa, men jag har fått härlig respons från andra som ”bara” tycker om relationsromaner – så kom igen och tävla om du vill läsa nåt nytt.
På fredag blir också vår lilla flicka tonåring. Det suger till i magen. Tretton år. Tänk att detta efterlängtade lilla pyre, som vi såg på bild första gången när hon var 9 mm lång, så smått börjar gå vägen från barn till vuxen.
I somras läste jag min dagbok från det där året, och efter den där ultraljudsbilden följde förstås lycka – men en oerhörd oro. Blödningar vid ett par tillfällen, och nånstans där på en kontroll ville BM kolla om hon kunde höra hjärtljud för första gången. Hon såg orolig ut och sa att ”det är nog ingen fara, ibland är det svårt att höra om mamman är mullig ( 😉 ) men jag skickar er på ultraljud för säkerhets skull”. Vidare till Kvinnokliniken på Akademiska där en knäpptyst gynekolog gjorde VUL. Till sist sa han: ”Nä. Jag ser inget barn.”
Mörker.
Vi skickades på ordinärt UL och fick vänta i flera timmar med gråten i ögonen och lyckan bortryckt.
Och så sen när staven målade utanpå magen för första gången, som om hon bara lekt kurragömma syntes ett sprattlande och livligt barn där på skärmen.Vi skulle få bli föräldrar.
Lycka.
Och föräldrar är vi. Med det stora ansvaret att lotsa våra barn genom de mörker de upplever, och med glädjen att få dela deras lycka. Föräldraskapet: högvinst och utmaning.
Min tredje roman är på embryostadiet och ska få växa ihop med storasyskonen Väntrum och den ännu outgivna efterföljaren. Nu ska jag ta och titta på det där embryot och se om det ska växa lite mer idag. Skrivardag: högvinst och utmaning. Men i en annan division och dimension än föräldraskapet.