För ett tag sen skrev författarkollegan Halvbonden om vilka skrämmande dåliga böcker som ges ut. Jag håller verkligen med. Det går inte att förstå hur etablerade förlag kan ge ut böcker med så enormt dåligt språk. Det är som att det skulle sändas sångtävlingar där människor inte sjunger rent, eller att någon seriös handlare skulle sälja majonnäs som varken innehåller ägg eller olja. (Jaha, finns det? Aj då…) Jag förstår att inte alla läsare störs av det, eller ens märker, men om man nu, av någon anledning, vill ge ut böcker av författare som inte kan skriva så borde det finnas lektörer som rättar syftningsfel och tipsar om grundreglerna. T ex att det är ett lågvattenmärke att låta saker ske ”plötsligt” flera gånger på samma sida. Eller att det är onödigt att tre gånger i samma bok grundligt beskriva varför en person har fått ett visst smeknamn. Och som min svenskalärare sa: när man visar att man behärskar reglerna är det OK att bryta mot dem, genom att kanske börja meningar med ”eller” och/eller ”och”. 😉
Jag påbörjade nyss en bok som kvalade in i grenen, ”bok – men långt ifrån litteratur”. Det gick inte, Jag fastnade på alla banala fel och stod inte ut med att läsa vidare. Förvisso är den utgiven på eget förlag, men så vitt jag vet är den skriven av en ganska välläst författare.
Istället köpte jag ett säkert kort. Förutom att språket är korrekt och historierna magnifika, så bjuder Nesser mig på ett språk som ger mig läsglädje utöver det vanliga. Och det är jag värd.
Nej där skojade jag allt! För jag får inte allergiska utbrott bara av böcker som är långt ifrån litteratur. Uttryck som ”det är jag värd”, funkar inte med min syn på människors lika värde och min tro att det goda i livet, det som inte handlar om betyg eller ackordslöner, inte ges oss beroende på hur bra vi gör ifrån oss. Det finns faktiskt inget av livets goda som jag är värd mer än nån annan. Och jag behöver inte prestera eller lida för att ha rätt att ta del det. Jag får ta emot det när det kommer till mig. Och du med.
Nu ska jag läsa mer av Håkan Nesser och ta en kopp kaffe. För det vill jag – och har glädjen att kunna.
Hemmagjord lyxkaffe. Stora delar av världens befolkning har inte råd eller möjlighet att tänka på sånt. Vi har det, men behöver varken förtjäna eller ha dåligt samvete för kaffet vi dricker. Särskilt inte det rättvisemärkta.
