Sverige – bäst i världen?

20120506-112933.jpg
Stockholms skärgård, 2011

Visst är det väl så att Sverige är bäst i världen på föräldraskap? Vi vill gärna framhålla det, och en rapport från Unicef för några år sen genererade mängder av stolta tidningsrubriker i stil med: Sverige är bäst i världen på att ta hand om barn. Visst är det fantastiskt att Sverige når upp till alla dessa kriterier, och visst är den svenska föräldraledigheten ett föredöme när det gäller att grunda för bra relationer mellan barn och föräldrar.
Men (för nu kommer förstås ett men) jag får allt oftare känslan av att vi slår oss till ro med att de svenska värderingarna är de enda rätta. Svenskt kött är bra kött. Svenska idéer är bra idéer. Bara för att det är svenskt.

Vi lever upp till Unicefs kriterier, men hur vet vi att svenska barn mår bättre än andra? Det finns rapporter som visar på att svenska barn och ungdomar mår allt sämre. Sverige – bäst i världen för barn?

Den här uppståndelsen kring Carolas adoption och föräldraskap har väckt gamla funderingar till liv, och jag undrar om det i nåt utomnordiskt land skulle ha uppstått en sån debatt. Där hårvård beskrivs som övergrepp.

I Kenya blev det så tydligt att de svenska adoptivföräldrarna är fokuserade på anknytning på ett helt annat sätt än föräldrar från andra länder. Jag tycker det är intressant med anknytningsteori och tror som bekant mycket på närhet, ändå så kan det stå mig upp i halsen ibland. Mycket förenklat: hos vissa (enligt mig lätt anknytningsfanatiska) verkar det anses som dåligt föräldraskap att bära sitt barn på axlarna istället för i bärsele. Svenska föräldrar förfasade sig över att holländska familjer efter någon månad kunde sätta sina adopterade barn i holländska förskolan några timmar om dagen. I vissa fall höll jag med, i andra inte. För jag tror att det är individuellt vad barnet mår bra av. Och att göra på nåt annat sätt än det svenska, eller egna, sättet behöver inte betyda att det är ett dåligt sätt.

Det skulle vara intressant att läsa en studie över hur barn mår, hur trygga och anknutna de är i olika länder. Både födda och fådda barn. Om det är så att barn i länder med minimal föräldraledighet, barnflickor och andra anknytningsideal mår mycket sämre så kanske jag ändrar mig. Då kanske jag kan gå med på att Sverige är, inte bäst, men åtminstone långt framme.

20120506-113140.jpg
Inbäddat extratäcke

En svensk idé, som finns i motsatta diket från bärselevurmen, är tanken att barn ska sova i egen säng. Jag tror inte på det. Fastän mitt tålamod och sömnbehov ibland fått mig att önska att femminutersmetoden var en strålande idé så tycker jag inte det. Det är bra att ha en egen säng och (när tid är) lära sig somna i den. Med sällskap om det behövs för att det ska kännas bra. Och så länge barnen vill ska de, fastän man ibland kan storkna av obekvämlighet, få komma till föräldrasängen om natten. Lite bekvämare blir det om man rustar med ett extra täcke. Och eftersom det var länge sen storasyster kom till vår säng tror jag det är stor chans att vi inte kommer ha en tonårskille liggande mellan oss om tio år.

Själv ligger jag i soffan igen. Det kostade på att vara på tvåkilometersprommis igår. Huvudvärk och högre temp. Men det var det värt.

Jamie och oliver

Tack för välkomna kommentarer! Roligt med både nya, halvgamla och gamla läsare.

Ensamma vid rampen

Idag har jag tagit mig ut på den längsta promenad som jag varit på sen jag var på (onödig, visade det sig) lungröntgen kring påsk. Men den här promenaden var mycket mer tilltalande än att traska på parkeringar och i sjukhuskorridorer. Jag följde med min lille skejtare till rampen i närområdet. Ljuvligt regnig och frisk promenad. Benen höll och tempen höll sig (åtminstone) rimlig. Tänk om…

Sen fika framför Jamie Oliver som inspirerade både dottern och mig till nya innovationer i köket. Jag bjuder på bilder på mina egna men är än mer stolt över tösens.

Tomat- och purjosallad och spenat med brie och solrosfrön.

 

Broccoli- och ädelostlasagne

Vi ska strax smaka. Jag ska bara plocka fram oliverna först. Jamie kunde inte komma 😀

Och nu spelas en av dotterns favoritlåtar på hennes Spotifylista: What a wonderful world med Louis Armstrong. Yes.

Närhet och stora famnar

Det är ganska talande för min garderob att det plagg jag bär mest är en fleecekofta som har minst ett par decennier på nacken. Jag köpte den för 99 kr när fleecen var ung. Och förmodligen jag med. Nu håller koftan på att rämna och jag har inte haft den utanför hemmet på många år, men den är fantastisk. Det ryms mycket i den.

Nära, nära

Igår morse rymdes jag själv och mitt lilla barn. Som inte är så liten när han fyller sex år i sommar. Tiden går fort. Det märkte jag nu när jag fastnade i en stor låda med gamla foton.

Nära, nära. Och sminkade för prinsesskalas.

Ibland när jag gosar och busar med femåringen och ser hur stor hans syster har blivit, grubblar jag över om jag var en nära och busande mamma på samma sätt med henne. Bilderna påminner om att det var så. Samma slags gos och bus ägnade vi oss åt. Hon har också rymts i min kofta (numera lånar hon den gärna själv, och närmar sig min längd) och suttit mycket i min famn. För tusen år sen och alldeles nyss.

Vinterbus.

I källaren intill fotokartongen finns en låda som sticker ut. En som jag packade i ordning när jag röjde i källaren en gång för länge sen. Det behövs igen kan jag meddela. Otur att man är sjuk när man är sjukskriven. Fast också om jag hade varit frisk skulle jag ha hittat på orsaker att inte röja och fixa i hemmet.

Den här lådan fylldes under vår adoptionsväntan. Då när vi var säkra på att barnet skulle vara litet. Max ett år och förmodligen mycket mindre. Famnarna och tankarna var helt inställda på ett litet barn. Den gamla frystejpen avslöjar det.

I väntan på barnbarn?

Vi fick inget spädbarn. Vi fick en lillebror som vi mötte den dag han blev 2 år och 4 månader. Och famnen räckte till, och kärleken och närheten hade inte kunnat vara större om han hade kommit till oss som nyfödd.

I famnen ryms de fortfarande, både femåring och trettonåring.

Ledsam hetsjakt

Både Hedda och Sandra och Ninette skriver så bra om hetsen mot Carola att jag inte behöver göra det. Men jag har mejlat både Aftonbladsjournalister och psykolog (och fått snabba svar, det hedrar dem – men inte resten) och bedrövas över att en adoption kan bli ämne till debatt på det här viset och att en psykolog får uttala sig när det handlar om att ge barnet frisyr på ett sätt som är nödvändigt ur kulturellt perspektiv. Och det finns inga detaljer som berättar att friserandet har skett på ett sätt barnet mådde dåligt av, de slutsatserna drar man själv, så det handlar uppenbarligen rätt och slätt om håret. Jag hör till dem som tycker det är bra att Carola bloggar och ger kvällspressen tillträde på sina villkor, eftersom hon garanterat annars hade haft dem liggande i buskarna.

Nu började jag visst debattera ändå. Men jag ska absolut inte se Debatt på SVT. Då stiger tempen garanterat. Istället ser jag på detta, som ger tårar men lugn. När jag såg den här minneshögtiden efter tsunamin tyckte jag redan då att Carola aldrig hade sjungit den här sången på ett bättre sätt. Med en helt annan röst än den (enligt mig) lite för mjuka, barniga som hon annars brukar sjunga de sånger som berör henne djupast. Och på slutet syns en ordlös men så talande respekt och medkänsla för dem som har drabbats. Jag önskar att hon själv skulle mötas av samma slags respekt.

Vad jag behöver

Den här sången av Linda Pettersson Bratt lyssnar jag ofta på. Den ger mig tröst fastän jag egentligen tror att vi människor drabbas av en massa som vi inte borde behöva uppleva. Jag tror inte heller att det är Gud som står bakom allt som sker, eller kan påverka allt vi är med om. Men jag tror på att det nånstans visar sig vart det som skedde förde mig.

Det jag vill och behöver just nu är att bli frisk. Varje prov som har tagits har varit bra och jag har slutat googla på långvarig feber eftersom det då kommer upp exempel som handlar om två veckor och inte två månader. Och jag har nästan slutat be om det, eftersom det måste vara uppenbart för Gud vad min önskan handlar om. Om jag inte sov bra och visste att jag – förutom feberfrustration – mår bra själsligen så skulle jag tro att det var något psykosomatiskt. Det förvånar mig inte om andra tror det.

 

Hundragubbesjubileum

Utlovad gåva

Idag kan jag fira att författarsidan på Facebook har fått sin hundrade gillare. Hundragubbesjubileum. Och den hundrade gubben var en varm gumma och inte en trägubbe som i Katthult. Jag lovade redan i slutet av februari att den hundrade gubben skulle få en liten present. Nu har jag gjort i ordning den, och tycker att det passar utmärkt att skicka den just dit den ska.Nu är det väl bara att sikta på 200-gubbesjubileum, eller hur? Jag minns inte att Emil hade nåt sånt.

 

Vårt Katthult. Uppifrån vårt berg ser det PRECIS lika ut 😉

Sen så kan jag fira att citat ur mina gamla dikter har fått nytt liv på andra sidan norska gränsen. Fantastiskt. Den som är nyfiken på det kan gå in på Ekhemmanet leta sig fram via länken till Siterte Sitater.

Och så får jag alldeles snart fira att min familj kommer hem. Jag är inte piggare än när de åkte, men betydligt gladare. Jag firar med att SMS:a en peng till Unicef (se till höger på bloggen) och le och beröras framför Humorgalan.

Den bloggande patienten

Söndagsmorgon på TV4 bjöd på ett aktuellt ämne, på flera sätt. Boken Den bloggande patienten av Sara Natt och Dag kommer ut inom kort och i studion satt både författare, bloggare och läkare. Det var intressant att höra frågan diskuteras och det var ett positivt samtal. Visst kan det uppstå problem och tveksamheter om man bloggar om behandling och andra personer, men när det gäller hur mycket man delar med sig av sin egen situation och sina känslor så håller jag med författaren om att det är upp till var och en att besluta om hur öppen man är med sitt liv, och i det här fallet sin sjukdom. Men det finns många åsikter om det. Svartvita åsikter om vad som är rätt eller fel. Själv la jag från början t ex inte ut en enda bild på Facebook, sen beslutade vi att börja blogga under Kenyatiden och så småningom förändrades de egna gränserna. Vilket för den skull inte innebär gränslöshet. För det är mycket som jag väljer att aldrig skriva eller lägga ut bilder om. Men nog har också jag fått uppleva att människor har åsikter om andras gränser. Och om man bloggar om sin sjukdom får man sannolikt fler oönskade än efterfrågade råd och synpunkter.

När jag googlade på titeln på boken hittade jag att barnlöshetsbloggaren Tonci intervjuats för boken Den bloggande patienten. Jag vill gärna läsa boken. Det jag tyckte saknades i samtalet på TV4 var en fråga som Hedda har tagit upp några gånger, att katastrof och sorg verkar locka läsare mer än något annat. Det och kändisskap. Kalla mig snobb (för det stämmer nog bra) men jag blir ofta häpen när jag tittar in på kändisbloggar som har tusentals läsare fastän innehållet och språket är under all kritik. Eller… i alla fall min kritik. Så visst har jag också svartvita åsikter om vad som är rätt och fel, och bra eller usel läsning, rätt eller fel förhållningssätt men jag försöker låta bli att vädra de svartvita allt för ohejdat.

Idag är det en dag för att vädra åsikter. Första maj. Och om jag skulle demonstrera kanske skylten skulle se ut så här.

Vissa saker, som att bli frisk, kan man varken demonstrera om, önsketänka fram eller begära. Men försiktigt be och stilla önska.

Livet hjälpt på traven

Den här dagen för precis fjorton år sedan fick livet hjälp på traven. Två befruktade embryon återfördes till min livmoder. Jag och min älskade, älskade man gick och tände två ljus i Uppsala domkyrka och mötte sedan vänner för picknick i gröngräset. På kvällen hade Zifa konsert i Österledskyrkan och jag dansade och sjöng medan ett litet liv började ta fäste. Vårt första barn. Som nu är på vägen mellan barn och vuxen. Så älskad att det gör ont. Med precis samma slags kärlek som vårt andra barn vars liv tog fäste i en annan kvinnas livmoder för sex år sedan. Kanske det andra ljuset vi tände för fjorton år sedan egentligen var hans.

Jag saknar dem båda idag så det gör lite ont.
Men jag har dem.
Vi har dem.
Tack Gud.

Älskade

Konstig kostcirkel

Förutom att jag skulle kunna kvala in till VM i självömkan har jag idag kunnat kvala in till nåt mästerskap i dålig kost också. Eller vad sägs om lunchen?

Hela kostcirkeln?

Och så chips och kall köttfärssås till middag. :-/ Utmärkt meny när man inte motionerat sen marken var snötäckt. Eeeeh. Alla prover är bra, utom BMI (fast det har inte doktorn kollat, det vet jag ändå) som inte lär bli bättre av detta.

Igår gjorde jag i alla fall en ansträngning eftersom en av goda vännerna som tittade in så där hjärtevärmande hade med färsk sparris. Det gick att hitta fina tillbehör till det i kylen. Så jag grät inte alls av att äta detta.

Ditt och datt från kylen. T ex längtansbönor från KenyaMen jag grät när jag såg den här sköna filmen nyss. Juno. En fin film med en biton av barnalängtan som lockar både tårar och tacksamhet.

 

Sång till sällskap och tröst

Det är märkligt. Ensamhet är något som jag brukar längta efter och ha stort behov av. Tid jag brukar vilja använda till skrivande och kraftsamling. När vardagen varit stressad har några dagar ensam hemma verkat som något ljuvligt, nästan ouppnåeligt.

Det är skillnad när ensamheten är oönskad. När man borde vara någon annanstans. När ohälsa gör att författandet är som bortblåst. Då är ensamheten inte längre ett ord med doft av frihet. Som frikortet jag fick i veckan på vårdcentralen. Frikort, men utan nån som helst känsla av frihet.

Återigen tackar jag Gud över att ha en familj. Över att inte behöva leva med oönskad ensamhet mer än några dagar. Det är en gåva att aldrig ta för given. Och igår fick jag besök av vänner som förstod precis när de ska komma med kramar och handfast omsorg. Vänskap är också något som doftar nåd.

Sån omsorg man kan bli riktigt tårögd av. I ögon som redan var feberblanka. Som blev ännu mer blanka vid det långa samtalet med en vän som just förlorat en älskad. Henne tänker jag på när jag nu spelar den sång av Kjerstin Aune som jag har haft anledning att skicka till många de senaste tiden. Och fått bekräftelse på att det är en sång till tröst. För tröst är inte att släta över och förringa det som gör ont. Den bästa trösten är bekräftelsen att det är som det är. Att det finns sånt som är tungt, att ork tar slut ibland, att inte allt är så som man önskar och att också det mörkaste mörka tillhör livet. Jag spelar den sången för alla som behöver just den trösten, eller som behöver fylla rummet med ljudet av en skön sång.

 

Fikarum och blogghållplats