Visst är det väl så att Sverige är bäst i världen på föräldraskap? Vi vill gärna framhålla det, och en rapport från Unicef för några år sen genererade mängder av stolta tidningsrubriker i stil med: Sverige är bäst i världen på att ta hand om barn. Visst är det fantastiskt att Sverige når upp till alla dessa kriterier, och visst är den svenska föräldraledigheten ett föredöme när det gäller att grunda för bra relationer mellan barn och föräldrar.
Men (för nu kommer förstås ett men) jag får allt oftare känslan av att vi slår oss till ro med att de svenska värderingarna är de enda rätta. Svenskt kött är bra kött. Svenska idéer är bra idéer. Bara för att det är svenskt.
Vi lever upp till Unicefs kriterier, men hur vet vi att svenska barn mår bättre än andra? Det finns rapporter som visar på att svenska barn och ungdomar mår allt sämre. Sverige – bäst i världen för barn?
Den här uppståndelsen kring Carolas adoption och föräldraskap har väckt gamla funderingar till liv, och jag undrar om det i nåt utomnordiskt land skulle ha uppstått en sån debatt. Där hårvård beskrivs som övergrepp.
I Kenya blev det så tydligt att de svenska adoptivföräldrarna är fokuserade på anknytning på ett helt annat sätt än föräldrar från andra länder. Jag tycker det är intressant med anknytningsteori och tror som bekant mycket på närhet, ändå så kan det stå mig upp i halsen ibland. Mycket förenklat: hos vissa (enligt mig lätt anknytningsfanatiska) verkar det anses som dåligt föräldraskap att bära sitt barn på axlarna istället för i bärsele. Svenska föräldrar förfasade sig över att holländska familjer efter någon månad kunde sätta sina adopterade barn i holländska förskolan några timmar om dagen. I vissa fall höll jag med, i andra inte. För jag tror att det är individuellt vad barnet mår bra av. Och att göra på nåt annat sätt än det svenska, eller egna, sättet behöver inte betyda att det är ett dåligt sätt.
Det skulle vara intressant att läsa en studie över hur barn mår, hur trygga och anknutna de är i olika länder. Både födda och fådda barn. Om det är så att barn i länder med minimal föräldraledighet, barnflickor och andra anknytningsideal mår mycket sämre så kanske jag ändrar mig. Då kanske jag kan gå med på att Sverige är, inte bäst, men åtminstone långt framme.
En svensk idé, som finns i motsatta diket från bärselevurmen, är tanken att barn ska sova i egen säng. Jag tror inte på det. Fastän mitt tålamod och sömnbehov ibland fått mig att önska att femminutersmetoden var en strålande idé så tycker jag inte det. Det är bra att ha en egen säng och (när tid är) lära sig somna i den. Med sällskap om det behövs för att det ska kännas bra. Och så länge barnen vill ska de, fastän man ibland kan storkna av obekvämlighet, få komma till föräldrasängen om natten. Lite bekvämare blir det om man rustar med ett extra täcke. Och eftersom det var länge sen storasyster kom till vår säng tror jag det är stor chans att vi inte kommer ha en tonårskille liggande mellan oss om tio år.
Själv ligger jag i soffan igen. Det kostade på att vara på tvåkilometersprommis igår. Huvudvärk och högre temp. Men det var det värt.
