Under förra veckans soffhäng såg jag ett avsnitt av Familjen Annorlunda, och gäspade en del framför de olika familjerna som hade som gemensam nämnare att de hade en väldans massa barn. Kanske var det att programidén ligger så långt från mitt eget liv som fick mig att gäspa rätt ointresserat.
En familj nämnde ordet vardagslyx massor av gånger. Det var vardagslyx att pyssla med barnen till exempel. Pyssel och tyg och klister skulle aldrig kunna definieras som lyx i min värld. Kvalitetstid möjligen, men lyx? Nä.
Idag har jag däremot fått erfara vardagslyx enligt min definition. Min mor och bonusfar hade ägnat flera timmar i vårt hem innan vi kom hem från jobben. Fixat hallgolv, strukit kläder, hämtat barn och fått middagen klar.
Guld värt en sån här dag när det fortfarande är en bit kvar till fullt frisk. Så nu lyxar jag vidare i soffhörnet innan godnattsångerna ska sjungas.
Sjuk och ensam hemma några dagar innebar att jag hämtade igen en liten del av vad jag missat i filmväg de senaste åren. Och allt jag såg var bra. Så här kommer några febriga filmtips rangordnade från stillsam njutning till livsviktigt allvar.
Diamanten från Botswana – Damernas Detektivbyrå
Tjuven på Kgale Hill – Damernas Detektivbyrå
Happy end
I dina händer
Nawals hemlighet
I de två sistnämnda talas det franska. Om du låter det hindra dig så missar du något storslaget, särskilt i Nawals hemlighet. Den är jag fortfarande tagen av.
En annan fantastisk film, där det talas främst svenska, är denna som jag har sett (flera gånger och) nämnt tidigare:
Det behövs många påminnelser om att aktivt skapa tystnaden och stillheten, för den kommer inte av sig själv. Åtminstone inte hos mig. Också nu när jag har legat sjuk har jag samlat ljud, bilder och ord omkring mig. Jag har inte orkat skapa för egen del, men tagit till mig andras skapande. Och smitit undan tystnaden.
En av de sånger jag lärde mig när jag som ung besökte den kyrka där vi nu är engagerade var en där texten lyder ”Genom stillhet och förtröstan ska ni vara starka”.
Jag har alltid tyckt om den sången och förstått att den bär på en sanning. Om jag inte hittar stillheten och ron försvagas jag. Orden är närmare 3000 år gamla. Skrivna av Jesaja. Med nyaste översättningen i Bibel 2000 står det så här i Jesaja 30:15.
”Vänd om och var stilla
då kan ni räddas,
genom lugn och tillit
vinner ni styrka”
Jag tror på det än, och fastan är ett sätt att försöka hitta dit. Att dra ner på det som bidrar till att jag flyger fram i vardagen utan att reflektera och stanna upp i tanken. Låta tystnad råda. Men det är svårt. Också när kroppen ligger still rusar planerna, grubblerierna, idéerna och fantasierna omkring som på hästar. Jesaja har en mening till skriven i vers 15. Det står ”Men ni ville inte”. Och jag tror det är synnerligen sant också några tusen år senare. Om vi verkligen hade velat skulle vi hitta stillheten. Utan SPA. Utan retreater och mindfulnesskurser. Utan facebookfasta. Det är sant. Jag vill inte tillräckligt mycket för att skapa mig tystnaden mitt i vardagen. Så då får jag ta till hjälp för att hitta dit. Hjälpmedlen är en omväg, men behöver inte vara fel väg. Ändå tar jag åt mig av orden:
”Men ni ville inte.
Ni sade: ”Nej på hästar skall vi flyga fram”.
Ja, hastig blir er flykt.”
Men nu ska jag öva. Kroppen behöver ändå vila när virushästarna har galopperat i systemet en vecka. Så nu ställer jag klockan och tar fem minuter, som farmor sa.
Vinnaren är dragen!
Ullis i Nairobi kommer att få en Frälsarkrans på posten. Grattis!
För ett år sen möttes vi på Svenska skolan i Kenya. Jag skulle gärna komma dit och leverera armbandet personligen, men får ta postgången till hjälp.
Hemma.
Själv har jag iofs varit hemma hela tiden, förutom några timmar på sjukhuset igår, men nu är familjen hemma från sina olika resor. Att vara ensam hemma och sjuk är förmodligen effektivare, men så mycket tråkigare. Återigen så innerligt tacksam över att ha en livskamrat. Att ha en familj. Och att sjukdomen inte är allvarlig, utan av en art som går över. Alldeles snart hoppas jag, efter några fler inställda aktiviteter och några fler dagar i pippikläder. Och några fler liter te.
Jag fick en mugg av tösen som kom hem sent igår. Älskad tös, som också älskar den där staden nu.
Tack för de fina bidragen hittills till frälsarkranstävlingen! Jag drar vinnaren ikväll efter kl 20.00, så du har chansen om du inte har hunnit delta än.
När man bloggar offentligt kan man bli hittad av alla möjliga skäl. Det är både roligt och läskigt, och trevliga journalister kan sin sak i att göra så man känner sig bekväm nog att säga ja. När vi bodde i Nairobi under adoptionsprocessen blev vi t ex intervjuade av en journalist från The national. En stor tidning med Abu Dhabi som bas. Idag handlade det om en annan tidning. Och kanske att jag får ta och borsta håret och dra på mig något annat än myskläder till veckan.
Så här ser jag ut nu. Fredagsmys minsann. Testade hälsan med ett ärende och konstaterade mig varken pigg eller feberfri så jag fortsätter hänga i soffan, nyss med Mma Ramotswe som sällskap. Damernas Detektivbyrå som fick mig att längta. Och kanske att orka skriva några rader på romanen där det finns en sån veranda som Precious har. Först när jag såg filmen idag insåg jag att t om färgen stämmer.
Det är ovant att vara ensam och ovant att inte göra något. Inte så sjuk att det är svårt att ordna mig mitt te och ta mig mellan rummen, men inte så pigg att jag orkar göra någon som helst nytta. Förmodligen var det just vad jag behövde precis nu. Befogad göralöshet.
Som vanligt har jag svårt att sova länge och att somna om på morgnarna, och idag blev jag väckt av den lilla kamraten nån gång efter fem. Hon blev så glad när jag tände och började läsa att hon kråmade och krumbuktade runt länge intill mig. Det fick mig att tänka på på saknade kissekatter. Både egen och andras…
I min göralöshet har jag ändå gjort sånt som jag inte brukar så mycket som jag egentligen vill. Sett film och läst böcker. Igår läste jag ut Lena-Maria Klingvalls Våga drömma. Ett stycke inspirerande, imponerande livshistoria. Och nu heter sällskapet Håkan Nesser, och boken är som vanligt ett stycke Litteratur med stort L. Vilken bok jag läser kan ni se på annan plats, en bok som får mig att åter förundras över hans fantastiska språk. Det får mig att känna mig inkluderad.
När det är förkylningsludd i tankarna kan man landa vid andra teveprogram och webbsidor än annars. Både bättre och sämre. Nu hittade jag en mycket bra reportageserie om ofrivillig barnlöshet från Ålands radio. Radiotips för dig som längtar, eller för dig som vill veta hur det är att vara den som längtar. Och så hade de ett fantastiskt trevligt boktips där: Väntrum av Cecilia Ekhem. Glädjande förstås.
Nya omslaget. Design: läsaren Liselotte Svelander
Jag har sålt några böcker både till Åland och till Finland, och är så glad över att få sprida dem också utanför Sverige. Tyvärr så är portot så dyrt att vi har fått hitta andra leveransvägar för att inte frakten ska bli dyrare än boken. Tänk om jag hade haft en kontakt på nån finlandsfärja som skulle kunna posta boken från andra hamnen… Eller så får jag åka färja oftare själv.
När jag var liten gick det färjor mellan Sundsvall och Vasa, och vi åkte ganska ofta. Min mormor berättade ofta hur jag på min första resa, som riktigt liten, hade stått och tittat ner och sagt: -”Mycke vatten! Åh, mycke vatten!” Och fortfarande fascinerar dessa gigantiska farkoster. Många somrar har vi kryssat med Silja Line tillsammans med en annan familj, och rätt ofta kommer lockande broschyrer hem. Just nu är jag ruskigt sugen på att ta med familjen, och särskilt dottern, och se Kristina från Duvemåla. Den som vi såg i Sverige när hon var ett sprattlande pyre i min mage.
Den andra röda pärlan handlar om den kärlek som är riktad till mig. Inte den jag uppfattar att jag får, utan den kärlek som ÄR. För mig utgiven.
Mänsklig kärlek har sina gudomliga stunder, men upplevs olika när humör och situation spelar in. Jag tror på en faktisk kärlek. Att jag är älskad. Att du är älskad. Med en kärlek som aldrig rubbas och som alltid övergår vårt förstånd. En kärlek som jag kan bottna i om allt annat rasar. Och det rasar omkring oss. Skilsmässor syns bland såväl stadsministrar som bekanta. Trasiga familjerelationer syns i teveprogram och på ICA.
Då är det tryggt att tro på en kärlek som är. Och fastän det mänskliga livet tyckts osäkert och temporärt så får jag smaka på den kärleken här. Jag anar den…
… i tonåringens vilja till närhet och intresse av hur jag har det
… i femåringens omfamning och orden mot min hals ”Åh vad jag är lycklig”
… i mannens ömma röst och varma blick
… i en mors pussar och praktiska omsorg
… i en systers omedelbara närvaro när vår gemensamma plattform skakar
… i en väns varma famn
… i katten som spinnande tar plats i min famn utan att fråga
… i musiken som berör mitt hjärta
… i min egen omfamning av mig själv
På ett dop för många år sedan sjöng vi (som faddrar) och våra vänner, dopbarnets föräldrar en sång som är alltför lite spridd. Nu sjunger Mikael Eklöv den för mig: Du är älskad. Du är sedd. Var inte rädd.
Du lyser klarare än himlens alla stjärnor
för ljuset som du bär det värmer mig
Livets låga brinner som ett svar
på orden jag älskar dig
Du behöver inte lyckas för att duga
det räcker med att du finns till
Livet är en gåva som du får
Din möjlighet att göra det du vill
Du är älskad, Du är sedd
Var inte rädd
Du får vandra genom livets äventyr
med ditt skratt och dina tårar på din kind
Du får gå dina steg i denna helhet
genomströmmad av vatten och vind
Du är älskad, Du är sedd
Var inte rädd
Om du stannar upp vi gränsen för ditt tvivel
kommer aldrig det du tror bli verklighet här
Men om du tar ett steg rakt ur och vågar pröva
ska du se att dina vingar bär
Du är älskad, Du är sedd
Var inte rädd
Mikael Eklöv
Planen var att morgonpussa hejdå, jobba effektivt hela dagen, lunchträna med jobbarkompisar, podradiopromenera i solen och sen komma hem till tomt hus för ensam återhämtning och skrivarlya i flera dagar.
Jag hann med punkt ett. Så kom en feber.
Jag gav mig av hemåt när tempen började stiga och landade i soffan. I ett tomt hus som sagt. Det är underligt. I stressiga och trötta stunder längtar jag så enormt efter ensamheten som verkligen hjälper till att ge kraften åter. Men när en flerdagars ensamhet väl dyker upp är det inte så där fantastiskt som det först verkade utan både tråkigt och längtansfullt. Det kan rentav bli som en fasta. Men inte i fråga om mat. Mycket juice, te och frukt visserligen, men jag tror glass är en nödvändig medicin framåt kvällen. Kanske framför Babel (om jag är vaken så sent) med ny programledare. Min favorit Jessika Gedin.
Annan slags medicin fick jag nyss.
En fantastisk läsarkommentar som följdes av fler.
En till bokbeställning.
En fin film (som jag får återkomma till. Gäsp….)
