Den här tiden på året innebär, för många, extra fokus på behövande i världen. Förr hette det Lutherhjälpen, numera är det Hela världen som är namnet för Svenska kyrkans internationella biståndsarbete.

Jag har startat en utmaning i fasteinsamlingen, där jag utmanar alla mina bloggläsare att genom denna seriösa och pålitliga organisation bidra till att orättvisorna utjämnas.

För att bidra till just denna insamling klickar du på den svarta cirkeln med texten ”Gå med i utmaningen”. Skickar 20,60 eller 100 kronor via SMS och knappar in en svarskod så att din peng registreras just på den här utmaningen.
Häng med!

Igår kom ett SMS från goda grannar: Välkomna på iglooinvigning!
Härligt att få en ledig lördag förgylld med ett möte med flera andra familjer som vi trivs att vara med. Och att få vara med och inviga ett fantastiskt byggnadsverk. Erik, en skön femtonåring har ägnat närmare 50 arbetstimmar till att helt på egen hand bygga en igloo på gården. Det är inte första gången, och ifjol var det stort när vi befann oss i varma Nairobi och fick läsa en webbartikel om Erik och hans igloo. Och i år fick vi vara med vid invigningen. Stort. Liksom igloon. Minst 6 meter lång och ca 3 meter hög i kupolen. Helt fantastiskt att stå därinne bland alla ljusen. Dagens ros går till vår kompis Erik. Gissa om vi är stolta över att känna honom.

Erik Sundström. Glöm inte det namnet. Och hans kompis med samma efternamn är en annan kille vi är oerhört stolta över att känna. Unga människor som går mot strömmen, och gör det rätta och det som sätter avtryck, det är sånt som kan orsaka tårar i ögonvrån 41-åriga damer.

Nu fokus på Bodyguard. Jag och tösen har pratat en hel del om att se den filmen det senaste halvåret, eftersom dottern uppskattar hennes musik så mycket. Nu sänds den på teve. Och denna vackra skönsjungande kvinna sjunger på annan plats.

Efter lagom mycket skrivande hämtade jag gossebarn och rastade sparken. Den är hel nu tack vare en osannolik skattjakt i våras.

Nu har fredagspartyt börjat. En gosse i guldhatt dansar till sin allahjärtanspresent, tösen är hemma, maken är på intåg och jag ska ge mig på laxen.

Fredag med familjen. Finmiddag. Final i På spåret.
Mums!

Min paus från Facebook börjar förberedas. Två gånger tidigare har jag haft långa pauser från FB då jag har inaktiverat mitt konto. För mig är det nödvändigt att försvinna helt, inte alls vara sökbar. Dels tror jag (smått beroende som jag är) att jag skulle titta in trots mina föresatser om det var för enkelt, dels vill jag inte att olästa meddelanden ska ligga där obesvarade.

Båda gångerna tidigare har jag rensat bland kontakterna i samband med pauserna. Jag blir ofta obekväm med Facebook, och ett sätt att hantera obekvämligheterna har varit att ta bort kontakter som jag:
– egentligen inte känner
– knappt skulle känna igen om jag mötte dem (och jag är dålig på att känna igen)
– aldrig verkar använda FB
– läser allt utan att nånsin ge sig tillkänna (varken på FB eller via andra kanaler)

Den sista punkten borde väl göra mig till en icke-bloggare, men så är det inte. Här är det liksom inskrivet i avtalet att det kan vara envägskommunikation (även om jag uppskattar oerhört att få respons på det jag skrivit). På Facebook är jag ännu mer personlig än här och känner mig mer bekväm med dialog än att ha tysta åhörare. Så jag gissar att Twitter inte heller är mitt forum.

Efter FB-vilorna har dock kontakterna fyllts på igen och det har varit svårt att följa kriterierna. Jag har inte haft modet att tacka nej och jag har inte kunnat se vilka som hör till de här kategorierna. Och ibland har jag ångrat mig om dem jag tagit bort och tänkt att jag kanske hade fel…
Nu funderar jag på om den här fastan kommer att bli mer radikal. Kanske raderar jag alla kontakter och börjar om. Kanske stänger jag Facebook helt. Men det är minsann inte lätt. Jag har börjat nu med att rensa meddelanden, det är ruskigt krångligt och tidskrävande, och det finns ruskigt mycket sparat. Ungefär allt.

Men nu pausar jag från rensningen. Det jag verkligen behöver idag är en dag av återhämtning. Trötta, intensiva dagar och dålig sömn. Och idag får jag en dag av återhämtning. En gåva! Jag vaknade alltför tidigt och vred och vände på mig ett tag innan jag bestämde mig för att ta tillvara på vakenheten. Massor av ljus tändes i köket och frukost fixades till familjen som väcktes just efter att jag tog den här bilden.

En fin start på dagen med de mest älskade samlade. Nu ska återhämtningen fortsätta med vilsam musik och just det skrivande som ger vila. Att kliva in i hos min (tredje) romanfigur och se vad som händer hos henne idag. Bokföring, ideella ansvar och textredigering får vara idag. Nu blir det spännande att se hur det går för Irma. Det här blir min mest nervkittlande bok hittills, och jag vet inte riktigt vad som kommer hända.

PS. Tack för alla härliga kommentarer. Jag uppskattar dem som sagt så oerhört mycket!

Min plan var att baka semmelbullar till ett årsmöte och ägna mig åt lite andra nyttiga sysslor efter middagen. Så tog musten slut efter lämna – jobbajobbajobba – hämta. Så istället för att få fler anfall som tjurig mamma sänkte jag ambitionerna. Plockade fram tröttheten och restspagettin och tände ljusen. Bordena och dammråttorna och skräphögarna får klara sig till en annan dag.

Jag hann ögna igenom tidningen som inte hade nån chans imorse och hittar fortsättningen på berättelsen om norrlandstingens (halva Sveriges yta…) syn på stödet till ofrivilligt barnlösa. Oppositionsrådet tycker att det ska bli mer jämlikt i hela landet och att man bör få tre försök. BRA DÄR  – som Peter Settman och ett knippe andra 08:or skulle ha sagt. Jag är glad att man ger sig in i debatten, men skulle önska lite kött på valfläsket. Oppositionsrådet citeras så här:

– ”Vi har intagit en gammalmodig hållning, metoden har inte funnits så länge och vi har inte hängt med”, säger Elisabet Strömqvist.

Den här metoden, IVF-behandling, har funnits sedan 1978 då vår egen, högt ärade, nobelpristagare Robert Edwards hade forskat fram ett sätt att låta äkta ägg och äkta spermie mötas utanför kroppen (inte det minsta konstgjort). Men metoden är ju rätt ny i Sverige. Först 1982 föddes det första IVF-barnet i Sverige. 😉 Undrar vem det är. Grattis lilla 30-åring!

Den här gången länkar jag inte till artikeln, eftersom jag lusades ner med osakliga och virriga kommentarer efter den förra länkningen. Jag lusas hellre ner med bokbeställningar. Den lilla, lilla toppen efter recensionen har nu lagt sig.

Ända sen jag var barn hemma hos mormor har jag ätit muskotnöt på pasta. Helst hel nöt riven på minirivjärn. Men eftersom både nöten  och rivjärnet är lite svåra att hitta ibland är det bekvämt med riven muskot. Den högra burken köpte vi när vi bodde i Kenya för tre år sen. Den har hängt med tills nu trots utgånget datum, men nu har den fått konkurrens av ICA:s egen muskotnöt. Garanterat därproducerad.

Nu gäspar jag vidare. Det är dags att gå och sova med en liten gosse. Därproducerad och garanterat älskad.

I lördags fick hungriga badare smaskigt mellanmål. Semlor. Fastan (i kyrkoåret) närmar sig så det är bäst att ligga i 😉  Semlor tillverkade av köpebröd. Betydligt godare än köpesemlor, även om hemmagjorda bullar nog smakar godast. Eller i alla fall stoltast. Men tid är också gott, så det går fint med köpebröd.

Förra semlorna gjordes av andra bullar och dotterns foto från den dagen visar att Hatting inte skär sina. Men nu hade jag köpt Pågens utan att riktigt titta in i påsen.

Tycker ni bullarna ser ut som på bilden? Inte jag. De verkar ha gått igenom skärmaskinen för hamburgerbröd. Jag skrev till Pågens och fick föredömligt snabbt svar. Där fick jag veta att man numera skär semlebröden eftersom kunderna hade efterfrågat det. Hmm… Om man nu ska vispa grädde och pilla ner mandelmassa, kan man inte skära ett litet snitt på brödet när man ändå håller på?

Pågens bild på semlorna hämtade jag från deras produktsida. De har nog inte lagt ner bullarna i en påse, som rest iväg i kartong till butik, innan de fotade.

Mina semlor av samma bullar blev så här:

På tidigt 90-tal överhörde min make ett uttalande på stan (i Uppsala). Det var någon som tänkte ta sig en hamburgare som kallade det för köttsemla. Kan man måntro kalla det här fula (om än goda) bakverket för gräddburgare?

Den senaste veckan har jag sett både bloggar och artiklar som har suckat över begreppet, eller snarare företeelsen, ”egentid”. Som vanligt är det svart eller vitt, rätt eller fel. Och att ha behov av något som man kallar egentid är fel, fel, fel enligt skribenterna – som kanske alla inspireras av Malin Wollin (som jag inte skulle ha känt till om hon inte varit på omslaget till det andra nummer av Mama som finns i min ägo.)

Oavsett vad jag kallar det så har jag behov av tid som är bara min. Då det är bara jag. Efter utmattningsdepressionen är det nödvändigt med de andhämtningar som det ger att inte ha någon annan människa i närheten. Inte ens de mest älskade. Fastän det nästan har gått ett decennium sen jag gick in i den berömda väggen så ligger utmattningen latent nånstans och tvekar inte att skicka sina signaler om det händer svåra saker eller av andra orsaker samlas stress och oro i kroppen. Jag ser det hos mig själv och jag ser det hos andra som har drabbats på liknande sätt, nuddat eller kraschat vid väggen. Jag tror man måste lära sig strategier för att hantera det precis som vid andra kroniska åkommor. För mig är ensamma promenader, deltidstjänstledighet, skrivande, och min mans support kring det, lösningen. Det ger mig den där utskällda egentiden. Friskvård för en själ med skavanker.

Just idag behöver tiden användas till ekonomi och textredigering. Det är inte lika mycket friskvård. Men om jag lyssnar på Eva Cassidy och dricker te under tiden så blir det effekt ändå.

Och kanske en kardemummakaffe till eftermiddagen.