Dagen inleddes tidigt. Det som inte hanns med på jobbet igår ska jag försöka hinna med före heldagsmötet. Det var gott att komma ut till en översnöad värld. Och gott att alla våra elljusstakar är kvar nu när ute ser ut som ett julkort.
Om du har mer ledig tid än jag idag, och vill läsa eller ge bort min roman Väntrum, kan du ta chansen och lämna in ditt tävlingsbidrag. Scrolla ner så hittar du mer att läsa om tävlingen.
Vi har haft ett knippe vänner på besök kring köksbordet ikväll och pratat om vardagen, livet, tron och framtidsdrömmarna. Det är härligt att det finns drömmar också när det som länge var största drömmen har besannats. Vi har just de barn vi vill ha. Nu finns det andra slags drömmar om hur familjetillvaron skulle kunna te sig i framtiden. Lusten att utvecklas och både var för sig och gemensamt erövra nya marker finns där fastän nuet är gott. Det är det. Så jag sjunger med Lisa Werlinder idag. Nu väntar ingenstans.
Nej, NU är här just nu och väntar inte nånstans. Men vad som väntar runt hörnen vet vi ganska lite om. Jag vill tro att det finns godsaker också där.
Resor får det gärna finnas bakom nåt av hörnen. Jag ser inte Bingolotto så jag missade den där resan som det står på bilden att man kan vinna. Men jag internettävlar rätt ofta i syfte att vinna resor. En skrivarresa till New York var en dagdröm runt nyår. Den vann varken jag eller någon annan tyvärr, men jag fick med mig många bra skrivtips på köpet av författarcoachen Ann Ljungberg som står bakom den inspirerande tävlingen.
Tack alla mina härliga läsare för era kommentarer. Jag blir SÅ glad över det ni skriver, och över tävlingslänkande och Facebookdelande. Tack! Nytillkomna på bloggfronten är Ekke och Nelle.
Just nu ser vi på SVT:s nya serie om fantastiska äventyrare; Mot alla odds medan jag skriver protokoll från ett sent sammanträde igår.
Gruppen startade vid en plats som jag besökte 1990 och 1994. Mosi-oa-Tunya. Röken som dundrar. Den första gången var jag där som avslutning på halvåret i Zimbabwe, och den andra gången som en försenad bröllopsresa när jag och min man, och även min mamma, besökte vännerna i Zimbabwe. Men en sån resa som deltagarna i programmet är med om tror jag inte jag skulle klara. Särskilt inte idag 😉
Trött. Trött.
Jag får göra som Pippi och säga åt mig på skarpen att gå och sova i bättre tid idag.
På fredag drar jag en vinnare i boktävlingen. Det är så roligt att ha fått in en hög med tävlingsbidrag redan nu. Tack! Och välkommen du också! Sen jag har lagt ut tävlingen har jag också fått skicka flera beställda böcker, och köpa Väntrum får man förstås också gärna göra om man inte ids tävla 😉 Boken kanske kan verka vara intressant bara för ofrivilligt barnlösa, men jag har fått härlig respons från andra som ”bara” tycker om relationsromaner – så kom igen och tävla om du vill läsa nåt nytt.
På fredag blir också vår lilla flicka tonåring. Det suger till i magen. Tretton år. Tänk att detta efterlängtade lilla pyre, som vi såg på bild första gången när hon var 9 mm lång, så smått börjar gå vägen från barn till vuxen.
I somras läste jag min dagbok från det där året, och efter den där ultraljudsbilden följde förstås lycka – men en oerhörd oro. Blödningar vid ett par tillfällen, och nånstans där på en kontroll ville BM kolla om hon kunde höra hjärtljud för första gången. Hon såg orolig ut och sa att ”det är nog ingen fara, ibland är det svårt att höra om mamman är mullig ( 😉 ) men jag skickar er på ultraljud för säkerhets skull”. Vidare till Kvinnokliniken på Akademiska där en knäpptyst gynekolog gjorde VUL. Till sist sa han: ”Nä. Jag ser inget barn.”
Mörker.
Vi skickades på ordinärt UL och fick vänta i flera timmar med gråten i ögonen och lyckan bortryckt.
Och så sen när staven målade utanpå magen för första gången, som om hon bara lekt kurragömma syntes ett sprattlande och livligt barn där på skärmen.Vi skulle få bli föräldrar.
Lycka.
Och föräldrar är vi. Med det stora ansvaret att lotsa våra barn genom de mörker de upplever, och med glädjen att få dela deras lycka. Föräldraskapet: högvinst och utmaning.
Min tredje roman är på embryostadiet och ska få växa ihop med storasyskonen Väntrum och den ännu outgivna efterföljaren. Nu ska jag ta och titta på det där embryot och se om det ska växa lite mer idag. Skrivardag: högvinst och utmaning. Men i en annan division och dimension än föräldraskapet.
Igår kväll återsåg mamma, pappa och storasyster en VHS som vi såg många gånger på vår väg mot adoption. Det var en sju/åtta/nio-årig flickas favorit och även vi föräldrar tycker mycket om den. Sjuåringen som blev intervjuad av hemutredaren angav också Indien som önskeland för adoption – ”eftersom de har så fina kläder där” 🙂 Senare kom vi till ett annat land, som faktiskt vimlar av indiska kläder.
Jag tycker fortfarande mycket om den här filmen. Bombay Dreams.
Klättring och promenad upp på vårt närmaste berg, Nolbykullen. På andra sidan berget åkte många slalom – och jag är våldsamt nöjd med att slippa det och istället få gå på utflykt.
En del is under snön gjorde promenaden spännande. Men upp kom vi och njöt av en utsikt vi gillar.
Nerfärden var hejdlöst rolig; vi åkte på rumpan stora delar av vägen och fick många skratt och lite snö innanför kläderna. Sen kom vi hem och råkade få oväntat och kärt besök från två familjer. Då var det läge att krascha makens bygge.
Det där rubriken blev ju nån slags motsats till att släppa väder, men det var inte riktigt tanken 😀
Tanken var att idag fångar vi den dag och det sköna vinterväder som är. Så här ser det ut:
Jag började dagen med stavpromenad som tog på krafterna och gav nya. Nu är det sköna minusgrader och sol. Maken är äntligen hemkommen efter en jobbresa och vi ska inte ägna oss åt tvätthögar, dammkatter (de som har ätit upp råttorna) eller julutkastning. Granen fick flytta ut häromdagen eftersom den klädde katterna och mattorna gröna, men elljusstakarna får stanna längre. Ingen brådska ut med julen, inga euforiska tillrop över att ”åh, nu vänder det. Nu blir det ljusare igen” (det där kommer nog generera ett eget inlägg, mitt mörkerbehov) men glädje över att hela familjen ska gå på utflykt i skönt vinterväder – innan en vilsam skymning ger rätt att lördagskura.
Först ska gossen hämtas av pappa hos mormor, där han har övernattat – med glädje efter en rätt lång tid då hemma har varit bäst. Hemma är nog bäst, men ibland är det bra att vi rör oss åt olika håll för att sen få glädjen att samlas igen.
Och fånga väder.
Det är märkligt att man kan fastna i onödigheter. Jag fick mig några timmar av skrivande, började fint med att ansöka om ett författarstipendium och med att plocka upp starten till min tredje roman. Kom på att jag skulle se klart ett program på SVT Play. Gjorde det och uppdaterade mitt romansynopsis eftersom det är flera år sedan det skrevs och historien behöver justeras lite för att passa ihop med mina första två romaner. Sen kom jag på att jag bara först skulle tipsa om fantastiska Kronjuvelerna (Carina Dahl & Ella Lemhagen) på bloggen. Men det var inte bara… SVT Play kan inte bäddas in i gratis-Wordpress visade det sig. Googla, ladda upp plugin, testa. Sen visar det sig att filmen inte alls blir inbäddad utan fult länkad. Pust.
Och vips så går timmarna. Till ingen nytta. Jo, till någon. Jag fick del av en fantastisk berättelse och gestalning – och ni får länken till första avsnittet av en strålande teveserie. Med en fantastiskt vacker och uttrycksfull skådespelerska, Alicia Vikander. Hon kanske skulle kunna spela min Bea, förresten. Med lite smink kan nog även hon se alldaglig ut. Jag tänker mig att min Bea kan vara just så där vacker när hon mår gott och nått sig själv. Och SVT skulle kunna göra ännu en fantastisk teveserie – denna gång utifrån Väntrum. Jamen så gör vi. Eller hur?
Avdelningen för goda nyheter fortsätter: Kix blogg andas hopp efter alltför mycket smärta, våra pilotvänner har nu fått sitt andra barnbesked från Kenya, och Tea deltar i tävlingen med ett så fint inlägg att jag nästan rodnar.
Och så har sånt här kommit till användning.
Lätt och snabb mat efter jobb och hämtning, och sen drog jag och barnen till Friskis & Svettis, detta kravlösa, välkomnande ställe. Storasyster och jag tränade Dans Afro inne i salen och lillebror gjorde en hel del av rörelserna 🙂 utanför salens glasväggar där han väntade.
För två år sedan var det inte tänkbart att han tryggt och utan problem skulle roa sig själv en hel timme. Nu är han trygg. Det är skönt att veta det när nätterna ibland signalerar annat. Nattskräck. Det vet jag nu att det är, och vill skriva lite om det eftersom jag inte visste något alls om det tidigare, och jag blev lättad av att läsa om det. Det är annars lätt att koppla nattlig otrygghet till adoptionen eller livet före adoptionen, men nu vet jag att det drabbar många barn. Kanske var det nattskräck jag själv hade som barn, och inte mardrömmar. Hos vår lille kom det ofta i treårsåldern, och fortfarande vissa nätter. Senast häromnatten. Man kan tro att han är vaken, men det går inte att få kontakt – och fysisk beröring är inte möjligt. Det gör bara kroppen mer spänd och den förtvivlade gråten värre. Och så upphör det plötsligt och sömnen blir som sömn ska vara. Som adoptivförälder är det lätt att koppla alla svårigheter till adoptionen. Därför är jag glad att från rätt många bioföräldrar ha fått höra om deras barns nattskräck. Och att ha läst att det är mycket vanligt och inte alls tyder på att något kring anknytningen skulle vara bekymmersamt.
Men inatt hoppas jag det fortsätter vara god sömn. Jag tror det blir det för mig. Nyduschad i rena lakan. Och där vaknade gossen. Godnatt allihopa!
Kvällsläsningen ser just nu ut så här. Jag tycker rätt bra om boken, så långt som jag hittills har läst. Det enda som besvärar mig är att ordet neger används frekvent. Jag förstår av bokens tema att det finns en baktanke med att det ordet valts av översättaren, men jag har ändå svårt med det. Det finns ingen som kan rubba min ståndpunkt att ord som kränker andra människor inte ska användas oavsett hur många gånger den som uttalar ordet påstår sig inte vara rasist. Kristina Lindquist formulerade det så bra i en debattartikel i Expressen förra veckan, att det inte finns nån anledning att beskriva det på annat sätt. Läs gärna artikeln. (Och sluta absolut att använda det där ordet om du gör det.)
Det sorgliga är att denna bok, trots att den utspelar sig i en annan tid, beskriver en verklighet på många håll i vår värld. Människor betraktas olika beroende på ursprung och hudfärg, fastän de flesta av oss säger sig tro på människors lika värde.
Igår råkade jag läsa några rader om författaren Kathryn Stockett på insidan av bokomslaget, och somnade med ett leende. Boken refuserades av 50 förlag innan den gas ut. FEMTIO!? I en intervju med författaren står det att det till och med handlade om 60 refuseringsbrev. Wow! Det där ger hopp minsann! Liksom att jag idag har skickat iväg två nybeställda böcker, fått fler gillare på författarsidan och fått in en del tävlingsbidrag.Och så har ett par vänner – FC och EVL – fått bekräftelse på att de efterlängtade små hjärtana finns och lever. En trött men bra onsdag.
