Igår fick vi en kväll med stora barnet när lille umgicks med mormor och bonusmorfar. Vi andra åt på restaurang och gick på bio. Det sistnämnda hör inte till vanligheterna, så det känns alltid festligt oavsett hur filmen är. Vi såg The Stig-Helmer story. Mycket roligt att återse honom. Intressant var att dottern liksom jag reflekterade över om Stig-Helmer kanske har Asperger. Jag var galen i Sällskapsresan i mina tonår, och hade filmen som avslappningsmetod. Dottern har ärvt det draget, och ser ofta på både den och Snowroller. Det är bra att ta tid med barnen var för sig, och numera är det inte ofta vi umgås bara föräldrar och flicka. Men under nästan 10 år var vi tre. Så här såg vi ut julen för nio år sedan.
Glädjen över att vara familj var just så här stor, och samtidigt var längtan efter att bli större familj enorm, och vi visste ännu inte hur syskonet skulle komma till oss. Vi trodde att vi visste och kämpade länge på den vägen. Tills det blev tydligt att vårt andra barn fanns någon annanstans. Nu går det inte att fatta att han någonsin har funnits någon annanstans än med oss. Men det har han. I nästan 2,5 år av sina dryga 5.
Och när jag såg den här nya filmen om New Life Home Trust, barnhemsorganisationen som vi har att tacka för vår lillemans fina start i livet, så kom tårarna många gånger. Paret som återser sin sons barnhem sitter på den trappa där vi satt i mars när vi var tillbaka. Mannen i slutet på filmen är föreståndare på Ambros barnhem och fanns för honom, tillsammans med sin fru och övriga anställda, de första åren. Och idag fick jag SMS från vänner som just idag var tillbaka till vårt gemensamma barnhem där pojkarna sovit i sängarna bredvid varandra. Tillbaka till våra barns rötter. De enda rötter vi känner till. Men nya rötter har skapats i möten – både med människor och länder.
Och så blev vi den familj vi skulle vara. En bild från vår första jul tillsammans. 1,5 månad efter vårt första möte.
