Utmärkelse

26 november, 2011 Cecilia 1 kommentar

Jag har fått en utmärkelse av bloggaren och kämpen Hjärtat blöder, en award som det heter i bloggvärlden(!). Tack kära A för att du ville ge den till mig! Jag har aldrig fått nåt sånt förut så jag blev riktigt glad. Men eftersom jag själv får en känsla av att vara bortvald när bloggare jag följer delar ut ”awards” till andra än mig, delar jag inte ut den vidare till några namngivna – men blir jätteglad om du som läser här känner att jag uppskattar det och tar emot stafettpinnen och svarar du med. Jag lägger till ett par frågor också, bara för att göra mig lite märkvärdig 😉 Eller nåt.

———————————————————————————————

Vad heter din blogg?
Cecilia summerar

Varför började du blogga?
När vi skulle resa till Kenya för tre år sedan för att bosätta oss där under adoptionsprocessen började maken och jag att blogga på Hej och karibuni för att på så sätt hålla kontakten med familj och vänner härhemma. Före det hade jag inte läst bloggar alls. Den bloggen avslutades efter nio månader, och ett drygt år senare fick jag frågan om jag ville börja blogga hos Villhabarn. Det ville jag gärna – och ytterligare ett år senare flyttade den bloggen ”Cecilia summerar” hit till min egen hemsida.

Vilka bloggar följer du?
Dem som intresserar mig och tillför mig något. Många som handlar om ofrivillig barnlöshet eller adoption eller att hantera ett liv som för med sig kamp – eftersom det är ämnen som ligger nära mig. Jag har tidigare följt betydligt fler, men har slutat läsa många av dem som jag inte verkar göra nån skillnad för. Det är möten jag är ute efter, och då vill jag gärna känna att de personer jag tilltalar också visar något slags intresse för mig.

Favoritfärger?
Grön och blå

Favoritgodis?
Lakrits

Favoritfilm?
För kärleken – Dear Alice som jag såg igår. Den följer med mig i minne och känsla på ett sätt som få filmer gör. Extra roligt att jag har hunnit byta flera mejl med Othman Karim (regi och manus) efter att jag såg den igår eftermiddag 🙂 Tänk så värdefullt att få respons över förväntan på sitt tackmejl.

Vilka länder vill du besöka?
Kenya är vårt andra land nu, så dit vill jag snart igen fastän vi har varit där redan detta år.
Nån gång vill jag till USA och till Sydafrika.

Vad drömmer du om?
Att fortsätta leva tacksam över att min liv blev som det blev, att jag har den älskade familj och de vänner jag har.
Att kunna fortsätta skriva, att nå ut med mitt skrivande till en vidare krets läsare, och att därmed få nån slags inkomst av mitt skrivande.

Ditt & Datt

Dear Alice

25 november, 2011 Cecilia 6 kommentarer

Idag kom skrivandet ikapp och en text kom till mig och gav ljus och glädje. Om den texten inte når ut till så många andra så har den i alla fall hjälpt mig. Det känns gott. Jag tror som bekant att det finns en Gud, och att de gåvor H*n har lagt ner i oss syns tydligast i möten människor emellan. Och där är det kreativa skapandet en del.

Trots att jag börjar få betänkligheter kring idén att försöka sälja mina böcker på julmarknad så har jag börjat förbereda. Idag slog jag in en hög böcker medan jag tittade på en 19-kronorsfilm som jag aldrig hade hört talas om. Det finns risk att det kom en del tårar med i paketen, för det här var den starkaste film jag sett på länge. Numera är det sällan filmtitlar översätts till svenska, och här kunde de gott ha behållit den sköna titeln ”Dear Alice” istället för den svenska ”För kärleken”. Tårar som sagt. Dem som jag samlat på mig, och dem som kom på grund av filmens tema och vad det berörde i mig. Jag kan inte göra den rättvisa. Men tack Othman Karim för en helt fantastisk film. Se den. Och skicka gärna alla du känner att köpa en tårbestänkt bok vid Galtströms bruk om två veckor.

Nu är det ont om både kommentarer och besökare här. Så går det nog när jag själv inte har varit bra på att kommentera på andra bloggar. Så är det tydligen. Bloggen och texterna här lever inte så mkt av sig själv som av att jag är aktiv på andra håll. Jag vet riktigt inte vad jag tycker om det. Lite både och tror jag. F ö har jag nog lyckats sluta skriva hälsningar till dem som aldrig orkat titta in och lämna ett avtryck här. Tror jag.

Livsfunderingar

Respekt för egna och andras känslor

25 november, 2011 Cecilia 6 kommentarer

Hämtakraftdag.

På förskolan lyste bara ett ljus i hallen. Gott.

En dag då nån slags skrivande ska få ske och många ljus ska tändas. Dagen började med en promenad med senaste Radiopsykologen. Den som ringde in var Marika som talade om sina tunga känslor inför att få barn och amma än en gång, och den bundenhet det innebär. Jag tänkte tidigt, att det här kommer att reta upp många barnlösa och tyvärr fick jag rätt. De har tydligen fått radera en del kommentarer för att det var rena påhopp. Så ledsen jag blir över att vi är så omogna i fråga om känslor att vi tror att vi har rätten att värdera andras känslor och upplevelser. Samma dömande från barnlöshetshåll som från hållet där mantrat lyder ”jag gör minsann ALLT för mitt barn och uppoffrar mig så gärna”.

Jag har också varit en barnlängtande som haft svårt att förstå mig på alla ”normalfertila jävlar som kan få barn och ändå klagar”. Jag kan förstå att de känslorna kommer och de är också tillåtna, men jag skulle önska att vi i högre grad förstår att alla har sitt. Den som har fått sitt barn har kanske en depression, en svår sorg, rädslor eller relationsproblem som kostar dem lika mycket kraft som barnlösheten gör för den som lider av det. Vi tycker för mycket om vad andra borde känna och göra och pratar för lite om våra egna känslor. Därför är jag så glad för Drömmen om ett barn som nu har avslutats. Igår grät jag med Emilie och Anders och med Anna och Anders som under det år som programmet pågick inte nådde den dröm de levt så länge med. Jag sörjer med dem, känner igen mig ofantligt mycket och hoppas så med dem. Och så gläds jag över deras mod att visa sina känslor också när det är tungt.

Vi behöver berätta för varann om att det ibland är tufft att vara människa.
Till och med när man har fått det man drömde så om.

Livsfunderingar

En sån där dag

24 november, 2011 Cecilia Lämna en kommentar

Idag har varit en sån där dag. Då det känns som om det är för mycket som ska ordnas och hållas koll på, och alldeles för lite ork. Då det är lätt att inbilla sig att jag är den enda som ansvarar för att jorden alls fortsätter snurra, och lätt att tro att jag är den enda som musten går ur emellanåt.

Då är det en tröst att höra en sån här sång.

Att någon har formulerat de här orden måste betyda att världen inte är full av supermänniskor, utan att det finns fler som tappar ork och lust ibland. Just denna sång är gjord av Kjerstin Aune, som jag fått höra talas om tack vare hennes kusin, och jag är så tacksam för att denna sång är skriven och för att jag får höra den.

Den påminner mig också om att jag för flera veckor sedan har lovat skriva en sångtext. Sånt brukar trigga igång mig direkt, men denna gång har jag nästan glömt det.
Men imorgon är en annan dag.

Adoption, Barnalängtan, Skrivande

Sorg och schablonbilder

23 november, 2011 Cecilia Lämna en kommentar

Idag har en gammal vän till familjen somnat in efter en tung tid av sjukdom. Jag fick veta det nu ikväll och har lyssnat många gånger på en sång som hon tyckte så mycket om.

Kriser och förluster påverkar oss, och när en ny förlust kommer vaknar minnen, både medvetna och omedvetna, om det som finns med i ryggsäcken. Förmodligen finns det en hel del i min ryggsäck som jag inte har fått syn på. Sånt som triggas igång i vissa situationer och skapar olust, sorg eller vilsenhet.

Adopterade har ett extra fack i den där ryggsäcken. Det som handlar om övergivenhet och separation. För en del adopterade ligger det kvar obearbetade saker i det där facket och det kan behövas mycket tid och vägledning för att komma åt vad det är som ligger där i botten och påverkar måendet idag. Men adopterade är inte för den skull de enda som har ogenomletade fack i sin ryggsäck. Så många av oss andra har det också. Även manusförfattare. Just nu är jag arg på en sån. Eller på många, men Hans Rosenfeldt, den mest aktuelle får ta ilskan. Jag har med stort utbyte följt den svenskdanska teveserien Bron. Nu pågår sista avsnittet. Och vad kommer fram? Jo, ett mycket uttjatat grepp: mördaren, en mycket bisarr och störd person, är adopterad. Jag blir så trött. Det behövs inte fler fördomsfulla schablonbilder av adopterade. Detta tema, liksom det om barnlösa kvinnors galenskap, är så uttjatat. Så fel. Vi behöver inte fler såna bilder. Vi behöver bilder av att alla människor, och inte främst adopterade och barnlösa drabbas av psykisk ohälsa.

Livsfunderingar

Bortom molnen

23 november, 2011 Cecilia 6 kommentarer

Jag jobbar på sjätte våningen i kommunhuset. Igår när jag kom in till vårt kontorsrum efter ett möte var hela världen vit. Tyvärr inte av snö. Åh vad jag saknar den. En gråvit dimma var allt som syntes. Tills jag satte mig ner och tittade ovanför grådiset. Där var himlen helt blå.

Så kan det vara många gånger utan att jag vet om det. Kanske just nu. Att tillvaron tycks grå och hopplös från den position jag ser på den. Men någonstans bortom dis och moln finns en blå och hoppfull himmel.

Bortom molnen kanske det finns fler möjliga läsare.
Du vet väl att du som har läst mina böcker och tycker om dem gärna får hjälpa mig att göra reklam för dem? Till exempel genom att gilla min skrivarsida på Facebook eller tipsa om hemsidan där böckerna presenterar och säljer böckerna. Relationsromanen Väntrum med temat barnlöshet och barnboken Vänta Lydia!

Gott

Lussefrossa

22 november, 2011 Cecilia 8 kommentarer

Snart är det advent. Då börjar jästsäsongen för min del. Jag bakar alltför lite annars, men lussebullar är min grej.

Kletig deg (recept minus 3-4 dl av mjölet) med nån syrad mejeriprodukt gör saftiga bullar

Barnen hakade på. De åt snabbmat, färdig risgrynsgröt, medan degen jäste och jag sparade mig åt bullarna 😉

Lokaltidningen har just nu en fototävling: Årets lussekatt. Den här katten kanske vet det, för hon ville vara med på många lussekattsbilder.

Tre satser lussebullar innebär att sysselsättningen för kvällen är klar. Dega, knåda, rulla, bulla, röja. Och så läsa Pettson och tomtemaskinen för den yngste bagaren medan mellanbagerskan kunde fresta sina Facebookkamrater med sina bullar. Sen en stund i soffan för mig, och ett viktigt samtal med en vän i luren. Mumsandes några tuggor bulle och sörplandes några klunkar te under tiden.

Nu ska (de flesta av) bullarna läggas i frysen och plockas fram på lördag när det är dags att servera fika på EFS-kyrkans missionsförsäljning. Där kan man köpa fika till bra pris och köpa en syltburk eller en limpa bröd på auktion för närmare 1000 kr. Inte särskilt hutlöst när det går till något bra.

Skrivande

När det ringer från okänt nummer….

21 november, 2011 Cecilia 12 kommentarer

…väcks det drömmar om att det är nu det händer. Nu som förlaget ringer och säger att ”det här är just det manus vi har saknat, kan vi få ge ut debutromanen också?”

tfn — Bild från www.sxc.hu - och från en annan tid....

Men det har ännu inte hänt. Oftast är det försäljare som jag inte alls vill prata med, och idag var det en anställd på företaget bakom en IVF-klinik. Av nån (emellanåt) outgrundlig anledning kom jag på att jag på eget bevåg skulle göra en undersökning om fertilitetsklinikernas psykologiska stöd till sina patienter. Visst tycker jag att det är en oerhört viktig fråga, men kanske att det ibland är onödigt att ta på sig uppgifter som ingen har efterfrågat. Allt fler svar kommer i alla fall. Och en del per telefon. Det är inte alla som helst kommunicerar per skrift, och jag borde ha varit beredd på det när jag skickade ut mejlet. Förmodligen har det totalt blivit ett par timmar i telefon om detta. Så säg gärna att ni tror att det har nån som helst betydelse att jag ägnar den där tiden (plus kvällstiden vid datorn) åt en oombedd och oavlönad gallup 😉 Nån gång framöver ska jag iaf, utan att namnge klinikerna, göra en sammanställning och leverera till Barnlängtan. Så får vi se om de har nån nytta av den.

Men nån gång hoppas jag att det är ett förlag som ringer. På riktigt.
Nu är trilogins tredje del avdammad och jag har börjat väcka samtalen med den huvudpersonen. En tredje kvinna. Den första, Bea, känner flera av er från Väntrum. Den andra, Maggi, ligger och väntar i kylan hos ett par förlag och har redan blivit utskuffad från två. Ett innan hon nådde hallen, och ett efter att i allafall ha fått ta plats vid middagsbordet och blivit bedömd hålla kvalitet. Men tydligen inte säljappeal.

Gott

Fylld av ljus

19 november, 2011 Cecilia 9 kommentarer

Den här dagen skulle ha sett helt annorlunda ut, och trots inställda viktigheter är jag glad att den blev just som den blev. För nu kom ljuset som lyste upp förkylningsdunklet och gav hopp och glädje.

Först en blöt förmiddag då vi firade Adoptionernas dag med närmare ett 60-tal andra. Badglada barn, och jag själv kurandes i en varm fleecebadrock. Sen hem en vända innan vi och tusentals andra sundsvallsbor firade lyslördag, när alla stenstadens adventsljus tänds på samma gång. Vi har eldsjälar som Kate Almroth som lyckas samla folket till härliga, hoppfulla evenemang. Lyslördag är ett av dem. Den första hölls för tre år sedan. Då bodde vi i ett varmt Nairobi under adoptionsprocessen, och såg det hela på knastrig webbteve. Men de övriga åren har vi varit på plats på Stora torget när ljusen har tänts under sången Stad i ljus. Jag erkänner, fastän det är smått pinsamt, att jag blir tårögd varje gång. I år sjöngs sången av Göran Rudbo, kompad på trumpet av sin andra hälft i Triple & Touch, Ken Wennerholm. Ända sen jag första gången mötte Göran, på ett fjällhotell i samma lag i TP (ett sällskapsspel, kära barn, som man spelade mycket 1987. Då när internet och WordFeud inte fanns), har jag blivit glad av att se honom. Nu känner vi inte varandra, men jag minns många konsertglädjor från 90-talet. Fantastisk sångare och otrolig energi. Nu använder han och Ken sina gåvor till något stort, och det gör mig än mer glad. Med sin musik och sitt engagemang bidrar de, genom Star for life, till att ungdomar i Sydafrika hittar hopp och en väg bort från HIV och aids.

Efter att ljusen, lite långsammare än planerat, hade tänts gick jag och älskad dotter med i fackeltåg till konserten ”Marching for life”. Den sydafrikanska gruppen, triplarna, ett par kändisröster och en gigantisk sundsvallskör fyllde Sporthallen och ljuset fortsatte. Ända in. Och nu hände något annat. Mina tonår med kampen mot apartheid och alla sångerna på zulu kom tillbaka, liksom tiden i Zimbabwe (där ett av språken, ndebele, är i princip samma som zulu). När jag var där släpptes Nelson Mandela ur fängelset och en ny tid tog sin start. Den som så många kämpat för. Jag tänker för sällan på den kampen. 48 miljoner invånare. Där majoriteten under lång, lång tid var förtryckt av en minoritet.

Nu är apartheid ett minne, men orättvisorna finns kvar i hela vår värld. Ikväll blev jag inspirerad att återuppta mitt tredje romanmanus som handlar om just den kontinent och den problematik som berörde mig ikväll. Och nåt annat som berörde är tanken på hur livet har blivit. Den tonåring som sjöng och brann för södra Afrika har nu den kontinenten i min egen familj. I mitt eget blod.

Kenya (90) — Masai Mara, maj 2009. En månad innan vi juridiskt blev familj.

Skrivande

Är litteratur inte kultur i Sundsvall?

18 november, 2011 Cecilia Lämna en kommentar

Ett till erkännande om naiva förhoppningar kommer här. Jag hade egentligen bestämt mig för att inte söka Sundsvalls kommuns kulturstipendium i år eftersom det inte är nån idé. Men så fick jag ett infall sista dagen och skickade in ändå. I ett fåfängt hopp att det ska ha nån lokal betydelse med det skrivande som jag ägnar tid och pengar åt. Men naturligtvis fick jag det inte i år heller. Trots att min roman står på hyllan för Unga författare (!) på Sundsvalls stadsbibliotek så tror jag det var sista gången jag sökte nu. Jag är nog varken ung eller författare enligt juryn. Och vad värre är: litteratur är ingen kulturform som premieras. De senaste åren har stipendier delats ut för dans, konst, cirkus, film, opera, scenkonst, design, musik, skådespeleri. Inte ett enda litteraturstipendium. Jag letade i arkiven och hittar stipendiater fyra år tillbaka i tiden men inte en enda författare. Och än mer irriterande är det när somliga till och med har fått stipendium men verkat slarva bort både pengarna och eventuell talang.

Ja, jag är ilsk. Att jag har förnedrat mig till att söka ouppnåeliga stipendier kan jag inte skylla på någon annan, men att man på så många år inte ser litteratur som en kulturform värd att lyfta fram gör mig arg.

Jag får kanske skaffa mig en bultbräda precis som huvudpersonen i Erlend Loes sköna roman ”Naiv.Super.” Eller åtminstone leta fram de mejl jag fått från läsare som tackat mig för att jag skrivit för dem.
För att hitta meningen med skrivandet igen.

Fikarum och blogghållplats