Engagemang och ansvar

Det är många som lämnar sin adoptionsorganisation efter att adoptionen är genomförd. Jag skulle önska att det inte var så. Att man såg att organisationen inte bara är en barnförmedling, utan en viktig aktör för att påverka det samhälle som våra barn ska växa upp i. Som landets största adoptionsorganisation har Adoptionscentrum en särskild möjlighet, och ett särskilt ansvar att jobba med dessa frågor. Vid sidan av det görs ett fantastiskt biståndsarbete för att förhindra att barn överges i ursprungsländerna. Medlemskapet är värt varenda krona. Särskilt när såna här uttalanden görs:

Integration stavas mångfald

Adoptionscentrum vill ge större utrymme för mångfald – ett vapen mot rasismen.

Adoptionscentrum består av 5 500 medlemsfamiljer. Alla har erfarenhet av internationell adoption. Det innebär att det finns personliga upplevelser av möten med andra länder och kulturer.

För det barn som får en ny familj i Sverige är det viktigt att få fortsatt tillgång till sina rötter och sin ursprungskultur så långt det är möjligt och den adopterade själv vill. Att få vara svensk och samtidigt vara stolt över sitt födelseland är en möjlighet som ger starka och stolta individer.

För vuxna som väljer att adoptera innebär adoptioner inte bara att man blir förälder till ett barn med ett annat ursprung, utan erbjuder också en vistelse i ett annat land, ibland under flera månader. Detta ger unika erfarenheter och kunskaper om att lära känna en annan kultur. Många väljer också att ta till sig landets traditioner och göra dessa till en del av familjens högtider.

Tyvärr är det just nu aktuellt att debattera integrationsfrågor och frågor som gäller rasism och främlingsfientlighet. Rädslan och okunskapen gör att för många är integration detsamma som att alla ska bli svenska på svenskars vis.

Vi som organisation och enskilda medlemmar vet dock att det går kombinera det som vi kallar för svenskt med det som andra länder och kulturer erbjuder och att detta berikar och blir en tillgång på många plan. Det handlar om att på ett nyfiket och öppet sätt bjuda in och lära känna andra traditioner. Det handlar också om att vara trygg i sig själv och respektera det som är annorlunda och okänt.

Adoptionscentrum har i samband med sitt Förbundsmöte i Göteborg (25-26 maj 2013) antagit ett nytt intressepolitiskt program och gjort det än tydligare att vi även framöver kommer att arbeta aktivt mot det som är rasism och främlingsfientlighet för att skapa plats och utrymme för det som är ett mångkulturellt samhälle där alla får plats och där alla kan bidra med något!

Antaget vid Förbundsmötet i Göteborg 25-26 maj 2013

20130527-175150.jpg

Mödrar och fäder och barn

Idag är det Mors Dag. När dagen började firas fick alla Sveriges hushåll instruktioner för hur firandet skulle gå till.

20130526-151202.jpg
Bild lånad från ett tjog förväntansfulla mödrar på Facebook.

Mors dag firades i Sverige första gången 1919, på initiativ av en författare vid namn Cecilia Bååth – Holmberg. Samma kvinna som översatte vår vigselpsalm ”Härlig är jorden” till svenska.

Själv är jag långt ifrån våra barn och deras fader just idag, och möter andra mödrar och fäder och adopterade som brinner för barns rätt till familj och mötet med människor som längtar. En viktig fråga har funnits på min agenda i fyra år kom äntligen till debatt och beslut. Febern fick stå tillbaka och engagemang och medicin hålla mig upprätt betydligt mer än kroppen vill. Det har givit utdelning. Viktiga kontakter knutna, viktiga diskussioner förda och beslut fattat. Jag är slut i kroppen och mår sämre fysiskt, men är så stolt över att ha orkat driva en fråga som förhoppningsvis kommer att göra skillnad för mammor och pappor, och därmed deras barn.

Så fort jag har fått chansen har jag lagt mig ner, trots att jag fortfarande är fånigt blyg över att visa min svaghet så konkret. Nu vågade jag för att frågan var för livsviktig för att få febra bort. Och just nu vågar jag ligga i soffan på en uteservering och drömma om nya tider, och glädjas åt det som är.

20130526-161604.jpg

Till dig som längtar – Ofrivilligt barnlösas dag

Till dig som längtar efter att bli mor

Vi känner inte varandra du och jag, men jag känner din längtan så väl. Jag ser hur du lägger handen på magen och undrar om det nånsin ska få bli ett modersliv av din tomma livmoder. Lika tom som din famn. Den som saknar så att det värker i kroppen. Saknar den som du aldrig har mött men ständigt ser framför dig. Jag ser hur du dömer dig själv för att du inte orkar glädjas med dem som fått det som du är rädd att du aldrig nånsin ska få uppleva. Din största dröm. Det som skulle vara en självklarhet men som tycks rinna dig genom fingrarna. Som sanden i timglaset som mäter din tid. Den begränsade. Den som flåsar dig i nacken och hånler när den hör hur andra pratar. Hur de lovar att allt ska gå bra fastän de inget kan veta. Hur de kommer med förslag som du inte har bett om. Hur de tycker att du ska sluta tänka på det som är din dröm. De ser dig inte och du känner dig så ensam. Så ensam och så fast i förtvivlan och längtan.

Du är inte ensam.
Det ska komma en annan tid.

Fastän det just nu tycks omöjligt så kommer det en tid bortom detta. Hur den kommer att bli vet vi inte just nu. Hur du kommer att bli. Men den här tiden kommer att påverka dig, ge dig en blick som andra saknar, leda dina steg åt håll du inte hade väntat dig. Andra kan inte styra dem. Du måste gå dem själv. Välja dina vägskäl där det finns val att göra. Fatta beslut om hur länge du orkar gå vidare på en väg som ibland tar så mycket av din ork att den tycks ta slut. Det är du själv som kommer att samla kraft och lyfta blicken för att se vilka andra vägar som finns. De finns där, fastän just nu dolda bakom sorgens och förtvivlans snår. Ingen annan kan styra den blicken, de valen. Men där finns kanske någon vid din sida som kan lyfta dig och hjälpa dig att se. Där finns andra som redan har gjort den vandring du nu gör. Fäst blicken på dem. Låt dem få hjälpa dig att längta. En längtan kryddad med hoppet att en ny dag ska komma. En mors dag.

Varma hoppfulla hälsningar
Cecilia
– en gång en längtare, nu en mor

20130524-132128.jpg
Dikten I barnlösas himmel – www.facebook.com/ekhemmanet

Varsamma råd till dig som längtar

  • VILA: Unna dig dagar eller stunder i stillhet med dig själv. Slut ögonen eller fäst blicken på naturen. Pausa Internet och alla planer för en stund och landa med dig själv.
  • MINNS: Påminn dig om att du är hel och fullkomlig i dig själv fastän en viktig pusselbit saknas i livet. Detta är ingens fel. Du är inte fel. Du är en hel människa. Hel men trasig och i behov av mjuka händer.
  • LÄS: Hitta igenkänning hos dem som är där du är nu och hopp hos dem som kommit vidare. Romanen Väntrum var frukten av en sån tid som du nu går igenom. Smärtan finns där, men också hoppet. Kanske kan Bea ta dig vid handen och hjälpa dig framåt.
  • LYSSNA: Välj musik som ger dig vila och kraft, eller igenkänning. Sarah Dawn Finers låt Till dig spelades in med längtans röst och kan ge många lyssnare speglingens tröst.
  • UPPTÄCK: Även om du just nu inte kan tänka dig annat än barn genom graviditet, våga ta reda på mer om andra vägar för din skull – inte för att andra säger ”det är väl bara att adoptera”. Det är inget ”bara” med att adoptera, men du kan hjälpa dig själv genom att ta reda på mer i ett tidigt skede. Bredda världen på samma sätt som vi kan läsa om resmål utan att veta om vi nånsin ska åka dit. Hjälp dig själv att bearbeta längtan och rädslan för framtiden genom att läsa om adoption, om att leva utan barn, om att bli förälder till ett äldre barn.
  • KRAMA: Om ingen tycks förstå, inte ens de som står dig närmast, låt orden vila och ta till dig den närhet du och ni mår bra av. En kram, en tyst nick, en handtryckning.
  • SKAPA: Skriv, måla, pyssla eller använd andra sätt för att kanalisera dina känslor.
  • SAMLA: Fånga upp hur din längtan känns och föreställ dig att du försöker beskriva den för ditt barn i framtiden.
  • FÖRLÅT: Försök förlåta dig själv för det du inte orkar och andra för det som de inte förmår. Vi brister ibland, men det kommer nya dagar.
  • TALA: Berätta om din längtan, om inte alla så för någon. I slutenhet växer smärtan. I öppenhet kan vi bli hjälpta. Ta professionell hjälp om det känns som att du inte kommer att klara det här. Du har mer kraft än du anar, men ibland kan någon behöva hjälpa till att hitta den kraften.

Värt att fira

En livlig pojke med spännande idéer som ibland går överstyr så att de vuxna misstolkar och skäller fastän uppsåtet varit gott. En pappa som inte kan hantera sin ilska men vars kärlek skiner igenom så fort han är i harmoni med sig själv. En mamma som styr undan pappas vrede och bloggar om livet med ett speciellt barn.

Förutom att bloggandet inte skedde på nätet utan i blå skrivböcker så skulle det här kunna vara en berättelse av idag. Emil i Lönneberga. Igår var det 50 år sedan han föddes i Astrid Lindgrens fantasi. Det firade vi här hemma med att se Emilfilm och äta lyxkvällsmat: oliver, skinkor, ostar, salami och bröd. Ostkaka skulle det kanske ha varit, men det är inte riktigt lika gott. 😉 Som jag njuter av att hela familjen fortfarande är så förtjusta i Astrid Lindgrens berättelser. Förra året kunde vi inte åka till vårt favoritresmål Astrid Lindgrens Värld, men året dessförinnan (och många fler gånger decenniet före det). Då inköptes en femårspresent som användes hela födelsedagen. Emildressen.

Femårskalas 2011
Femårskalas 2011 med bästis och Emildress

Vår pojke sa igår att han inte är lik Emil i Lönneberga. Tänk jag tror att en Emil skulle ha kunnat se ut på ett helt annat sätt om det var idag Astrid börjat skriva. (sa jag ungefär) Men lilleman har rätt i att han inte är lik Emil. Han är förvisso – precis som Emil – full av liv och varm och vänlig, men får sällan så vidlyftiga idéer att de upplevs som hyss.

Grattis Emil i Lönneberga! Grattis Ekhems på Hemmanet – som får glädjas åt berättelserna än!
SVT bjuder förresten på härliga klipp från filminspelningen i sitt Öppna arkiv.

Fasadklättraren

1991. Det året då jag fyllde 21 år och bodde i det första egna hemmet – en dyr liten lägenhet i Uppsala. Tillsammans med min fästman och blivande make. Jag arbetade på fritidshem och längtade mig tokig efter min soldat. Det var på den tiden då unga män gjorde lumpen, då varken mobiltelefoner eller Internet fanns, då huden var mer finnig och mindre rynkig.

20130522-104426.jpg

Det som påminner mig om den tiden är SVT:s fina Öppna arkiv. Där finns Fasadklättraren. Oj så jag tyckte om den serien. Den sändes i en tid när det inte talades så mycket om orsaker till att människor hamnar utanför mallen för hur de flesta brukar interagera och bete sig. Idag ser jag den igen och tänker att Björn Kjellmans rollfigur kanske har en form av Aspberger. En diagnos som väl började bli känd just i den här tiden. Oavsett så är det en fin serie med citat som vi slängde oss med och som jag hade glömt.
”Bra sagt Johannes!”
”Pappa är inte besviken. Pappa är död.”

Just det sista är en sanning för mig idag. 1991 levde min pappa och hade ännu inte drabbats av den olycka som tog ifrån honom de flesta av hans förmågor och det liv han hade. Vi planerade bröllop inför nästa sommar. Då när pappa skulle hålla tal med ord som jag aldrig har glömt.

20130522-110314.jpg

Vackert väder

Det regnar och de nyfödda färgerna kommer fram extra tydligt. Vackert.
Så ofta talas det om vackert väder och förutsätts att det finns en objektiv bedömning av vad som är vackert väder. Vissa väder är lättare att vistas i, men nog kan skönheten bo i alla väder.

20130521-101829.jpg
Vägen mellan skolan och vår gata. Förra veckan och idag.

Rest for success

Gårdagens middag blev en kyl- och frysrensning. Potatisar på väg att växa ur påsen, morötter på gränsen till att vilja kompostera sig själv. Tänk att det kan bli så gott.

20130520-104435.jpg

I frysen fanns ett paket torskfilé och en nyfunnen favorit: Omegas ojämna laxfilébitar. Prisvärd finfirre. Ett par paket bacon fanns också i frusen. Redo att användas innan det hann fylla år.

20130520-105301.jpg

Salt och citronpeppar på alla sidor av de nytinade fiskbitarna. Sen bacon hårt lindad runt fisken och ner i traktörpannan på medelhög värme. Efter att baconets stekts på båda sidor hällde jag i saften av en halv citron och lät det puttra på låg värme 10-15 minuter. Ner med en burk crème fraîche och en rest hackad dill från frysen och så puttra tio minuter till. En sallad med ruccola, tomater och avokade och bordet var dressed for success. Rest for success.

Utefrukost

Med stora barnet på härlig övernattning vid havet och mannen på ett åttamilacykellopp, blev det en annan utflykt för mig och lilla barnet. Första frukosten utomhus.

20130519-150826.jpg

Häggen står i knopp, scillan målar gräset blått och bland gräs och annat grönt (o)gräs blommar tulpaner. Fastän det är pingst lyser påskliljorna upp på olika plättar av tomten. Solen lagom varm och en glädje att vara så pigg att det går att njuta av de små utflykterna och guldkornen i väntan på långpromenader, semesterresor och andra guldtackor.

20130519-151216.jpg

Eurovisionfeber

Tösen laddar för Eurovisionkväll med vännerna och gossen uttalar hjärtevärmande omsorgsfullt orden Eurovision Song Contest. Han ser mycket fram emot kvällen, rätt bekymrad över att pappan inte är så intresserad av programmet. Som tur är har han en mamma som fått en oväntad släng av Eurovisionfeber. Den har nog sammanfallit med den andra febern. Just innan jag blev sjuk ifjol fann jag mig ringa och rösta på Dannys Amazing flera gånger 🙂 I år har jag följt båda semifinalerna och suttit klistrad framför Ginas studioprogram. Flera gånger har jag tänkt ”Åh, om jag hade kunnat vara i Malmö hela den här veckan!” Tror ni jag är sjuk? Den här sjukan kan jag dock stå ut med. Låtarna är ovanligt bra, programmet uppmuntrar grabben att dansa vidare, Petra Mede är proffsig och SVT sköter det hela utmärkt. Och Lynda Woodruff är bäst av alla.

Min Sarah Dawn Finer-crush bara ökar. Denna fantastiska kvinna! Ikväll ska hon sjunga för hela Europa. Grattis Europa! Jag känner mig som den idolförälskade fjortis jag en gång var, när jag satt klistrad vid bilderna på Niclas Wahlgren på scen och senare på foton av mig och Joey Tempest. 🙂
Nu är det min fina dotter och Sarah jag tittar på istället. Och just nu kommer sonen in och sätter igång en av Sarahs låtar för att underhålla mig.

20130518-131519.jpg

Hoppdroppar

Det är svårt att formulera första orden på ett inlägg som blivit mer läst än något annat inlägg jag skrivit. Tagen på sängen känns som ett passande uttryck, särskilt när skribenten är långtidssjuk. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig så många delningar. Det är roligt förstås eftersom det handlar om ett ämne jag brinner för, men samtidigt lite obehagligt. Mina vanliga läsare känner jag (även om det är en liten andel av de dagliga läsarna som kommenterar) och känner mig trygg med. Plötsligt rusar statistikstapeln i höjden och jag blir läst av personer som känner mig bara genom detta enda inlägg. Omtumlande.

Så idag var det extra välkommet med ett oväntat möte öga mot öga. När jag sakta vandrade hemåt min hundrafemtiometerspromenad efter att ha lämnat sonen stannade en bil vid min sida. En gammal kär vän. Vi har längtat efter att ses. Nu gjorde vi det. Och kunde ligga i varsin halva av hörnsoffan och prata några timmar. Båda sjuka och rufsiga i håret. Ett sånt där osminkat möte som ger själen solbränna. Och hopp.

Författarsidan Ekhemmanet har blivit något av en badring (eller frälsarkrans…) i min ovissa tillvaro, ett sätt att behålla författaridentiten och en känsla av att fortsätta skapa och att göra något trots att kraften inte finns för det vanliga arbetet eller romanskrivandet. Sidan har nu fått en del nya ord i form av ”hoppdroppar”. Små ord av hopp, egna eller andras, som ger mig hopp och kanske andra. Många sånger har givit mig stöd och hopp det senaste året, och det finns många fraser som kan få bli hoppdroppar.

20130517-121129.jpg
Norska droppar på 17 maj. Kjerstin Aunes ord ur den helt fantastiska sången På gløtt.

Fikarum och blogghållplats