Idag är flaggan hissad. Min käre make har lyft det gyllene korset mot himlen och jag lånar hans foto när jag önskar dig GLAD PÅSK!
Nu ligger jag i min soffa med en värkande kropp och ett hjärta som är varmt av långt mer än feber. Visst önskar jag att jag slapp må så här av ganska små utsvävningar, ändå är jag så glad att få sväva. Huset fullt av goda vänner igår. Vänner som fyller både liv och hjärtan med kärlek. Gemensamma krafter gav ett dignande påskbord. Samtal i glädje och allvar mellan sex vuxna, om religion, musik, kärlek och liv. Fem sköna barn som plötsligt överraskade oss med att komma in utklädda och göra Harlem shake. 😀 Iklädda alla möjliga utklädningskläder de hittat i källaren. Ridhjälm, ballerinakjolar, mössor och sidenkläder från Kina. Den spanska prickiga klänning som jag fick som sexåring av mormor och morfar fick jag nu se på sonen. Skratt, vänskap och värk i kroppen när jag somnade.
Och så kom morgonen och årets viktigaste kyrkodag. Jesus är sannerligen uppstånden. Det fick vi påminnas om i kyrkan idag, och erinra oss dopet genom ett kors av dopvatten på pannan. Livet går segrande ur striden och ger ett hopp som håller ända in i evigheten. Så nog är det tid att säga GLAD PÅSK!
Det kan vara en utmaning för en sjuk förälder att få ut sitt barn att leka när det inte är någon annan hemma som kan underhålla. Gå-och-leka-hos-en-kompis-fasen har inte kommit igång riktigt än och att leka ute ensam är ”såååå tråååååkit”. Igår var de tre friska ute på en skidtur, men nu är det jag och junior hemma. Då är det en höjdare att studsmattan aldrig kom in i höstas.
Min lunch blev påskigt enkel med mammas gravlax. Den som vi fick med oss hem från en god påskbuffé hos dem igår. Till middagen idag kommer en hög goa vänner med mer lax och annan mat till en knytkalasbuffé i närheten av min kökssoffa. Mycket gott i alla bemärkelser.
Nu ligger jag på en bänk och får lära mig Copabanana av en liten studsboll. Han har just förklarat för mig att man inte får svära som Sean Banan gör, så då hittar vår lille på egna ord som ersättning. 😉 Och så kan vi berätta att under studsmattan är det vår, med grön gräsmatta.
Det är ont om påskpynt i vårt hem. Befjädrade buskar tilltalar mig av nån anledning inte. Kanske av samma orsak som jag inte skulle vilja ha färgglada vimplar i rummen som så många har numera. Det är inte min stil. Eller så är det så att överdåd av påskpynt skulle ta fokus från påskens betydelse för mig. Den helg som berättar att ljuset kommer segra över mörkret till sist. Att också det svåraste lidande ska övergå i jubel. Nu om nån gång är det trösterikt att påsken berättar just detta. På söndag säger vi det igen, när livet än en gång har övervunnit döden: Glad påsk!
Idag skärtorsdag. Den dag då Jesus instiftade nattvarden, den måltid som delas av människor över hela världen. Jag är inte i kyrkan idag, men kyrkan är här. För jag är del i den. Och del i en familj som jag får fira påsken med. Det är gott. Och de sparsamma tecknen på årstiden räcker.
Blombuketten som fick förlängt liv då den blev uppdelad i flera vaser.
Den sista måltiden.
Mitt påskägg från barndomen, målat av en vän till familjen, och två tuppar som matchar ägget.
Äppelkvistar som kom i vatten när de lämnade trädet för några veckor sedan…
…och nu kommer till liv lagom till påsk.
Och så en nyfödd liten kyckling som kom med hem från skolan idag.
Serien Zits har varit en favorit så länge jag kan minnas. Inte i större utsträckning nu för att jag blivit tonårsförälder, för jag identifierar mig växelvis med både tonåring och föräldrar. Idag med både tonåring och elefant. Den här bilden är en klockren bild av hur det känns att ha min sjukdom. Som elefanten: ofantligt tung i kroppen, värk att släpa på och exakt ett sånt där bälte (men byggt av feber och inte metall) som trycker hårt på ryggen och håller tillbaka när huvudet vill fortare framåt.
Idag har elefantjaget släpat med mig det trötta tonårsjaget till sjukhuset för att hämta mer av mina mediciner. Pizza kan man få hemkört om man så är kärnfrisk, men för att få tag på ovanliga mediciner kan det krävas en långpromenad på parkeringar och i långa korridorer. Och många skedar går det åt.
Jag är så glad över vännen som berättade om skedteorin, en enkel men så talande beskrivning av hur det är när orken är begränsad och varje aktivitet kostar på. En verklighet som vi inte kan föreställa oss när vi är friska, men som många med olika slags sjukdomar och tillstånd känner så väl igen sig i. Att besticken i lådan är begränsade och kanske plötsligt tar slut är svårt att förstå för den som har flera besticklådor av ork tillgängliga.
En ny bok kommit i vår ägo. En som jag hört så mycket om och trott att det var svårt att få tag på. Det var inte alls svårt. Det räckte att leta rätt på författarens hemsida och skriva ett mejl så var beställningen gjord. Och förra veckan kom den. Hjärtat mitt.
Dan Höjer har skrivit och Lotta Höjer har illustrerat denna fantastiska berättelse som får rösten att skälva och barnet att säga ”läs den igen”. Hjärtat mitt. Poesi i barnboksformat, och en berättelse som alla borde läsa för sina barn. Särskilt föräldrarna till de barn som frågar ”var är dina riktiga föräldrar då?”. Vi är riktiga föräldrar till båda våra barn, även fast det ena har blivit till i min livmoder och tillbringat alla åren i vår omsorg och det andra blivit till i en annan livmoder och vårdats av andra famnar de första åren. Det är glesare med barnböcker om resan att bli familj genom adoption. Därför gör det mig alldeles lycklig att den här boken är helt perfekt. Den har allt. Hjärtat mitt beställs via Dan Höjers hemsida. Nu ska jag skriva och tacka för en bok som har fått vår adoptionsberättelse att nämnas flera gånger extra den här veckan. Och den sena lördagkvällen när sexåringen bad mig läsa boken igen, gjorde jag inte det. Men släckte lampan och viskade honom in i sömnen med en annan berättelse om ett telefonsamtal, ett par bilder, en resa och ett möte med hjärtat mitt.
Vi har en favoritrestaurang som öppnade just innan vi fick barnbesked. Planen att fira barnbesked just där höll vi. När vi hade fått de första bilderna på lillebror så firade vi med middag på Dolcetto. Efter det har det firats mycket just på Dolcetto. Kenyahemkomst. Fyrtioårsmiddag. Fikor på stan, och otaliga lunchdater med allehanda vänner. Dit längtar jag ofta nu, och skulle nog kunna orka ett besök om jag biter ihop lite. Men har inte blivit av tyvärr. Inte ens har jag kommit mig för att beställa hem en fantastisk delikatessbricka.
Det här är bland det godaste jag vet, så kanske är det dags nu att unna sig delikatesser. Men då är det bäst att hålla sig framme och boka i tid, för nu har kändiseffekten gjort Dolcetto ännu mer populärt. Pernilla Wahlgren med sällskap råkade slinka in, fick förstås fantastisk mat och service och berättade sen om det på sin blogg. Otroligt roligt och fantastisk reklam!
Just sån reklam skulle jag behöva för min lilla roman, Väntrum, som just nu lever en tynande tillvaro. Den har fått fina recensioner och omdömen genom året som gläder mig så, men för att inte stanna upp nu och för att nå fler av sina potentiella läsare så skulle den nog behöva omskrivas av nån superkänd bloggare som tycker att det är det bästa hon nånsin läst. Eller läsas av en regissör som tror det skulle bli en strålande film eller teveserie. Jag får nog ge upp såna dagdrömmar och istället glädjas åt att jag snart får titta på en av de bästa teveserier jag nånsin sett. Molanders. Äntligen måndag.
Det här är den första dagen på stilla veckan, och jag har en stilla dag med många timmar i febersoffan. Välbehövligt, för idag protesterar den febriga kroppen över att den har fått för lite vila. Mästarnas mästare, en berörande dokumentär om Laurentsio och nu Smartare än en femteklassare. Jag trodde att Markoolio skulle svara fel på frågan om vem som skrivit sången Gubben i lådan och Sudda, sudda – men tack och lov så klarade han det. Annars är det skrämmande vanligt att människor inte känner till Gullan Bornemark. Förvisso är jag en smula partisk eftersom Gullan är en kompis till oss, men nog borde alla svenskar känna till Sveriges mesta barnsångskompositör. Trots att hon närmar sig de nittio är hon still going strong, även om sonen Dan är den som numera komponerar och sprider barnmusiken vidare. Och vilken musik sen. Vi blir aldrig less i den här familjen. Och efter att ha sett Dan och Gullan leda barnkörer med fantastisk värme och närvaro är jag viss om att de slår de flesta andra som är kända inom den här genren. Särskilt de där från ett träsk i Mora som jag både sett själv och hört flera skräckexempel om i brist på respekt på barnen de sjunger för.
Sommaren innan vi reste till Kenya fick vi äntligen se Dan och Gullan på Allsång på Skansen.
Samma sommar sjöng vår dotter solo på ett bröllop för över tvåhundra gäster. En av sångerna hon sjöng var Gullans fantastiska visa Bara en som börjar så här:
Jorden är full av folk,
men det finns bara en av dig
och bara en av mig
bara en.
Hösten därefter flyttade vi till Nairobi för att bli fyra, och sonens första favoritlåt blev omedelbart den som Dan Bornemark sjunger (på den uuuuunderbara plattan Jorden runt) om Kilimanjaro. Nästa favorit kom när vi började åka på safari. Då sjöng vår tvååring Gullans sköna sång Affe Giraff så fort vi kom ut i safaribilen. 🙂
Några månader efter att vi kommit hem från Kenya lyckades vi pricka in en konsert med Dan och Gullan och barnkörer. En liten nybliven svensk fick två sånger tillägnade sig, och Affe fick komma hem till mamma.
Nyhemkommen Affe Giraff runt Gullans hals
Du som letar kvalitetsmusik till ett födelsedagsbarn i valfri ålder. Välj Bornemark. Det finns något för alla tillfällen. Denna vecka har jag nynnat mycket på en av Gullans psalmer. Den sista i psalmboken. Mista en vän.
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.
Som en fjäril som lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört,så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag, var är du?
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.
En dag av vila och alvedon gav en kväll av visdom och allvar. Skratt (förstås), värme, tårar (ibland där andra skrattade), hjärtatihalsgropen och skratt igen. ”En negers uppväxt.” Äntligen kom Marika Carlssons föreställning till Sundsvall.
Jag hör till dem som reagerade starkt på att Marika valde n-ordet i titeln sin humorshow om rasism och utanförskap. Det var när jag var ung och omogen, och tänkte ungefär att det tydligaste beviset på en rasistisk grundsyn är att säga ”neger”. För ett knappt år sen ungefär. 😉 Jag tycker fortfarande att det är helt förkastligt att beskriva människor med n-ordet. Det har blivit och förblir ett djupt nedvärderande ord. Skillnaden nu är att 2012 öppnade ögonen för den mer subtila rasismen. Den som vet att vara rumsren och använda rätt språk, men som bär på skrämmande rasistiska värderingar som riskerar gå förbi utan att man märker det. Förbi och in i riksdagen. Just det här lyckas Marika på ett avväpnande men starkt sätt förmedla i En negers uppväxt (se DN:s recension) just för att hon själv är svart och med humor kan ge galet talande exempel. Men också för att hon ser och vill göra upp med sina egna fördomar. Dem som svensken alltför sällan törs erkänna sig ha. Fastän nog många av oss tänker generaliserande tankar om, eller håller plånboken utom räckhåll från ”osvenska” människor beroende på deras utseende, språk eller klädsel. Det här behöver alla, i synnerhet alla som ”saknar fördomar”, se. Sök rätt på en föreställning nära dig, eller se TV4-intervjun med Marika om showen.
Vi satt på första raden, så nära att vi hade kunnat fota en så här tydlig närbild om vi hade plockat upp telefonerna under showen. Det gjorde vi inte. Vi var uppslukade. Jag hade sällskap av min yngsta syster ikväll, min bonussyster som precis som Marika har erfarenhet av att växa upp som svart tjej på en liten svensk ort. Som kunde instämma i princip allt det som Marika har upplevt. Sånt som jag behöver lära mig för att förstå vad det är min son kommer att möta under sin uppväxt. Förmodligen kommer han inte behöva bli kallad n-ordet så ofta och kommer nog inte beskriva det som en n***rs uppväxt, men utan tvekan kommer han att uppleva hur det är att växa upp med ett utseende som får människor att göra andra bedömningar än om han varit vit. Kvällens föreställning var därför en viktig lektion för hans mamma. Jag önskar att alla fick ta del av den. Och när Marika berättade om sina erfarenheter av Finland gav det mig aningar om att vännerna på andra sidan viken och deras svarta barn har ännu mer att tampas med än vad vi har i Sverige.
Den släckta timmen gick ovanligt fort i år, med ovanligt många mackapärer stängda. Telefoner, läsplattor, datorer och en pensionsmässig tjockteve som kanske var glad åt att få vila en lördag kväll. Vi åt en sen middag och spelade ett utmärkt Earth hour-spel. Det kenyanska Monopolet Kumiliki. En fröjd att hamna på gator i form av bostadsområden i Nairobi där vi känner till många och har bott i ett. Och härligt att få köpa upp slumområdena och enligt dotterns förslag utlova en bättre tillvaro för alla människor som bor där. Tänk om det vore så lätt att förändra världen.
Årstiden förändrade vi lätt igår, min son och jag. (Om man bortser från värken i kroppen som en del hemmapyssel och för lite horisontalläge gav mig). Skidlandskapet med legotomte och julgran kändes lite inaktuellt i glasbordet, så vi gjorde sommar. Tog bort det mesta av konstsnön men behöll en del korn för att ge träskivan en sandig ton. Och så sexåringens design på de stenar och snäckor som fick ersätta skidåkande och pimplande små legogubbar.
Själv hade jag inte en ton av sand, men en ton av vemod hela dagen igår. Jag tänkte på att förra årets Earth hour var min deadline för när min ”envisa” feber skulle ge med sig. Tre dryga veckor hade jag haft den då. Nu har 52 ytterligare veckor och en ny Earth hour passerat utan att jag är frisk. Och det går inte att klämkäckt säga att ”javisst ska jag bli frisk av den här behandlingen”. Det går att hoppas men ingen kan veta, och ibland släcks ljuset när jag tänker på det.
