Inga monster, pumpor eller skelett hittar oss. Så skönt! Men till ljuständning hittar vi.
Ljus på graven. Min pappas och mina morföräldrars gemensamma. Magnus Ugglas Så mycket bättre-version av Olle Ljungströms ”Min far” gav många tankar till den pappa jag saknar så. Och har saknat på ett sätt sedan han drabbades av skallskadan 1998, och än mer sen hela han dog 2009 medan vi bodde i Kenya.
Och ljus omkring oss. Också månen deltog. Men bara en kort stund, så pass att jag hann fånga den. Nu syns den inte mer. Men finns där bakom och väntar på att speglas i någon annans ljus. Som vi. Både levande och döda.
Idag är en sån där dag som jag kunde drömma om när vi längtade barn. En slags drömdag, feber eller ej. Tyvärr så är ej:et rätt onödigt, men just idag är den hyfsat balanserad och tillåter långsam aktivitet. Familjetid.
Alla fyra tillsammans, fritt från måsten och tid att göra saker tillsammans hela dagen. Promenera (resp hoppa och skutta) några hundra meter till en mysig fikaplats. Komma in och tända brasa. Spela spel och tända ljus. Denna dag av ljuständning för de saknade får det också lysa tacksägelseljus över livet.
PS. Dagens svåraste fråga i Filmjakten klarade ingen i ALV-familjen. Klarar du den? Hur långt kom Pippis pappa när han skulle till Nordpolen?
Vi har vilat några dygn i stugan som ibland är vår, och som varit en oas för mig sen jag var tonåring. Det är en oas också nu. Fastän jag får vara hemma från familjens långpromenader i det sköna höstrusket.
Men havet är nära, alldeles vid tomten, så också en ynklig människa kan orka fram till vattenbrynet. Idag är det extra livfullt och skönt att se på.
Idag är tid att tända ljus, och jag kommer tvinga mig att orka till pappas och mormor och morfars grav. Sen till kyrkan för att höra dottern sjunga.
Redan nu har jag tänt ljus. På en annan slags grav, där askan efter en saknad liten individ ligger i en kruka köpt i Zimbabwe för ett par decennier sedan.
Kattgraven. Vår gamla kisse, som blev 18,5 år, ligger här. Och unga kattfröken följde med för att tända ljus. 🙂
På andra sidan havet finns Sandra, som jag just nu möter i Wordfeud. Häromdagen spred flera av mina Facebookkamrater hennes blogginlägg vidare. Kamrater som inte känner Sandra men känner igen, uppskattar och gillar. Sånt gillande gillar jag. Det eftertänksamma. Det handlade om hur adoptivföräldrar vill bli bemötta. Läs gärna. Och lär – istället för att sätta på ”men-det-spelar-väl-ingen-roll-vad-man-säger-bara-man-vill-väl-glasögonen”. Såna glasögon dyker alltid upp i såna här sammanhang. Jag tycker inte om dem. Det är nämligen inte alltid tanken som räknas. Om tankarna inte märks i orden man väljer så är de osynliga. Och omöjliga att räkna.
Jag läser som sagt Håkan Nesser (Styckerskan från Lilla Burma), och det ger mig så mycket av läsupplevelse att jag får lust att citera någon rad på ungefär var tredje sida. När jag fick en bok signerad av honom på Bokmässan 2010 sa jag något om att ”den här ser jag fram emot läsa” och han svarade att han hoppades att jag inte skulle bli besviken på berättelsen. Fortfarande idag är jag nöjd med mitt svar. Att berättelsen nästan inte spelar någon roll när språket är en sån njutning.
Det är sant. De Nesserska romanerna ger mig upplevelser långt bortom andra böcker. Där ord staplas på ord.
Idag är jag lycklig över en företeelse på Facebook och häpen över andra. Lycklig över FC:s fantastiska blogginlägg som handlar om att min roman gjort nån slags skillnad.
Häpen (igen) över att upphovsrätten verkar som bortblåst i det där vardagsrummet som heter Facebook. Vem som helst kan skriva vad som helst och låtsas att de själva har hittat på det. Den här roliga historien, i olika varianter, får mig att tänka på en scen i SOS – En segelsällskapsresa, där alla berättar samma historia med olika detaljer beroende på i vilken miljö den berättas.
Häpenheten handlar också om hur många hundratusen som gillar och delar vidare en sån här berättelse, eller ett kundbrev eller en halvrolig bild. Surt sa räven, som först spann som en katt över 24 gillningar på hennes dikt, och sedan surade lite över miljoner gillningar av fejkade minnessidor om i verkligheten levande kändisar.
Tack för alla ord som speglar mig. Den slags tröst som är den enda jag önskar både att få och att kunna ge. Att inte få ett överslätande ”det ordnar sig ska du se”, utan att istället bli sedd och bekräftad i just det som är. Och just nu är både ljus och mörker, lycka och förtvivlan.
Tack för att ni ser det.
Det finns mycket ljus och lycka, och det här är en ljus stund. Jag har, om än sjuk, just det liv jag vill ha. Mitt liv. Mitt enda liv.
Sången från Jonas Gardells fenomenala Torka aldrig tårar utan handskar berörde mig då jag först hörde den. Nu finns den att höra igen.
Här är min vilda längtan. Här är min jävla trasighet. Här är mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.
Här är allting som jag drömde om. Här är allting som jag hoppades på. Här är allting som jag vågade bara modet räckte till.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.
Här är min vilja att få leva. Här är bönerna som bar mig. Här är mitt hjärta som bultar, blöder för allting som jag vill.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Mitt enda liv.
Det är så mycket som talar till mig här. I texten och i programserien. Jag som inte är utsatt på det sätt som homosexuella och hivsmittade varit och är. Ändå berörs jag på djupet. Dels för att jag själv är sjuk när jag ser och hör alla programmen om den märkliga sjukdomen när den var ny. Dels för att jag kan sätta mig in i hur det hade varit om jag skulle ha varit den som föddes som homosexuell. Vad jag hade velat möta då, som kristen, som familjemedlem, som vän, som människa.
Orden ”min jävla trasighet” i Gardells sång klingar extra starkt i mig. Aldrig förr har jag känt mig så trasig rent fysiskt (trots att avmagring inte ingår alls i min sjukdomsbild….). Och den trasigheten är inte av Gud. Det är en jävla trasighet. Och det finns böner som bär mig. Och så orden ”jag ska aldrig dö”. För liksom Jonas Gardell tror jag på ett liv som fortsätter bortom döden. Någonstans där utsatthet, sjukdom och smärta inte längre finns.
Den som somnar ledsen och frustrerad, vaknar lätt i vargtimmen. Här hade vargarna passerat, men jag vaknade ändå onödigt tidigt, efter en dröm om att jag låtsades tycka att allt var OK och låtsades lita på Gud. Jag ogillar oärlighet, så jag berättar det direkt. Allt är inte OK. Och jag har just nu svårt att se var jag har Gud.
Tilliten till läkarna är också i botten, och till morgonens grubbel hörde vrede. Över att doktorer skriver ut patienter som varken fått diagnos eller blivit friska. Och än mer vrede över att flera gånger ha fått frågan om det ändå inte är en psykisk utmattning. Jag kan stå ut med den frågan en gång, men när samma person, utbildad på fysisk sjukdom, ställer den flera gånger vill jag skrika. Men svarar tålmodigt varje gång att jag känner min kropp och mitt psyke. Jag vet vad det är att vara psykiskt utmattad. Detta spiller förvisso över på psyket ibland, men det är ingen tvekan om att febern sitter i kroppen. Jag förstår att inte alla känner skillnad på fysiskt och psykiskt, men jag gör det. Det har livet lärt mig.
Morgongrubbel och ledsenhet. Men så vaknade de andra två i sängen ovanligt tidigt, och delade min morgon. Det hjälpte. Efter att ha legat under täcket och pratat när pappan i fråga gått till jobbet, klev jag och gossebarnet upp. Tände ljus och gjorde frukost.
Vi småpratade, och min sexåring sa att ”det känns inte som att du är min mamma”. Jag kändes som en syster. Det var fint just då. Ändå sa jag att jag kommer alltid vara din mamma. Även om det inte känns så. Vi pratade en stund om det, och om att vara barn fast man är vuxen.
Det är som med tron. Jag känner inte att Gud är min just nu. Men vet att det är så.
Nu sitter lilleman vid Barnkanalen, och jag vid ett efterlängtat Nessermöte. Med den nyuppgångna solen glittrande i havsviken utanför fönstret.
Det finns vissa återkommande teman i den här bloggen. Te är ett sånt. Jag är kinkig med vad jag dricker, och det är trist när det sinar i burkarna. Det gjorde det förra veckan, och samtidigt blev jag påmind om en webbutik som jag handlat från tidigare. Kränku på Gotland.
Igår kom det ett fullmatat och efterlängtat paket på posten.
Just idag är sånt som webbhandel extra välkommet. Jag tog en kort biltur till den minsta affären i trakten, och trots att jag går där och hänger på kundvagnen så blir jag helt slut efteråt 🙁
Det blir till att ligga här i soffan och dricka te resten av dagen. Med febernedsättande altandörr öppen.
Snön faller ner utanför de två fönster jag ser från kökssoffan, och bästa teet och skönaste musiken fyller kroppen. Det hade kunnat vara perfekt, om jag vore frisk. Men nöjer mig i just denna stund med nästan perfekt.
Tidningen berättar att jag ska se på teve ikväll. Sommarpratarna. Detta program som har suckats över bland trendletarna i Spanarna, jag tycker om det. Det kan förvisso vara ojämnt, men jag uppskattar konceptet. Människor som i sina radioprogram har berört något väsentligt, möts utan att känna varandra och samtalar om just det väsentliga. Liv, död, kärlek, smärta. Förra veckan grät jag med sundsvallsfina dottersidolen Gina Dirawi, som så känslosamt berättade om hur det är att bli bedömd och dömd för att utseende och namn berättar att man hör till en misstänkliggjord grupp.
Idag kommer jag att beröras av flera intressanta personer och däribland, i mina öron, 2012 års viktigaste sommarpratare. Klara Zimmergren. Hon talade om barnlängtan på ett sätt som ingen gjort i Sommar i P1 tidigare, men som oändligt många upplevt. Just så.
Efter att ha hört Klaras sommarprat satte jag ihop en grundkurs i barnlöshet. Roman, radioprogram och film. Nu när läsaren K gav mig en fjärde hörnsten i form av musik så upprepar jag den.
Vill du känna igen dig i din egen barnalängtan, eller lära känna någon annans – du har sannolikt många varande eller tidigare längtare i din närhet – så är det här ett sätt:
Om du vill lägga till ytterligare en konstform kan du läsa dikten I barnlösas himmel, som jag just idag publicerade på skrivarsidan Ekhemmanet. Följ sidan genom att gilla den vettja.
Jag är lyckligt lottad, och får uppleva sommarprat som värmer själen också i mitt eget liv. I helgen hos och med kära vänner. Bilden är från ett annat sånt samtal för två år sedan. En magisk vänfrukost som ingick i den härliga upplevelsedygnet vi fick av vänner i fyrtioårspresent.
Kanske det kunde vara något att skriva. Kokbok för sjuka och andra arbetsskygga. Just nu lägger jag extra stor vikt vid lättsam matlagning. Ibland blir det korv och makaroner. Ibland blir det älgfärsbiff.
Samma dag som ICA Kvantum gav mig en kaffemaskin sålde de älgfärs. Roligt pyntad!
Jag köpte ett paket gris och ett paket älg. Ströbröd, vatten, ägg, salt, peppar och vitlök. På tio minuter hade jag mojsat ihop det och format till biffar. Sen lite sirap (snilleblixt för dagen, för att få rätta stekfärgen), olja och färska kryddor ovanpå, och skjuts in i ugnen. På tio minuter! Utmärkt matlagning för arbetsskygga.
Så idag blev det en riktig söndagmiddag. Biffarna värmda i snabb sås av grädde och buljongtärning. Kokt potatis och smörgoda morötter, kokta i samma kastrull som den som mormor brukade koka sina morötter i.
Så svårt det är att ransonera orken. När min oändliga feber sjunker några tiondelar så orkar jag lite mer, och gör då förmodligen mycket mer än jag borde. Andas in vintrig luft, och strosar omkring på snöpudrad gräsmatta till exempel. Så nu har jag tvingat mig i bloggryggläge på kökssoffan för att orka äta middag hos vänner om några timmar.
Snön kom igår. Mer på riktigt denna gång. Till min och barnens glädje. Vår och kattens fredag eftermiddag förgylldes extra av stora, härliga snöflingor.
Torsdag
Fredag
Katten och pojken lekte ystra i snön, och jag och flickan hjälptes åt att plocka undan lite sommar och ta fram lite vinter. Bara lite. Studsmattan står kvar än, och blev en rolig lekplats för katten när snön kom. Det är skönt att orka mer vissa dagar, men så svårt att acceptera att jag blir helt slut av en kort tur till affären eller en stunds långsamt trädgårdsfixande.
Häromdagen (efter ett par tråkfeberveckor då jag måst undvika aktiviteter som matinköp) var jag på ICA precis i rättan stund. Ett fåtal (daglediga) kunder fick en kaffemaskin på köpet om vi köpte ett gäng paket kaffe. Och jag lyckades vara där just då! Lyckträff – eftersom en sån där onödig lyxpryl har funnits på önskelistan.
Cappuccinon smakar ljuvligt, och skummig varm choklad stämmer bra med vinterns ankomst. Idag fick den nya kaffemackapären och det tjugoåriga våffeljärnet göra cafélunch som inmundigades i trädgårdsmöbel i sol och snö.
