Eftertänksamma skratt

Ronny Eriksson är en gammal favorit. Det var min pappa som introducerade honom (ljudligt, inte personligen 😉 ) för mig och vi lyssnade på fantastiska monologer och låtar av både honom och hela Euskefeurat. Det här var vid den tiden då jag och min M nyss hade träffats, så Ronny Eriksson väcker många minnen från den tiden. Igår kväll fick de väckas igen. Med medicin och vila i kroppen placerade jag mig intill maken i nedsuttna fåtöljer och hörde denne genialiske pitebo. Nyskrivna berörande sånger, många skratt och mycket eftertanke.

Pessimistkonsulten

Ronny Eriksson är en envis norrbottning precis som min pappa, och uppenbarligen lika envis som han var med att fortsätta använda N-ordet för svarta och L-ordet för samer. Det stör mig, förstås, precis som det stör mig att Carolas efterlängtade andra barn i en sång benämns som en assecoar stör mig också. Ändå går det att låta det passera eftersom Ronny är den han är, samtidsdebattör, skicklig textförfattare och genom alla år uttalad antirasist och människovän. Och som dessutom på så många sätt påminner mig om min pappa.

Några år efter att pappa hade drabbats av sin svåra skallskada uppträdde Ronny i Sundsvall och vi tog med pappa dit. Det fanns bra plats för den otympliga rullstolen och pappa som inte kunde kommunicera mer än med några ord satt som uppslukad av föreställningen. I förväg hade jag skrivit till Ronny och berättat om pappa och hur han alltid vid fester hade brukat sjunga Ronnys sånger. Jag fick inget svar, men på föreställningen så dedikerade Ronny en av favoritsångerna till pappa Tage – och i pausen kom han fram till oss och pratade och gav pappa en signerad CD. En varm man och ett lyckligt ögonblick för oss alla fyra som var med: mamma, pappa, lillasyster och jag.

På en av de kassetter vi ständigt spelade i början av 90-talet fanns berättelsen om Molnet. Den är lika rolig än!

Uppenbarelse

Ett leende vill inte lämna mina läppar. Något stort har blivit uppenbart för mig idag.

Ni vet den där romanen jag har skrivit? Den som för mig själv blev en bea:rbetning av den smärtsamma längtan efter graviditet och ännu ett nyfött barn. Det skrivande som på ett gudagivet sätt också har fått åtskilliga läsare att hitta både tro, hopp och en ny väg. Ni vet den romanen? Väntrum.
Idag började jag fundera på när jag egentligen skrev de första orden på den berättelsen. Jag letade i gamla dokument bland mejlen till mina skrivarkamrater och hittade det:

Jag började skriva min förlösande barnalängtansroman precis NIO MÅNADER innan vår son föddes!

Medan orden, karaktärerna och berättelsen växte i mig, växte vårt andra barn i en annan kvinnas livmoder. Just då var varken jag eller min man redo för adoption. Skrivandet hjälpte mig på vägen och beslutet landade sen, tveklöst och självklart, i oss båda under adoptionskursen. Den som vi gick senare under tiden som vår son växte i sitt första modersliv.

Det här är stort. Och som om det inte skulle räcka hittade jag också idag en gammal lapp i min kalender från 2005. Vår flicka, som för övrigt var den första i familjen att fatta sitt beslut om adoption, hade på en gudstjänst den sommaren gått med mig till bönekorgen och skrivit en lapp. En egen bön som jag sen antecknade och bar med mig. Vår sexåriga dotters bön lydde:
”FÖR AT VI SKA FÅ EN LILLEBROR”
Några månader senare blev han till. Hennes lillebror.

20121002-123248.jpg

I söndags fick jag tillsammans med en bön ett bibelord.

”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”
Romarbrevet 8:28

Det är just det som jag har fått bekräftat idag. Ett budskap som hjälper mig att hanka mig fram som sjuk med stärkt hopp. Fastän jag, trots åtskilliga böner, fortfarande är oförklarligt febrig så hjälper den här sjukdomstiden mig att landa i min tro än mer. Jag blir allt mer viss om var mina gränser går. De naturläkemedel och alternativmediciner som i stor kärlek och omtanke erbjuds mig mot febern, säger jag nej till när de innehåller andliga perspektiv som konkurrerar med min kristna tro. För hur mycket hälsan än är värd så är den inte värd att offra min tro för. En fantastisk upptäckt som jag aldrig har ställts inför tidigare. Bara i teorin. Aldrig i skarpt läge. Idag blev skärpan än mer uppenbar. Fastän det kommer fortsätta att vara svårt och krångligt att leva vissa dagar så samverkar allt till det bästa. Jag tror det. Och fortsätter be för dig som inte kan än, men vill tro. Tack till er, flera av mina trogna läsare, som bett mig just om det. Det betyder så oerhört mycket att på nåt vis få vara ett verktyg för den Gud som jag vill leva nära men inte alltid ser hur.

20121002-124300.jpg

Förr eller senare visar det sig hur allt hänger ihop. Hur dagar och år vävs ihop till liv. Vi kan kalla det Gud eller slump eller tur eller mening. Det spelar ingen roll vad nån annan kallar det. Idag stärker det mig med tillit, tro och uthållighet.

Bänktänk

Stanna en stund men inte för länge

Det senaste halvåret har det som bekant varit dåligt med både betalt jobb och författande, men däremot har mina soffliggartankar landat i en hel del haikudikter på Ekhemmanet-sidan på Facebook. Där går det att titta in även om man inte har ett Facebookkonto. Välkommen! På begäran kommer gårdagens dikt också här. Bilden tog jag häromdagen när jag stannade bilen vid den vackra kyrkogården, och parkeringsförbudet intill bänken ledde till dessa rader.

stanna här en stund
få kraft till fortsatt vandring
utan att slå rot

För ett år sedan satt jag på en helt annan bänk med en vän som jag träffade för första gången. Vi talade om sorg och längtan och om att våga hoppas på att drömmen ska slå in. Den slog in. Idag kom ett kort på posten och allt blev så påtagligt verkligt. En liten fot. Levande varm och med små tår att pussa av en mamma som längtat så länge.

Längtansfot

 

Snabbt och gott

För oss som inte tror att kolhydrater är gift kan bröd blir mat om det hamnar i rätt sällskap och temperatur. Och när matlagaren är trött händer det inte så sällan att varma mackor blir den snabba och lätta lösningen.

20121001-120522.jpg

Sedan smörgåsgrillen fick kortslutning är våffeljärnet (som vi köpte för ett bröllopspresentkort 1992) den raskaste vägen till varm smörgås. Och ack så mycket godare än mikromackor.

I min barndom gjordes de lyxigaste varma mackorna i gjutjärnsgrill på ugnsplattan.

20121001-120620.jpg

Det var länge sen jag förgyllde brödet i sånt järn, men häromkvällen hände det. En tungsint feberdag när barndomsminnesmiddag med barnen kunde muntra upp. Särskilt när den inmundigades framför en Pippi-film. Jag är glad att mina barn står ut med att jag inte har vuxit ifrån Astridfilmerna. 😉

20121001-120810.jpg

Ruccolan var det enda som skilde denna mysmiddag från en liknande för dryga trettio år sedan. Och den lilla detaljen att jag nu, fastän barnslig, är den som är mamman.

20121001-120928.jpg

Helgglimtar

Vila i soffan efter utflykt till kyrkan. Den första på länge. Gott. Påfyllnad och möten. Jesusmöten och människomöten. Det sistnämnda tar också kraft rent fysiskt, men ger mycket annat. Tempen har varit aningen rimligare (vilket ändå inte känns ett dugg friskare) ett par dagar, vilket gjorde att jag bestämde mig för att ta den hälsodipp som en sån utflykt ger. Dippen är här och soffan är min. Liksom frukterna av utflykten.

20120930-133336.jpg

Helgen har hittills bjudit på höststunder av olika slag. Bilder och filmer från när barnen var yngre. Trädgårdspromenader, helgmåltider och tända ljus. En del teve och podcaster från bokmässan som har fått mig att toklängta till den fantastiskt inspirerande miljön. Största vinsten med att ha blivit godkänd medlem i Sveriges författarförbund är (hittills) de förmåner man får i samband med Bok- och biblioteksmässan. Och glädjen att ha bedömts duga för att få kallas författare. En krasslig och just nu ickeproducerande, men dock författare. Idag särskilt tacksam över vänner som hjälper till så att jag snart får romanen beställningbar i ny upplaga.

Men en dikt kom till idag åtminstone. Den som följer Ekhemmanet på Facebook har kanske läst den.

20120930-133412.jpg

Tösen bjöd oss på fantastisk lördagsdessert. Panna cotta med en äppelkompott som topping.

20120930-133501.jpg

Lillebror dekorerade och tände ljus och tyckte själv att resultatet blev ljuvligt.

20120930-133536.jpg

När han placerade Michael Jackson-hattarna intill uppnåddes allra bästa effekten 😉

20120930-133605.jpg

Dagen är ny

Tidig morgon. Vit dimma över vattnet och sol i gyllene löv.

Musiken och jag till dess att yngsta barnet vaknar och gör mig sällskap i kökssoffan. ”Den här sången tycker jag om” säger han och jag håller med. Och lyssnar för första gången på texten. Dagen är ny. Dagen är vår. Om att släppa det som ligger bakom. Just idag inte räkna hur länge febern har begränsat mig. Inte sörja över lång tid borta från arbete eller känslan av strid gentemot vården. Inte bistert sucka över obesökt bokmässa och sloka intill nyinkommen refusering. Inte idag.

Men hjärnan förstår inte inte, så jag får vända på det. Lyssna in Bjørn Eidsvågs ord igen och minnas att detta är en helt ny dag. Öppna ögonen och se att jag har famnen full av gåvor och ej ännu upplevda dagar.

Visst e det vanskelege tider
visst e det lett å gå seg bort
skremmande nye, blanke sider
i mårå kommer alt for fort

men lyg ikkje te oss om igår
gjør’kje tyrannar om te heltar
gjør’kje vinter om te vår
det vil ta tid før isen smeltar

Det e ingen vei tebake
dagen e ny, dagen e vår
det e ingen vei tebake
når i mårå komme e i dag
blitt i går

Me har med oss i går
når me møte i dag
møkje visdom, månge sår
månge svik og nederlag
så lokk oss ikkje tebake
me kan’kje svømma mot strømmen
der i går har øvetaket
forsvinne fremtidsdrømmen

Bjørn Eidsvåg

 

Famnen full av färsk och trofast kärlek och nåd. Idag vill jag öppna ögonen som i trötthet gnuggats så ofta att sikten blivit skymd.

Världens Barn

Hem för en del av världens barn. Nairobi, Kenya, 2009

Adoption är inte bistånd. Inget barn ska behöva växa upp med känslan att hen fick familj för att föräldrarna ägnat sig åt välgörenhet. Adoption sker för att barn behöver föräldrar och för att föräldrar längtar barn. Men adoptionernas fotspår blir det tydligt vilka behov de barn som blir kvar har, och mot den bakgrunden finns det ändå ett slags band mellan adoptionsförmedling och biståndsverksamhet.

Adoptionscentrums insamlingsstiftelse Föräldralösa barn är 2012 en av de organisationer som ingår i Radiohjälpens satsning Världens Barn. Det innebär mycket för de biståndsprojekt som syftar till att förhindra att föräldralösa barn får växa upp på institution. Det sker i samarbete med lokala organisationer och kan handla om att bidra till att barn kan återförenas med sina familjer. Ett viktigt arbete är att lindra effekterna av hiv/aids-epidemin som gör mängder av barn föräldralösa.

Vill du bidra?
Använd plusgiro: 73 19 40-3 Adoptionscentrum Västernorrland
Märk inbetalningen med ”Världens Barn” och ditt/företagets namn så att vi kan höra av oss. Har du frågor? Skicka ett mejl till ac@ekhemmanet så kontaktas du av någon i styrelsen.
Det går också att enkelt skicka en SMS-gåva till Föräldralösa barn.

Hälsar Cecilia – sängliggande representant för Adoptionscentrum Västernorrland

Obetvingligt

Hösten bara stod där.
På väg hem från en lunch i en barndomsväns soffa, tillsammans med ännu en vän som jag känt sen jag var yngre än mitt yngsta barn är nu. Fastän vägen från parkeringen var längre än jag egentligen har kraft för måste jag stanna bilen och fånga hösten. Den får inte gå mig förbi.

20120927-142818.jpg

20120927-142850.jpg

20120927-142934.jpg

Och fastän hösten och livet är vackert så lever vi hela tiden i dödens närhet. Det är kanske därför jag trivs på kyrkogårdar. De ger utrymme för de tunga tankarna. De som måste få tänkas, även om det känns som att motståndet är för hårt. Obetvingligt. Elis visste vad han talade om i den gamla psalmen.

när min tanke, tvivelstrött
obetvingligt motstånd mött,
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid

(Sv Ps 217)

Yttrandefriheten kontra bilden av mitt barn

Igår kväll somnade min lille nära. Han ville ligga med huvudet i min hand och jag ville gråta. Hela dagen låg också tårarna nära, över den ändlösa sjukdomen men också över det som dyker upp i Tintin-debattens kölvatten. Munnar och bokstäver på teve och internet som säger att ”snart är allting förbjudet i det här landet”, upprörda röster som gör tydligt att det är viktigare att säkerställa alla barn måste ha rätten att läsa Tintin (och lära sig sånt som att svarta varken är eller ser smarta ut) än att föra en debatt om de helvita kolonialistiska glasögon de flesta av oss har på oss. Också jag. Det är mycket av rasism som går mig obemärkt förbi. Men inte detta. Inte att yttrandefriheten är så mycket viktigare än att föra en seriös debatt kring de bilder som sprids om människor med annat ursprung än Dalarna, midsommarstång och fräknig hy. De nidbilder som sprids om mitt barn.

För bilderna av lustiga, kolsvarta figurer med gigantiska läppar är inget modernt sätt att skildra svarta barn, hur varm och fin än den nylanserade filmen är eller hur uppskattade de gamla böckerna är. Varken modernt eller respektfullt. Och yttrandefrihet utan respekt är ingen yttrandefrihet värd att slåss för. Enligt mig. Och enligt bloggande tonårsmorsan Fatou som formulerade alla mina känslor runt gårdagens debatt på ett otroligt sätt. Läs hennes inlägg om Tintins intåg och uttåg och om Lilla hjärtat.

Jag hade inte kunnat formulera mig så bra, och är glad att någon annan kan. Men ledsen att orden inte når fram till dem som slåss för Tintins oredigerade människosyn, Muhammedkarikatyrer och bruket av ordet negerbollar hellre än att fundera hur vi alla bidra till att få en helad mänsklighet. Där inte alla är lika och tycker lika, men alla oavsett ursprung och hudfärg betraktas med samma respekt.

Idag har jag försökt bidra en smula. En affär som jag ganska ofta besöker har en uppenbar nidbild av svarta i entrén. Nästan som om det skulle vara en symbol för den här affären. Jag har reagerat förstås, men inte vetat hur man säger en sån sak till en butiksägare. Särskilt inte med andra kunder närvarande. Men i natt bestämde jag att jag skulle skriva ett brev och beskriva hur jag ser på den där dekorationen, och vad den säger om affären. I mina ögon ett försök att bidra till ett helande av den allmänna människosynen. I andras ögon ett sätt att inskränka yttrandefriheten.

Det finns för övrigt många sätt att teckna. Och en frihet att välja andra sätt än de som härstammar från en tidsålder som borde ha passerat.

”Jafta och hans familj” Hugh Lewin/Lisa Kopper (En bok för alla, 1982)

Räddande färs

Söndagmiddag associerar jag med stek, sås, potatis, kokta morötter – fastän det inte är många söndagar i livet jag har lagat just det. Men när jag tänker på det känner jag smaken av mormors gräddsås.

Det händer ofta att det är tomt i kylskåpet på söndagar. Inte tomt för att vi inte har råd att handla mat. Inte tomt för att vi storhandlar på måndagar. (Vuxenpoäng för storhandling får vi sällan när alla är friska, och än mer sällan nu). Tomt för att helgnäsan inte räcker längre än till lördag kväll.

Ändå så är det ju roligt med nåt annat än rester till söndagmiddag, och ofta går det att trolla ihop nåt som känns lite festligare. Köttfärs från frysen är ofta en räddning. Jag blir aldrig less på färsbiffar. Mängder av pressad vitlök i smeten och gärna spiskummin eller sweetchilisås.

20120925-112320.jpg

Bulgur kokt med hönsbuljong, förgylld med lite skåprens. Och en blixtsnabb sås gjord på rysk yoghurt och mango chutney. Punkt. Gott. Söndagmiddag.

20120925-112421.jpg

Fikarum och blogghållplats