Ronny Eriksson är en gammal favorit. Det var min pappa som introducerade honom (ljudligt, inte personligen 😉 ) för mig och vi lyssnade på fantastiska monologer och låtar av både honom och hela Euskefeurat. Det här var vid den tiden då jag och min M nyss hade träffats, så Ronny Eriksson väcker många minnen från den tiden. Igår kväll fick de väckas igen. Med medicin och vila i kroppen placerade jag mig intill maken i nedsuttna fåtöljer och hörde denne genialiske pitebo. Nyskrivna berörande sånger, många skratt och mycket eftertanke.

Pessimistkonsulten

Ronny Eriksson är en envis norrbottning precis som min pappa, och uppenbarligen lika envis som han var med att fortsätta använda N-ordet för svarta och L-ordet för samer. Det stör mig, förstås, precis som det stör mig att Carolas efterlängtade andra barn i en sång benämns som en assecoar stör mig också. Ändå går det att låta det passera eftersom Ronny är den han är, samtidsdebattör, skicklig textförfattare och genom alla år uttalad antirasist och människovän. Och som dessutom på så många sätt påminner mig om min pappa.

Några år efter att pappa hade drabbats av sin svåra skallskada uppträdde Ronny i Sundsvall och vi tog med pappa dit. Det fanns bra plats för den otympliga rullstolen och pappa som inte kunde kommunicera mer än med några ord satt som uppslukad av föreställningen. I förväg hade jag skrivit till Ronny och berättat om pappa och hur han alltid vid fester hade brukat sjunga Ronnys sånger. Jag fick inget svar, men på föreställningen så dedikerade Ronny en av favoritsångerna till pappa Tage – och i pausen kom han fram till oss och pratade och gav pappa en signerad CD. En varm man och ett lyckligt ögonblick för oss alla fyra som var med: mamma, pappa, lillasyster och jag.

På en av de kassetter vi ständigt spelade i början av 90-talet fanns berättelsen om Molnet. Den är lika rolig än!

Det senaste halvåret har det som bekant varit dåligt med både betalt jobb och författande, men däremot har mina soffliggartankar landat i en hel del haikudikter på Ekhemmanet-sidan på Facebook. Där går det att titta in även om man inte har ett Facebookkonto. Välkommen! På begäran kommer gårdagens dikt också här. Bilden tog jag häromdagen när jag stannade bilen vid den vackra kyrkogården, och parkeringsförbudet intill bänken ledde till dessa rader.

stanna här en stund
få kraft till fortsatt vandring
utan att slå rot

För ett år sedan satt jag på en helt annan bänk med en vän som jag träffade för första gången. Vi talade om sorg och längtan och om att våga hoppas på att drömmen ska slå in. Den slog in. Idag kom ett kort på posten och allt blev så påtagligt verkligt. En liten fot. Levande varm och med små tår att pussa av en mamma som längtat så länge.

Adoption är inte bistånd. Inget barn ska behöva växa upp med känslan att hen fick familj för att föräldrarna ägnat sig åt välgörenhet. Adoption sker för att barn behöver föräldrar och för att föräldrar längtar barn. Men adoptionernas fotspår blir det tydligt vilka behov de barn som blir kvar har, och mot den bakgrunden finns det ändå ett slags band mellan adoptionsförmedling och biståndsverksamhet.

Adoptionscentrums insamlingsstiftelse Föräldralösa barn är 2012 en av de organisationer som ingår i Radiohjälpens satsning Världens Barn. Det innebär mycket för de biståndsprojekt som syftar till att förhindra att föräldralösa barn får växa upp på institution. Det sker i samarbete med lokala organisationer och kan handla om att bidra till att barn kan återförenas med sina familjer. Ett viktigt arbete är att lindra effekterna av hiv/aids-epidemin som gör mängder av barn föräldralösa.

Vill du bidra?
Använd plusgiro: 73 19 40-3 Adoptionscentrum Västernorrland
Märk inbetalningen med ”Världens Barn” och ditt/företagets namn så att vi kan höra av oss. Har du frågor? Skicka ett mejl till ac@ekhemmanet så kontaktas du av någon i styrelsen.
Det går också att enkelt skicka en SMS-gåva till Föräldralösa barn.

Hälsar Cecilia – sängliggande representant för Adoptionscentrum Västernorrland

Hösten bara stod där.
På väg hem från en lunch i en barndomsväns soffa, tillsammans med ännu en vän som jag känt sen jag var yngre än mitt yngsta barn är nu. Fastän vägen från parkeringen var längre än jag egentligen har kraft för måste jag stanna bilen och fånga hösten. Den får inte gå mig förbi.

Och fastän hösten och livet är vackert så lever vi hela tiden i dödens närhet. Det är kanske därför jag trivs på kyrkogårdar. De ger utrymme för de tunga tankarna. De som måste få tänkas, även om det känns som att motståndet är för hårt. Obetvingligt. Elis visste vad han talade om i den gamla psalmen.

när min tanke, tvivelstrött
obetvingligt motstånd mött,
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid

(Sv Ps 217)