Kategoriarkiv: Barnalängtan

Barnalängtan, Gott, Livsfunderingar

Sommarprat och grundkurs i längtan

4 kommentarer

Snön faller ner utanför de två fönster jag ser från kökssoffan, och bästa teet och skönaste musiken fyller kroppen. Det hade kunnat vara perfekt, om jag vore frisk. Men nöjer mig i just denna stund med nästan perfekt.

Tidningen berättar att jag ska se på teve ikväll. Sommarpratarna. Detta program som har suckats över bland trendletarna i Spanarna, jag tycker om det. Det kan förvisso vara ojämnt, men jag uppskattar konceptet. Människor som i sina radioprogram har berört något väsentligt, möts utan att känna varandra och samtalar om just det väsentliga. Liv, död, kärlek, smärta. Förra veckan grät jag med sundsvallsfina dottersidolen Gina Dirawi, som så känslosamt berättade om hur det är att bli bedömd och dömd för att utseende och namn berättar att man hör till en misstänkliggjord grupp.

Idag kommer jag att beröras av flera intressanta personer och däribland, i mina öron, 2012 års viktigaste sommarpratare. Klara Zimmergren. Hon talade om barnlängtan på ett sätt som ingen gjort i Sommar i P1 tidigare, men som oändligt många upplevt. Just så.

Efter att ha hört Klaras sommarprat satte jag ihop en grundkurs i barnlöshet. Roman, radioprogram och film. Nu när läsaren K gav mig en fjärde hörnsten i form av musik så upprepar jag den.

Vill du känna igen dig i din egen barnalängtan, eller lära känna någon annans – du har sannolikt många varande eller tidigare längtare i din närhet – så är det här ett sätt:

Grundkurs i barnalängtan

Om du vill lägga till ytterligare en konstform kan du läsa dikten I barnlösas himmel, som jag just idag publicerade på skrivarsidan Ekhemmanet. Följ sidan genom att gilla den vettja.

20121029-151231.jpg

Jag är lyckligt lottad, och får uppleva sommarprat som värmer själen också i mitt eget liv. I helgen hos och med kära vänner. Bilden är från ett annat sånt samtal för två år sedan. En magisk vänfrukost som ingick i den härliga upplevelsedygnet vi fick av vänner i fyrtioårspresent.

Livet är nästan perfekt.

Barnalängtan, Gott, Livsfunderingar

Jag har det jag en gång längtade

14 kommentarer

Minns du hur det var när du inte hade det som du nu har?
Det som du en gång längtade efter. Det som gjorde att hjärtat grät i saknad.
Kärleken, barnet, vänskapen, livsuppgiften, det trygga hemmet. Vad än det var som du saknade så kanske du har glömt en del av den där desperata längtan som slet i kroppen. Jag hade det.

Men så blev jag påmind häromdagen om min unga längtan efter kärlek innan Kärleken kom, och minnet gjorde mig än en gång förundrad över vad jag fick. Att jag fick. Och nu en sång som gjorde längtan efter barnen fysiskt närvarande igen. Väntrumläsaren K som redan givit mig otroliga ord om vad min roman betytt för henne gav mig denna sång. Som jag inte hade hört förrän idag men nu har hört igen och igen.


Till dig
Sarah Dawn Finer
Text och musik: Mauro Scocco

Till dig
som ännu inte har nåt namn
du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann

Till dig
med all den kärlek jag vill ge
jag har väntat länge nu
känns som en evighet

Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
lilla stjärna utan namn
Innan åren springer bort
innan det är försent
jag är bara en bland
miljoner som längtar
jag vet tro mig jag vet

Till dig
som jag vill se växa upp
torka tårar från din kind
få dig att skratta
att vara still

Till dig
ett löfte som du får
jag lovar att älska dig
så mycket som det bara går

Dubbelglädje: Mina gamla ord till dottern, lästa av många i Norge denna vecka.

Tack Sarah Dawn Finer och Mauro Scocco! Den här sången påminner mig om hur det var. Jag som tror att jag hela tiden minns, blev ändå påmind på ett nytt sätt om den där fysiska längtan. Hur jag bokstavligen kände famnens tomhet innan vår dotter kom. Detta mirakel som fyllde kroppen med en lycka jag aldrig tidigare upplevt. Hur armarna fortsatte att sakna också efter att hon kommit med all sin lilla storhet in i våra liv. Famnen som var beredd på fler att älska.

Länge trodde jag att det fortfarande var det lilla spädbarnet som jag saknade. Ända till den dagen då vi fick veta. ”Det finns en tvåårig pojke för er”. Och den lilla famnen vidgades på ett ögonblick. Jag som hade tänkt mig hur det lilla spädbarnet skulle ligga där intill mig i sängen märkte att kroppen gjorde plats för en lite större barnakropp. Det barn jag då visste fanns och föreställde mig sovande intill mig. Som han fortfarande gör. Snart fyra år senare. Ännu liten fast större.

Sarah Dawn Finer lovar ”att älska dig så mycket som det bara går”. De orden tar tag i mig, och studsar mot de ord jag fick höra av sexåringen igår. vid nattningens förtroliga stund ”Jag älskar dig mer än jorden är värd!”. Som de kärleksfulla SMS som trillar in från ett stort barn på väg mot ungdom. Att de älskar mig. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Lika stort som det är att jag är älskad av deras far. Jag som olycklig tonåring trodde att jag inte skulle få uppleva kärleken. Sen dess har den flödat. Jag är så glad över påminnelsen om hur det var, som gör mig än mer förankrad i det som är nu. Gott.

Bild: Siterte sitater (www.ordtak.no)

Bilderna är hämtade från Siterte sitater, där ord ur mina dikter får nya vingar. Tacksam.

Barnalängtan, Läst, Skrivande

Väntrum – en aktuell roman

11 kommentarer

Så har paketet kommit. Jag kan hålla den andra upplagan av min roman i händerna och glädjas. Det blev bra. Ett nytt format på texten som mer stämmer med min tanke kring boken. Tacksamheten är stor till de vänner som hjälpt mig förverkliga detta. Jag vet att många av mina Väntrumläsare följer bloggen. Vill du hjälpa mig att sprida ordet om Väntrum? Hos din bokhandlare, på din blogg, via mejl Facebook, Twitter eller köksbordskvitter med vänner och bekanta. Den bifogade pdf:en kan lämnas till vilken bokhandel som helst, gärna tillsammans med dina vitsord om boken. Tack!

PDF: ”Väntrum – en aktuell roman”

 

Väntrum
En roman av Cecilia Ekhem

När det efterlängtade barnet inte kommer och alla strävanden verkar förgäves, drar sig Bea allt längre bort från sina sociala sammanhang. Inte ens den älskade som skulle bli barnets far får plats i hennes ensamma väntrum. Så möter hon, mitt i sin smärta, någon som ser och berör.

Väntrum är en poetisk roman om utanförskap och sorg i barnlöshetens spår, men också en berättelse om att hitta sin mening när livet inte blir som man drömt.

Väntrum trycks i kartonnage hos Publit och kan sedan 2012 beställas via Bokrondellen. Omslagsdesign av Liselotte Svelander och foto av Peter Nykvist. Boken gavs ut i en första upplaga 2008.

Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder, ändå finns det begränsat med litteratur som går på djupet i hur den drabbade påverkas. Väntrum är just en sådan roman, som har hyllats i många läsarbrev och fått fina recensioner. Nu kan boken beställas via Bokrondellen till alla bokhandlar, t ex Bokus, Bokia och Adlibris.

Om författaren
Cecilia Ekhem är född 1970 och bosatt i Sundsvall med man och två efterlängtade barn. Hon är tidigare publicerad i novellantologin ”Kärlek i juletid” (Semic förlag, 2006) och i diktsamlingen ”Svensk poet 2007” (KingInk förlag 2007) Cecilia skriver romaner, noveller och dikter om det hon själv vill läsa; relationer, livsfrågor och vägskäl.

Recensioner och omdömen om Väntrum

Recension i magasinet Mama (2012)
”Boken sätter ord på sorgen och känslan av utanförskap i kampen med barnlösheten. Är man i det själv är igenkänningsfaktorn hög, är man det inte, så får man en inblick i hur det är att sitta i ”väntrummet” och pendla mellan hopp och förtvivlan. En av de bästa romaner jag har läst om kampen att få barn.”

Omdöme på bloggen Bibliobuster (2011)
”…en av de bästa romanerna som behandlar detta ämne”

Recension i Sundsvalls tidning (2008)
”Det är bara att gratulera till en lyckad inledning. Hon har ett ärende, intrigen är läsbefrämjande och persongalleriet har hon vårdat sig om, både bland släktingar och i kretsen av väninnor och grannar.”

Recension hos BTJ -Bibliotekstjänst (2009)
”Boken är utgiven på eget förlag, men den hade lika väl kunnat komma från ett av de konventionella förlagen. Språket är bra, lättläst och flyter på.”

Läsarbrev om Väntrum

“Boken gav mig stöd, hjälpte mig att sortera mina tankar, se ljusare på framtiden och den stärkte en tanke som börjat gro”

”Jag har inte orkat läsa en hel bok på länge, men den här fick mig att vilja läsa vidare. Du fångar läsaren”

”Sträckläste den, kände igen mig, grät, fick igång tankeprocesser, hjälpte till att sortera tankar och till samtal. Tack!”

”Jag tror att det är många barnlösa som har hört av sig till dig genom åren och tackat, men av hela mitt hjärta, TACK!”

www.ekhemmanet.se

 

Adoption, Barnalängtan, Föräldraskap, Gott, Livsfunderingar, Tro

Uppenbarelse

11 kommentarer

Ett leende vill inte lämna mina läppar. Något stort har blivit uppenbart för mig idag.

Ni vet den där romanen jag har skrivit? Den som för mig själv blev en bea:rbetning av den smärtsamma längtan efter graviditet och ännu ett nyfött barn. Det skrivande som på ett gudagivet sätt också har fått åtskilliga läsare att hitta både tro, hopp och en ny väg. Ni vet den romanen? Väntrum.
Idag började jag fundera på när jag egentligen skrev de första orden på den berättelsen. Jag letade i gamla dokument bland mejlen till mina skrivarkamrater och hittade det:

Jag började skriva min förlösande barnalängtansroman precis NIO MÅNADER innan vår son föddes!

Medan orden, karaktärerna och berättelsen växte i mig, växte vårt andra barn i en annan kvinnas livmoder. Just då var varken jag eller min man redo för adoption. Skrivandet hjälpte mig på vägen och beslutet landade sen, tveklöst och självklart, i oss båda under adoptionskursen. Den som vi gick senare under tiden som vår son växte i sitt första modersliv.

Det här är stort. Och som om det inte skulle räcka hittade jag också idag en gammal lapp i min kalender från 2005. Vår flicka, som för övrigt var den första i familjen att fatta sitt beslut om adoption, hade på en gudstjänst den sommaren gått med mig till bönekorgen och skrivit en lapp. En egen bön som jag sen antecknade och bar med mig. Vår sexåriga dotters bön lydde:
”FÖR AT VI SKA FÅ EN LILLEBROR”
Några månader senare blev han till. Hennes lillebror.

20121002-123248.jpg

I söndags fick jag tillsammans med en bön ett bibelord.

”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”
Romarbrevet 8:28

Det är just det som jag har fått bekräftat idag. Ett budskap som hjälper mig att hanka mig fram som sjuk med stärkt hopp. Fastän jag, trots åtskilliga böner, fortfarande är oförklarligt febrig så hjälper den här sjukdomstiden mig att landa i min tro än mer. Jag blir allt mer viss om var mina gränser går. De naturläkemedel och alternativmediciner som i stor kärlek och omtanke erbjuds mig mot febern, säger jag nej till när de innehåller andliga perspektiv som konkurrerar med min kristna tro. För hur mycket hälsan än är värd så är den inte värd att offra min tro för. En fantastisk upptäckt som jag aldrig har ställts inför tidigare. Bara i teorin. Aldrig i skarpt läge. Idag blev skärpan än mer uppenbar. Fastän det kommer fortsätta att vara svårt och krångligt att leva vissa dagar så samverkar allt till det bästa. Jag tror det. Och fortsätter be för dig som inte kan än, men vill tro. Tack till er, flera av mina trogna läsare, som bett mig just om det. Det betyder så oerhört mycket att på nåt vis få vara ett verktyg för den Gud som jag vill leva nära men inte alltid ser hur.

20121002-124300.jpg

Förr eller senare visar det sig hur allt hänger ihop. Hur dagar och år vävs ihop till liv. Vi kan kalla det Gud eller slump eller tur eller mening. Det spelar ingen roll vad nån annan kallar det. Idag stärker det mig med tillit, tro och uthållighet.

Barnalängtan, Skrivande

Grundkurs i barnlöshet

10 kommentarer

Det kom ett brev. Ett glädjande brev som fick mig att gråta av sorg. Den gamla sorgen från det egna livet. Andras sorg just nu. Och nu.

I brevet låg kortfilmen Liv, lust & längtan. Manus och regi: Lisa James Larsson. Producent: Andreas Emanuelsson. Jag bloggade om kortfilmen när den gick första gången och filmens skapare hittade hit. En stor glädje både det och att de vill läsa min roman. Jag skickade förstås en Väntrum och fick själv ett eget exemplar av denna otroliga film! Lyckorus!

20120831-222152.jpg

Tårarna kom så fort jag satte igång filmen ikväll. Den är magisk, också när jag ser den igen. Genuin kunskap om ämnet och ett sant konstnärskap att också kunna förmedla det på detta sätt. Flöde, genialitet, djup och känsla.

Josephine Bornebusch är fantastisk i rollen, och gestaltar sorgen på ett sätt så att det skär genom kroppen. Samma slags sorg som den min romanfigur Bea upplever i Väntrum.

20120831-223203.jpg

Frimodig av de brev och blogginlägg jag har fått av berörda romanläsare, tror jag att Väntrum skulle kunna vara en del i en grundkurs om barnlängtan. Kursens tre delar kunde bestå av kortfilm, roman och radioprogram. För många skulle den kunna leda till insikt och en vilja till förståelse. För längtande skulle kursens viktigaste lärdom vara: ”Du är inte ensam.” och ”Det finns hopp. Fastän allt tycks hopplöst så finns det hopp.”
Radioprogrammet skulle förstås vara Klara Zimmergrens oerhörda Sommar i P1.

20120831-223957.jpg
Originalbild: Sveriges Radio

 

Tillägg: Grundkursen har senare reviderats och utökats: http://cecilia.ekhemmanet.se/langtans-steg-och-vantans-rum-skrivet-sjunget-och-sagt-om-barnalangtan/

Barnalängtan, Gott

Nobelpris och liv

8 kommentarer
Egen bok och egen bokhylla.

Ibland drömmer jag om att vara en författare som läses av många och säljs i massupplagor (utan att jag behöver lyfta ett enda finger 😉 och kan använda fingrarna till att skriva mer.).

Just nu känns det som att jag har fått mycket mer än så. När jag ser hur Väntrumsläsaren K (och även Ekke) skrivit vid förra inlägget så är det som att ha fått Nobelpriset. Att göra skillnad i en annan människas liv. En dröm för varje skapande människa. Kanske för varje levande människa.

Jag är tacksam att vara en levande människa länge till. Om än sjuk just nu, så är det ingen som tror annat än att min sjukdom ska gå över. Jag kan förvänta mig att bli frisk så småningom och att få leva länge. Så tittar jag in hos Elisabeth (som jag tidigare sett i Sofias änglar) på en blogg som jag nyss hittat till, och får ana hur det är att veta att det kommer ett avsked. Från de älskade. Från livet. Bara aningen gör ont.

Tankarna snurrar vidare och jag börjar fundera på hur det skulle ha varit om den här oklara febern hade dykt upp för fyra år sedan istället för nu. Då när vi längtade och väntade, och en sjukdom skulle kunna ha hindrat oss från att gå vidare på adoptionsvägen. Vilken skräck det skulle ha varit att bli sjuk i ett sånt läge. Särskilt att tänka på det i efterhand när man vet vad man fått. Och aldrig, aldrig hade velat vara utan.

Julen 2003 var vår lilla pippilotta fyra år och glädjen stor på denna bild. Ofta annars också, men det var ändå en tung tid med utmattning, ovisshet och en längtan och vilja som drev på till fler behandlingar än vad kroppen egentligen orkade.

Julen 2003. Längtande!

Några år senare hjälpte vår dotter oss att förstå att adoption var svaret som skulle ge henne ett syskon, och julen 2008 var den första vi firade som tvåbarnsfamilj. I ett soligt Nairobi.

Julen 2008. Äntligen!

Det var så det skulle vara!
Tack febern för att du inte hakade dig fast hos mig fyra år tidigare.

Barnalängtan

Mardrömmen

12 kommentarer

När jag var barn på väg mot ungdom drömde jag samma mardröm upprepade gånger. Det borde inte ha varit en skrämmande dröm, och egentligen är det märkligt att jag minns den så väl.

I drömmen stod jag på en löparbana redo att börja tävla. Det var mörkt, som om det var natt eller inomhus med belysning endast på banan. Vid sidan av mig fanns en enda mottävlare, en annan ung kvinna. Ingen annan människa syntes till. Så började vi springa och jag hamnade efter och kom aldrig i kapp. När jag närmade mig målet såg jag att mottävlaren redan var framme. En annan person syntes nu. Den som höll fram priset. Högt upp på raka armar. Men ingen buckla eller lagerkrans. Priset som mottävlaren tog emot var ett spädbarn. Jag var förlorare. Och livrädd.

Knappt tonåring drömde jag så. Om och om igen. När det ännu var långt kvar tills barnlöshetens mardröm skulle bli verklighet. Nu ligger den långt bakom mig, men ibland påminns jag om den. Och häpnar.

Adoption, Barnalängtan

Adoption, livskvalitet och lemurer

Lämna en kommentar

Idag har jag läst två artiklar med koppling till adoption. Först en som bekräftar att det behövs mer psykologiskt stöd till IVF-klinikernas patienter. Vårdfokus ger ett referat av slutsatserna i artikeln ”Quality of life after adopting compared with childbirth with or without assisted reproduction” som bygger på en studie gjord på Sahlgrenska.

”Studien visar att livskvaliteten, mätt som psykologiskt välbefinnande och känsla av sammanhang, skattas högst av de par som adopterat.
Lägst livskvalitet hade gruppen vars ivf-behandling inte resulterat i barn, och som fortfarande levde barnlösa.
– Resultaten visar att det kan vara viktigt att ta upp alternativet adoption redan när par söker för ofrivillig barnlöshet, särskilt som vi nu kan referera till att adoption ger god livskvalitet. I dag tas diskussionen om adoption ofta upp först när ivf-behandling misslyckats.”

Senare fastnade jag för en söt lemur* i en artikel om Jonas Wahlström och läste, liksom beskrivet i förbifarten, att han och hans fru har transporterat apor och i samma veva adopterat barn, varav ett utan medgivande. Det gläder mig att varken Jonas eller DN blandar ihop begreppen mellan handel med djur och adoption av barn, men visst är det lite märkligt att en massa fakta läggs in om vad som är tillåtet och förbjudet när det gäller djur, men att man inte lägger någon vikt vid skillnaden mellan illegala och legala adoptioner. Förhoppningsvis är detta en skildring av en tid som aldrig kommer tillbaka. Det är bra att adoption idag omges av strikta regler, för om det finns minsta lilla tveksamhet kring adoption är det stor risk att vi hamnar just i det som adoptionsmotståndarna vill låta påskina att all adoption handlar om. Handel med barn.

Så är det inte. Internationell adoption ska aldrig vara handel med barn, utan det alternativ som finns kvar när man förvissat sig om att ingen anhörig, eller någon annan inom landet, kan bli familj för barnet. Kunskapen om adoption bland svenskarna är nog rätt grund, och det verkar finnas en allmän föreställning att världen är full av barn som kan adopteras. Så är det inte. Världen är däremot full av barn som far illa och som behöver hjälp för att kunna leva väl med sin ursprungsfamilj. Ibland verkar intresset för djur som far illa vara större än omsorgen om barn som gör det. Nära och långt borta.

Ingen lemur, men leopard (Masai Mara, 2009) – en turistmagnet.

* = Dan Bornemark har för övrigt gjort en skön låt som heter Lemur. Lyssna och shoppa loss.

Barnalängtan

Tack till Klara Zimmergren

2 kommentarer