Söndagmiddag associerar jag med stek, sås, potatis, kokta morötter – fastän det inte är många söndagar i livet jag har lagat just det. Men när jag tänker på det känner jag smaken av mormors gräddsås.

Det händer ofta att det är tomt i kylskåpet på söndagar. Inte tomt för att vi inte har råd att handla mat. Inte tomt för att vi storhandlar på måndagar. (Vuxenpoäng för storhandling får vi sällan när alla är friska, och än mer sällan nu). Tomt för att helgnäsan inte räcker längre än till lördag kväll.

Ändå så är det ju roligt med nåt annat än rester till söndagmiddag, och ofta går det att trolla ihop nåt som känns lite festligare. Köttfärs från frysen är ofta en räddning. Jag blir aldrig less på färsbiffar. Mängder av pressad vitlök i smeten och gärna spiskummin eller sweetchilisås.

Bulgur kokt med hönsbuljong, förgylld med lite skåprens. Och en blixtsnabb sås gjord på rysk yoghurt och mango chutney. Punkt. Gott. Söndagmiddag.

Med gott om tid och en soffa i köket kan också den som har brist på fysisk ork laga trerättersmiddag. Det blev uppenbart igår när kökshjälparna/kökshjältarna bjöds på trerätters. Desserten gjorde jag med sexåringen redan dagen innan. Det var länge sen vi lagade eller bakade tillsammans, och en glädje att det blev av. Nu ligger jag i samma soffa igen och fipplar med bilder och ord medan kroppen får vila. Här får ni provsmaka menyn. Påhöftenlagad som vanligt.

Förrätt:
Krämig trattkantarellsoppa med smak av sherry, varm ostsnitt

Varmrätt:
Lax med örttäcke, potatissallad och blomkål/broccoli med vitlöksvinägrett

Dessert:
Blåbärsparfait

Inlägget höll för övrigt på att få rubriken långsamlaga. Vissa saker låter bättre på engelska 😉

Tack för alla härligt fina kommentarer! Dessa hälsningar är som att få brev, och brev är något som uppskattas av den som är sjuk. Idag är det måndag och jag tar mig mer koncentrerad vila när familjen är på vardagsvift.

Jag har just suttit på en ny viloplats och druckit en halvliter gutete. Vår kökshjälte kom på en lösning som visar sig vara helt fantastisk. En utstickande bänk vid fönstret kan användas som arbetsbänk, buffébord och rent av som retreat. Igår morse hämtade käre mannen en present till oss båda i garaget: den höga stolen som vi hade provsuttit och önskat till just den här platsen. Nu ligger jag i kökssoffan efter att ha suttit där en stund, druckit te och lyssnat på min favoritmusik.

Det är en sån fröjd att ha ett nytt kök att jag sannolikt kommer tvinga på er massor av såna här bilder framöver. Tidigare är det ljuset eller tekoppen i närbild som har visats upp. Inte alla skräphögar, skavanker och trasiga skåp 😉

Det doftar eukalyptus i rummet. En god vän tipsar om doftoljor som ger effekt. Jag blir inte frisk, men harmonisk av att det doftar spa där jag ligger.

Igår doftade det annat gott. Helgmatlagningen brukar vara en fröjd, men har fått stå tillbaka mycket nu under sjukdom och köksrenovering. Men igår trotsade jag en värkande, febrig kropp och gjorde en måltid för att fira den dag som var.

Risotto och närodlad oxfilé – också sånt går att hitta till lövbiffspris ibland om man inte är så petig med bäst-före-dagarna.

Under måltiden berättade vi för barnen om hur det var när vi blev kära, när vi gifte oss, när E föddes och när vi fick A. Lyckostunder att minnas. Och en måltid att minnas.

För tjugotvå år sedan var jag en nyförälskad nitton/nästantjugoåring som inte riktigt kunde begripa det mirakel som hade skett.

På midnattspromenaden vid folkhögskolan visade det sig att kärleken var besvarad. Det som jag hade drömt om, men inte vågat tro på, blev verklighet. Kärlek. Som varar än. Kärleksörten blommar lägligt nog just idag.

Vid kökssamtalet med goda vännerna igår kväll pratade vi om åren och kärleken. Och det visade sig att det ena vänparet också firar lika många år tillsammans i dessa dagar! Och det tredje paret vänner har också passerat dryga 20 år tillsammans. Det är något att glädjas över. Ingen av oss har gått fri från sjukdom och andra bekymmer i livet runt 40, men vi har något som så många andra saknar: Trygg kärlek som varar år efter år. Kroppen värker och febern ger sig inte, men ändå är det en blomstrande dag.

Inte bara huvudet är luddigt. Också annat har fått ett skimmer idag. Vår gode byggare har jobbat hårt, så det hörn av köket där den nya soffan ska stå är klart och jag provligger för tredje gången just nu. Om denna sjukdom ska pågå ytterligare ett halvår så kommer jag åtminstone kunna febra med stil.

Det kommer hamna kuddar i soffan, men inte för stora. Det skimrar nämligen extra när man ryms att ligga flera på sofflocket. Jag har redan hunnit testa med både man och barn. Gott.

Efter förmiddagens läkarbesök blev det en liten tur till den för stora mataffären. Toalettpapper, mjölk och färska kryddor. Det sista alldeles särskilt livsnödvändigt i ett nytt kök om man ska tro heminredningsprogrammen på teve. Men det verkliga livselixiret kom en besökande vän med.

Mina bästa tesorter! De som tillsammans med jazz och tända ljus får mig på gott humör även om humöret är lågt. Visst är det fantastiskt med en gåva som vittnar om att givaren har tänkt till. Med hjärtat.

Nu kommer en pyamaskille och ska få höra kvällssagan i vår nya myshörna. Skimmer som sagt.

Det är kanske känt för en del att jag är både enkelspårig och storförbrukare när det gäller te. Jag vill bara ha mina favoritsorter: kvitten, gute, Brunkullan och gotländsk munk. Inget av det går att få tag på på livsmedelsbutiker, som i princip är de enda affärer jag ids besöka med feber i kroppen. I brist på nån av guldsorterna brukar det få bli en enkel Earl Grey. Det kan åtminstone ICA uppbringa.

Just nu är det särskilt tomt i det nybyggda skafferiet, och jag trodde en stund idag att det inte fanns ett enda teblad att uppbringa. Men så hittade jag en presentförpackning kenyanskt te.

Den förpackningen köpte jag för 3,5 år sen på Nakumatt i Nairobi, och bäst-före-datumet passerades för två år sen. Ändå har jag behållit den eftersom paketet var så fint. Det var bra det. Teet visade sig ligga i en aluminiumpåse som bevarat smak och doft opåverkad. Med andra ord fick jag en tekanna vid febersoffan också idag.

Ett kraftigt te som är som små korn istället för hela blad. Inget jag vanligtvis skulle välja om nån av mina tesorter fanns hemma. Och de brukar finnas hemma, tack vare nära och kära när jag själv inte går i tebutiker. Men idag drack jag det kenyanska teet med glädje och mjölk, och förflyttades långt bort.
– Till ett välkomnande hem vid en missionsstation på Zimbabwes landsbygd 1989.
– Till en hoppingivande skola i slumområdet Kawangware i Nairobi, Kenya, 2009.
– Till min tredje roman som väntar på att författaren ska bli frisk och fortsätta berättelsen som är förlagd till en plats med röd jord och svart te.

Imorgon börjar årets bästa månad. September. När andra fylls av vårkänslor blir jag stressad av kravfyllt ljus och minnen av tunga vårar. Men höstar föder hopp. Jag föddes själv en höstdag.

Förra höstens sköna färger, och en skugga av Cecilia.

Det regnar idag. Också det tycker jag om. Liksom ett bibelord som talar om höstregn. Just nu är jag i en slags tåredal. Det är svårt att be om under när den lilla förbättring som kom under slutet av sommaren känns som bortblåst. Det kommer att gå över. Jag tror inte på en Gud som griper in och suddar ut alla svårigheter här på jorden. Jag tror på en Gud som kan ge styrka, kraftkällor och välsignelser. Ibland ser jag dem först i backspegeln. Den lärdomen är viktig att ha med på resan.

”Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen
gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.”

(Psaltaren 84:6, 7 SFB)