Ibland vill jag dra armen över huvudet och skämmas över hur andra uttrycker sig när de försöker hjälpa till.
Jag läser en väns blogg och baxnar över svartvita kommentarer som lämnas i någon slags välvilja, men som jag aldrig skulle vilja ha. I mina ögon är man vilse när man ger synpunkter som handlar vad nån annan ”måste” göra. Utifrån några korta bloggrader kan man göra sig en bild av den andres situation. En bild. Färgad av min egen bakgrund och mina egna glasögon. Den objektiva bilden kan aldrig en betraktare ha, och det finns mycket sällan svartvita måsten. Men alldeles för ofta finns det svartvita synpunkter om vad andra borde göra. Rätt och fel. Bra och dåligt. Helt utan gråskalor. Men så är sällan livet. Mycket sällan.
När jag började känna mig bättre vågade vi oss på att göra upp planer, och jag föreställde mig (naivt) att nu skulle tillfrisknandet ta fart så jag mycket snart skulle kunna må som vanligt. Så är det vissa stunder. När vi satt ute länge igår kväll med vännerna och talade om liv och tro i den ljumma luften, då var det nästan som vanligt. Och alldeles fantastiskt.
Så vaknar jag till en ny dag med mer feber och förstår än en gång att ingenting kommer gå snabbt. Och alla de andra, vuxna och barn, åker glada till havet. Då känns det hopplöst och ensamt. Lika ensamt som på den här bloggen just nu.
Den som behöver glädje och lättja ska nog leta en annan blogg idag. Och så verkar ju vara fallet.
Jag har ofta tacksamhet som grundton, och är tacksam också över det för den känslan är skön att bära. Men oavsett hur sköna eller tunga känslor är så vill jag kunna dela med mig av dem. Det har funnits en stor tacksamhet i att ha blivit en smula piggare så att det alls är möjligt att fira nån slags semester tillsammans med andra. Men just nu är det tungt. Jag vill bli frisk. Riktigt frisk.
Vårdguiden berättar att jag ska ”kontakta vårdcentral om du har haft feber i fyra, fem dagar utan att samtidigt ha andra tecken på infektion”. De glömmer skriva att vårdcentralen kommer kalla det virus de första sju veckorna och påstå att det kommer att gå över av sig själv istället för att skynda på en omfattande infektionsutredning (som inleddes efter 2,5 månads sjukdom). Fyra dagar! Jag kontaktade vårdcentral efter några veckor när jag förstod att det inte stod rätt till. Det var svårt att stå ut då, när jag hade haft feber i fyra veckor. Och nu, efter fyra månader, är det inte precis lättare att stå ut, särskilt eftersom diagnosen ännu inte är säkert konstaterad. Jag är trött på att vara sjuk. På att vara utomstående. Den som inte kan följa med ut i solen, iväg på promenaden, bort till badet. Som är inkluderad men tvingas vara utanför.
Musik att vara ledsen till. The Poet Acts. Philip Glass. Det är jag och Meryl igen. Hennes blick är min.
En av de sånger som finns på min lista ”sommarpratslåtar” har jag hört och sjungit så mycket genom åren, att jag sörjer alldeles särskilt att den inte finns att bjuda er på via webben. Så pass mycket att jag just sjöng (och skramlade) för min iPhone och låter modiga ta del av den här.
Eller är det kanske jag som är modig. Nåja. Ni är en hanterlig liten skara ni som eventuellt lyssnar, och jag tycker det är så mycket värt att ni får höra melodin för att kunna sjunga med i orden ni som vill. Jag är dessutom nybörjare på att lägga till ljudklipp så det blir som det blir.
För tretton år sen sjöng jag den här sången ofta för mig själv och grät alltid på raden om jollret. Idag fick jag spela in den en extra gång eftersom jag, porslinsbröllopsblödig, började gråta på ”då gav du mig någon att älska”.
Jag förstår om det kan kännas som ett hån för den som ännu längtar, att tala om kärlek eller barn som en gåva. Varför skulle inte alla i så fall förunnas den gåvan? Det går inte ihop. Men trots den tankevurpan så ser jag det som en gåva. Jag kan inte se det på något annat sätt. Något som jag aldrig, aldrig kunnat ta för givet. Men fick. Utan att förtjäna det. Tomas Boström har sammanfattat min lycka på ett alldeles fantastiskt sätt i ord och ton.
Jag är en människa Tomas Boström
Jag bad om ett dricksglas med vatten
Du gav mig en jord oceaner
Jag bad om ett ljus i mitt mörker
Du tände miljarder av stjärnor
Jag bad om din andes vindar
i stiltjen från vaggan till graven
Då fyllde du upp mina segel
med urkraften av en orkan
Jag är en människa
Jag äger ingenting
Jag är en människa
men ändå allt
Jag bad dig om värme och kärlek
Då gav du mig någon att älska
Jag bad dig om tröst i mitt tvivel
Du fyllde mitt skötbord med joller
Jag bad dig om framtid och löften
visioner och mod mitt i livet
Då gav du mig vinter med vårdoft
då gav du mig sommar och höst
Jag är en människa
Fattig bland fattiga
Jag är en människa
Oändligt rik
Konvalescens. Det är något annat än sjukdom. Tillfrisknande. Tidigare har jag önskat det, men nu känns det i kroppen att det är återhämtning som pågår. Skillnaden i glädje och hopp är enorm.
Det kommer att ta tid, och jag ska försöka vara snäll mot kroppen och ta den vila som behövs. När jag satt ute och åt frukost med havsutsikt blåste det in en stor tacksamhet över att jag bor i ett land där jag har möjlighet och råd till den behandling som behövs för att bli helt frisk från den här sjukdomen. Och samtidigt en längtan till det land och den miljö där jag sannolikt blev smittad.
I den tacksamheten, över här och nu och över längtan till andra nu kom en dikt. Dagens andra. Den första kom med morgonvyn.
Seglats
Jag ämnad är
för denna plats i världen
nu åter här
så många minnen bär den
en mormors famn
min pappas hand på kinden
den är min hamn,
mitt segel fylls i vinden
Och färden går
mot nya, öppna stränder
när år för år
jag får i mina händer
Jag lever nu
får älska och får vandra
får bli ett du
med kärlek sedd av andra.
Familjen tar en liten semestertur och jag stannar hemma för att fortsätta vila bort febern. Hälsoläget håller sig på en lite friskare platå, och jag är så tacksam för det får mig att tro att det faktiskt har börjat vända. En långsam vändning, som med en finlandsfärja som stannar upp ett tag (exakt hur länge återstår att se) i varje läge, men jag tror faktiskt att det händer. Det vänder. Det finns bara ett ord: HALLELUJA!
Det ordet passar också när det gäller kärleken. Jag kan häpna över att jag får uppleva all denna kärlek i livet. Kärlek i olika former. Det är inget att ta för givet. Också barnen ser det. Vår femåring sa häromdagen: ”Vad härligt det är att ha en så fin familj!”.
Igår kväll när jag nattade honom, sjöng vi en kristen kramsång, som jag idag hittade på en rolig video. Vi gjorde som i sången och kramades många gånger. Sen somnade han och en kuddfjäder singlade ner och landade på hans arm.
En del nyandliga rörelser säger att det handlar om ett änglabudskap när en vit fjäder singlar ner. Jag tror att det mer handlade om dunkuddar, men tycker ändå om tanken.
Jag är gammelandlig. Min tro har blivit ännu tydligare för mig denna tid. Både min kristna tro och min tro på vetenskap. Naturläkemedel och alternativa dieter som anknyter till andlighet vänder jag mig än tydligare ifrån, fastän många nog skulle ha valt alla vägar för att hitta bot på en sån här svårdiagnostiserad sjukdom. Det känns tryggt. Jag står fast i min tro. Och är tacksam för alla de böner som har burit mig den här tiden, och fortsätter bära.
En bön kom med posten idag.
Kärlek. I alla dess former.
Jag ligger i lånad soffa och lyssnar på Sommar med ett halvt öra. Halvt koncentrerad, för mina tankar är just nu hos Tolmia. Hennes fina kommentarer brukar förgylla min blogg. Nu sliter hon på psyket med svår ångest. Förgyll gärna hennes blogg med en hälsning också du.
Äppelblom för Tolmia.
För många år sen läste jag Marianne Ahrnes fantastiska bok Äppelblom och ruiner. Den handlar om psykisk sjukdom, och när jag läste den var jag ung och frisk och kunde nog inte föreställa mig att vem som helst kan drabbas av så väl fysisk som psykisk ohälsa. Min utmattningsdepression för tio år sedan gjorde det tydligt, och med den som utgångspunkt skrev jag ner min huvudperson Bea i ångest. Och lät henne hitta ut igen.
Nu erfar jag fysisk sjukdom på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Jag undrar vilken romanfigur som kommer att födas ur detta.
Möt mig nu som den jag är,
håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli och lev i mig
Victoria Rudebark (John L Bell)
Den här psalmen (nr 767) nynnar jag ofta på. Texten är översatt från engelska av en gammal kompis till oss och jag älskar formuleringarna. Det är en bön, men jag behöver själv orden mer än Gud. Det är jag som behöver påminnas om den kärlek som gör mig hel. Som gör mig till den jag ska bli. Den jag redan är men både glömmer och gömmer.
Möt mig nu som den jag är. Jag tänker på att vi behöver öva på det förhållningssättet också gentemot varandra. Jag har lätt att tycka att andra ska möta mig där jag är, och se mina behov, men hur ofta anstränger jag mig för att möta andra just där de är, oavsett hur jag själv har det för stunden. Alltför sällan i de vardagliga mötena. När någon kommer i sorg eller bekymrat förtroende är det lätt att ha fokus på den andre och på mötet, men i vardagen har jag mycket att lära i närvaro och empati för att kunna möta dig just där du är.
En fjolårsbild från en familjeutflykt. Detta år bär nya frukter.
Det bor tårar i mig. Inte bara tacksamhetens och glädjens mjuka tårar, utan också gråt som svider. Den oläkta förlusten av så länge drömda drömmar. Sorg över att inte kunna ge barnen den sommar de skulle ha fått. Skräck över att sjukdomen inte ska ta slut. Förtvivlan över att inget längre går att planera. Känslighet kring vad andra säger och gör. Stress över allt som borde men inte går. Och så denna trötthet som bara den kan få ögonen att svämma över fastän hjärtat är glatt.
Jag låter väldigt sällan ögonen svämma över när jag är med andra. Men han vars liv jag fått dela mer än hälften av mitt eget torkade dem sent igår. Och så påminde han om en sång som vi båda tycker bär på oerhörd klokskap. Låt det få vara som det är. Också detta måste jag igenom. Det går inte att skynda, blunda, vrålbe eller affirmera bort. Det enda är att vara i det. Fast jag idag egentligen inte orkar med det, så är det enda. Att vara i det som är.
En mor i sorg skrev den fantastiska sången Låt det få vara så, Eva Svedberg Engström. Jag tackar dagligen för att jag är en mor utan sorg. Mitt liv är så gott. Men ändå finns det sorgligheter som bara kan genomlevas, inte undvikas.
Låt det få vara så
När vägen framför dig tagit slut
När färg försvinner har suddats ut
När sorgen stannar och byggt ett bo
och saknaden ger dig ingen ro
Låt det få vara så
Låt det få vara som det är
Låt det få vara så, som det är
När livet vänder, tar helt ny väg
Hoppet lämnat din kropp och själ
Ljusets låga har brunnit ut
toner tystnar, din sång tar slut
Låt det få vara så…
Med tiden ser du en stjärna lysa
på nattsvart himmel växer ljus
och sorgen finns där men den bär dig framåt
den tar sin tar sin tid
Häromdagen berättade min lille gosse att man får önska sig något om man blåser ut en ”önskeblomma”.
En av våra oblåsta "önskeblommor". Fotad från bron där jag satt.
Vi fick göra om flera gånger tills han lärt mig att säga min önskan högt innan jag blåste.
Önskan blev densamma som så många böner de senaste månaderna. Det blir mer och mer tydligt det där ordspråket att som frisk har man tusen önskningar, men som sjuk bara en.
lova mig inget du inte kan veta
smek bara stilla på feberheta
kinder som längtar frihet igen
vilar mot hand från ömmande vän
när ingen mun kan ge lösning en röst
är just att du finns mitt hjärtas tröst
Cecilia Ekhem, 2012
Ordlös närhet när katten nattade mig igår. Tröst.
Tröst är inte ord. Tröst är beröring. Fysisk eller själslig.
Det finns inga löften om hur livet ska bli, även om det är precis vad vi önskar kunna ge varandra när någon har det svårt. Jag glömmer mig själv ibland, och försöker ge löften som inte går att hålla. Vi kan inte veta, vi kan önska och hoppas, men vi kan inte veta. Det tröstar mig inte om någon lovar det som inte går att lova. När oro och förtvivlan bemöts med ”det blir nog bra ska du se”, med överslätande istället för speglande, är det ofta mer till skada än till hjälp.
Konstverk av Mikael Richter, www.konst.org
Ändå tröstas jag av konstnären Mikael Richters installationer. Jag har bara sett dem på bild, bland annat denna. Och trots att den bär på ett löfte så tror jag på orden. De säger inget om när eller hur, bara att. Och jag tror på det. Att förr eller senare blir det bra. På ett sätt vi just nu inte kan veta, men somliga stunder våga tro. Påskdagens budskap. Att så småningom kommer det bli bättre. Bli helt bra.
Den här konstnärens verk sprids då och då på nätet, men aldrig har jag sett hans namn vid bilderna som facebookare eller bloggare lägger ut. Därför skriver jag mitt namn intill mina dikter numera. Och därför gör det mig så oerhört glad det jag läser i ett uppmuntrande brev från Norge just idag, att mina ord sprids i bloggar och på facebookstatusar i grannlandet OCH att mitt namn finns med vid citaten. Denna generositet och omtanke om upphovsman eller -kvinna gör mig så glad. Liksom tröst som inte är löften, utan närvaro.
Den hemsida som sprider mina ord i Norge är Siterte sitater, och upphovskvinnan bakom den fina sidan är Kjerstin Aune, som har skrivit den sång som så ofta ger mig både tröst och tårar. En skön kombination.
