Idag har en gammal vän till familjen somnat in efter en tung tid av sjukdom. Jag fick veta det nu ikväll och har lyssnat många gånger på en sång som hon tyckte så mycket om.
Kriser och förluster påverkar oss, och när en ny förlust kommer vaknar minnen, både medvetna och omedvetna, om det som finns med i ryggsäcken. Förmodligen finns det en hel del i min ryggsäck som jag inte har fått syn på. Sånt som triggas igång i vissa situationer och skapar olust, sorg eller vilsenhet.
Adopterade har ett extra fack i den där ryggsäcken. Det som handlar om övergivenhet och separation. För en del adopterade ligger det kvar obearbetade saker i det där facket och det kan behövas mycket tid och vägledning för att komma åt vad det är som ligger där i botten och påverkar måendet idag. Men adopterade är inte för den skull de enda som har ogenomletade fack i sin ryggsäck. Så många av oss andra har det också. Även manusförfattare. Just nu är jag arg på en sån. Eller på många, men Hans Rosenfeldt, den mest aktuelle får ta ilskan. Jag har med stort utbyte följt den svenskdanska teveserien Bron. Nu pågår sista avsnittet. Och vad kommer fram? Jo, ett mycket uttjatat grepp: mördaren, en mycket bisarr och störd person, är adopterad. Jag blir så trött. Det behövs inte fler fördomsfulla schablonbilder av adopterade. Detta tema, liksom det om barnlösa kvinnors galenskap, är så uttjatat. Så fel. Vi behöver inte fler såna bilder. Vi behöver bilder av att alla människor, och inte främst adopterade och barnlösa drabbas av psykisk ohälsa.
…väcks det drömmar om att det är nu det händer. Nu som förlaget ringer och säger att ”det här är just det manus vi har saknat, kan vi få ge ut debutromanen också?”
Bild från www.sxc.hu - och från en annan tid....
Men det har ännu inte hänt. Oftast är det försäljare som jag inte alls vill prata med, och idag var det en anställd på företaget bakom en IVF-klinik. Av nån (emellanåt) outgrundlig anledning kom jag på att jag på eget bevåg skulle göra en undersökning om fertilitetsklinikernas psykologiska stöd till sina patienter. Visst tycker jag att det är en oerhört viktig fråga, men kanske att det ibland är onödigt att ta på sig uppgifter som ingen har efterfrågat. Allt fler svar kommer i alla fall. Och en del per telefon. Det är inte alla som helst kommunicerar per skrift, och jag borde ha varit beredd på det när jag skickade ut mejlet. Förmodligen har det totalt blivit ett par timmar i telefon om detta. Så säg gärna att ni tror att det har nån som helst betydelse att jag ägnar den där tiden (plus kvällstiden vid datorn) åt en oombedd och oavlönad gallup 😉 Nån gång framöver ska jag iaf, utan att namnge klinikerna, göra en sammanställning och leverera till Barnlängtan. Så får vi se om de har nån nytta av den.
Men nån gång hoppas jag att det är ett förlag som ringer. På riktigt.
Nu är trilogins tredje del avdammad och jag har börjat väcka samtalen med den huvudpersonen. En tredje kvinna. Den första, Bea, känner flera av er från Väntrum. Den andra, Maggi, ligger och väntar i kylan hos ett par förlag och har redan blivit utskuffad från två. Ett innan hon nådde hallen, och ett efter att i allafall ha fått ta plats vid middagsbordet och blivit bedömd hålla kvalitet. Men tydligen inte säljappeal.
Ett till erkännande om naiva förhoppningar kommer här. Jag hade egentligen bestämt mig för att inte söka Sundsvalls kommuns kulturstipendium i år eftersom det inte är nån idé. Men så fick jag ett infall sista dagen och skickade in ändå. I ett fåfängt hopp att det ska ha nån lokal betydelse med det skrivande som jag ägnar tid och pengar åt. Men naturligtvis fick jag det inte i år heller. Trots att min roman står på hyllan för Unga författare (!) på Sundsvalls stadsbibliotek så tror jag det var sista gången jag sökte nu. Jag är nog varken ung eller författare enligt juryn. Och vad värre är: litteratur är ingen kulturform som premieras. De senaste åren har stipendier delats ut för dans, konst, cirkus, film, opera, scenkonst, design, musik, skådespeleri. Inte ett enda litteraturstipendium. Jag letade i arkiven och hittar stipendiater fyra år tillbaka i tiden men inte en enda författare. Och än mer irriterande är det när somliga till och med har fått stipendium men verkat slarva bort både pengarna och eventuell talang.
Ja, jag är ilsk. Att jag har förnedrat mig till att söka ouppnåeliga stipendier kan jag inte skylla på någon annan, men att man på så många år inte ser litteratur som en kulturform värd att lyfta fram gör mig arg.
Jag får kanske skaffa mig en bultbräda precis som huvudpersonen i Erlend Loes sköna roman ”Naiv.Super.” Eller åtminstone leta fram de mejl jag fått från läsare som tackat mig för att jag skrivit för dem.
För att hitta meningen med skrivandet igen.
En sundsvallsbild tagen häromdagen. Med ryggen mot biblioteket.
Vid en kurs häromdagen blev det över lunchen tal om mitt författande. Ett ytterst ovanligt inslag på jobbet, men nu var det en kollega som hade börjat läsa min roman och nämnde hur uppslukad hon blivit, så där trevligt och lägligt tillsammans med flera andra som inte kände till att jag skrev.
Det är svårt att promota sig själv. Att helt apropå ha med sig en bunt böcker i oväntade sammanhang känns inte helt korrekt, fastän det verkar som att människor blir glada och intresserade av att få höra talas om Cecilia Ekhem – ”författaren” när de känner en annan del av mig. Det vore lättare om andra kom på att de skulle göra reklam istället 😉 Och ibland har det hänt att nån Facebookkontakt spontant har gjort reklam för mina böcker, och några bloggare har skrivit enormt uppskattade inlägg om Väntrum.
Nu har jag i allafall en skrivarsida på Facebook och försöker göra reklam för den så mycket jag törs, men det är inte många procent som nappat. Jag hoppas fåfängt att någon ska komma på att dela länkarna vidare precis som de gör med så mycket annat. Men man ska väl inte ge sig – så nu har jag gjort ett reklamförsök igen – och skapat ett event för den julmarknad där jag med en smula pinsamhet ska försöka få folk att tro att de kan ge bort mina böcker i julklapp. Men till skillnad från bokmässan i Göteborg så kan det gå förbi en och annan av mammas kompisar som kanske känner sig nödgade att köpa en bok 😀
Tyvärr så är den fina julbok jag deltar i helt slut på förlaget Semic. Annars hade den platsat fint på en julmarknad. Kärlek i juletid heter den och finns att låna på bibliotek. Min novell utsågs glädjande som en favorit i en recension. Stort när det är så många fantastiska författare med. Jag har tidigare bloggat om den och där tagit med ett utdrag ur novellen Julreträtt.
En dag med rätt mycket jobb, värdefull lunch med två bloggvänner och som avslutning en efterlängtad författarkväll inramad av ljus och musik.
Tomas Sjödin i stan. Det är något som jag mycket ogärna missar. Eller mycket gärna omissar.
Tomas är en person med gåvan att formulera det väsentliga och beröra på djupet. Hans sommarprat, den egna livsberättelsen och alla böcker har väckt många tårar, insikter och stunder av igenkänning – och nu kommer hans första roman. Tusen olevda liv finns inom mig. Vi fick ta del av hur boken kommit till och en sån berättelse är extra intressant för mig som också skriver. Men som inte har fått något utgivet på Libris. (Heller.)
Samtalet på lunchen och Tomas prat ikväll vävdes ihop, för runt lunchbordet talade vi om hur det svåra som livet tvingar oss igenom hjälper till att kunna föreställa oss andras sorger – hur vitt skilda de än är ifrån våra egna. Det är just det som är det fantastiska med Tomas. När han talar är det som om han kan sätta sig in i hur det är att vara just jag.
Jo det är så att jag har skrivit en roman om barnlöshet (NÄHÄ? 😉 ) – en bok som jag inte orkade få refuserad av fler förlag, så till slut så gav jag ut den själv. För jag trodde att boken var viktig. Boken Väntrum. Jag saknade den själv när jag levde i längtanslandet och har fått många fina bekräftelser på att det är fler som har velat läsa just den. Det är svårt att sälja en bok på egen hand när man varken har intresse eller kompetens för marknadsföring. Därför är det en stor lycka när t ex bloggare eller Facebookanvändare hjälper mig att sprida att den här romanen finns. Tack du som gjort det, eller – vad vet jag – kanske gör det just idag.
Just idag är det barnbidragsdag. Ett välkommet tillskott i kassan. Det finns så många som som inte hör till skaran som får barnbidrag, just för att de ännu inte har fått sitt efterlängtade barn. Och så många som skulle ha behövt ett ”få-barnbidrag” för att klara av de skyhöga kostnaderna på vägen mot barnet/barnen. Det finns mycket att säga om hjälpen till barnlösa, om adoptionsbidragets storlek och om märkliga barnbidragsregler som drabbar Kenyafamiljer fortfarande. Men istället för att säga mer om det ska jag berätta att jag från idag till nästa barnbidragsdag om en månad ger barnbidragsrabatt på romanen Väntrum.
Beställ boken via ekhemmanet@ekhemmanet.se. Nämn ordet barnbidrag så får du boken för 120 kr istället för ordinarie 159. (Porto på 45 kr tillkommer)
Norrlitt:s monter på Bokmässan 2011
PS. Du som är bloggare och har skrivit om Väntrum får gärna länka till det inlägget i en kommentar.
Somliga dagar innehåller ett stort register av känslor. Denna dag har varit sån. Det tar på krafterna, och inte allt behöver omskrivas. Men det som handlar om skrivandet får omskrivas. På morgonen postade jag en Väntrum med destination norra Sverige och en med destination södra Sverige.
Två beställningar trillade in igår och jag fick packa böcker i gröna, sköna kuvert. Såna stunder känns inte författandet som en lek, men som verklig glädje.
Så ikväll, efter att jag röjt en del i köket för att förbereda rummet för morgondagens skrivartid, hittade jag ett brev som kom med posten idag.
Suck.
Kanske är det dagens alla samlade känslor som gör att det tar så hårt med ännu en refusering. Återigen en känsla av att lura mig själv att jag gör något meningsfullt när jag fortsätter skriva. Romaner. Noveller. Blogg. Och så det skrivande som har med de ideella engagemangen att göra. Och så tankar om de sysslornas vara eller inte vara rullar i huvudet. Tillsammans med känslor dem i min närhet som har drabbats av den verkliga sorgen. Tillsammans med tankar på Afrikas horn efter ett samtal från Svenska kyrkan. Och här sitter jag och är ledsen över ett litet brev.
Förra årets nobelpristagare i medicin gav en riktning åt mitt liv. Årets nobelpristagare i litteratur har skrivit ord som jag ofta, ofta återvänder till. Det är en glädje att få glädjas med och faktiskt känna sig personligen berörd av dessa världsförändrare.
Romanska bågar Tomas Tranströmer
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Ur ”För levande och döda ” (1989)
Via författarförbundet hittade jag en artikel om Tranströmer med en bild att bli glad av, och här är en annan.
Jag har sagt förr att det var en glädjedag att jag började blogga. Det har givit mig nya vänner och nya läsare. Det är ohyggligt svårt att nå ut som förlagslös författare – men tack vare det egna bloggandet och upptäckten av alla längtansbloggar som finns där ute så har jag nått nya bokläsare. Och just dem som jag tänkte på när jag började skriva Väntrum.
Det blev ju en svacka efter Bokmässan när jag fattade hur omöjligt det är att synas som hobbyförfattare i en kändisvärld. Och jag har grubblat en del på om det är lönt att hålla på med tjänstledighet och skrivande. Det är sannerligen en förlustaffär – extra nu dessa dagar när jag är hemma med sjukt barn och inte kan förvänta mig pengar från Försäkringskassan då en skrivardag inte ger någon inkomst. Tur att jag själv blev sjuk då så att jag förenar två anledningar till att sitta i soffan 🙂
Ett gäng Väntrum som väntar på sina läsare
Grubblande över vad vitsen är som sagt. Och ledsamt att inte en enda bokbeställning kommit från någon medlem i Barnlängtan trots att priset medlemserbjudandet där är för mig lägsta möjliga. Det är lätt att negativa tankar går i spiraler neråt, och eftersom ingen har nappat på det här medlemserbjudandet så har jag tänkt att det kanske är att lura mig själv att tro att min roman verkligen är något för den stora skaran längtare.
Men så kommer det något som kan vända spiralen uppåt igen. Idag var det Märtas blogginlägg på I väntan på ett barn. Lösenordsskyddat eftersom hon ligger och läser Väntrum på bilden. Tack Märta. You made my day.
Eftersom jag nu blev sjuk själv och missar kvällens inplanerade (och sällsynta) galej så satsar jag på en tevekväll. Idag blir det TV3:s barnlängtansprogram Drömmen om ett barn. Jag hör till dem som verkligen tycker om SVT:s Barn till varje pris? även om jag oroade mig en del med tanke på titeln. Jag förundras över – men gillar – att det beskrivs så totalt olika sätt att bilda familj. Homosexuellas barnalängtan har jag länge känt med (det anar nog Väntrumläsarna) och skrivit blogg om tidigare. Kanske kommer TV3 skildra majoritet av barnalängtarna, men jag tror båda sidor behövs. Och jag tror det är bra med tanke på synliggörandet av denna längtan att två kanaler tar upp den här – för mig och för många – stora frågan samtidigt.
Avslutningsinlägget är lagt på gamla bloggen, och denna nya plats för mitt skrivande släpps ut i synlighet.
Idag är förskolan stängd och jag och lilleman har en lugn morgon. Han är bättre på att ta det lugnt. Jag har inte lyckats få i mig frukost än eftersom jag på stående fot fastnade där jag slutade igår med WordPress och Google Analytics och andra märkliga namn på det som finns här bakom kulisserna. För lite sömn och ingen frukost. Det är bäst jag tar den där filtallriken innan jag (alltför sent) betalar räkningarna. För det gör inte bloggen. Det finns vissa bloggar som faktiskt gör det. Betalar räkningar. Det förstår jag inte riktigt hur det går till, men det hade inte varit så dumt att tjäna pengar på sitt skrivande. Jag gör inte det på bokskrivandet heller. I alla fall inte än.
