Bild från Babel, SVT. Inspirationsprogram för författare.
Mitt gladaste promenadsällskap är Spanarna, och en favorit bland favoriter är (som bekant, för gamla bloggläsare) Jessika Gedin. Jag skulle ha kunnat starta en fanklubb för henne på Facebook, men det skulle varken hon heller jag ha gillat. Men jag gillar henne. Skarpt!
Numera får jag också se Jessika Gedin i Babel, och eftersom jag är sjuk och inte orkar några promenader så får jag lyssna på Spanarna andra sätt än vanligt. Kanske via skärmen. Drygt sexton minuter in i programmet kan du också få höra en av Jessikas senaste spaningar. En sån där spaning som började i just en reaktion jag själv hade (om tandborstupproret) och som jag skriver under helt och hållet på.
Hälsa om du känner Jessika! Ett TACK. För kloka människor som inspirerar, formulerar, väcker tankar och gläder gör mig så tacksam. Jag är glad att ha många såna i mitt liv. Både okändisar jag känner och kändisar jag inte känner.
Det finns en annan mamma som födde sitt första barn i slutet av 1900-talet, som är kristen och gärna sjunger. Hon har också adopterat ett barn som med god marginal passerat två år, från ett afrikanskt barnhem där de sjunger bordsbön till Broder Jakob-melodi.
Där upphör kanske likheterna. Den andra mamman är Carola och på Mors Dag fick Tilde de Paula en fin intervju med henne i TV4:s Nyhetsmorgon.
Det är gott att få höra hennes egna ord, att strunta i kvällspressen och vilja se människan. Mamman. Visst finns det även här sånt som människor kommer tycka till om. Det är t ex inte så att antalet barn som är tillgängliga för adoption är så många att alla som har plats i hjärta och hem kan adoptera. Men jag tror de orden kommer ur lyckan, ur euforin, och önskan om att fler skulle få uppleva detta fantastiska som är adoption. För just så självklart som Carola beskriver det kan det faktiskt vara, även om det för många är en kamp att växa ihop och bli familj så kan det vara just så här. Okomplicerat och ömsesidigt. Och ändå svårt ibland, eftersom det är svårt att vara förälder. Men så fantastiskt.
Idag plockade jag, som jag lovade, en tulpan ur rabatten och tänkte på Emilie.
Den blomman får lysa på Mors Dag för alla som saknar barn som ännu inte kommit, eller barn som funnits men ryckts bort. Det finns barnlösa som ännu aldrig sett sitt barn, och barnlösa som blivit föräldrar och i hjärtat alltid kommer att ha barn, men ändå är utan.
Blomman och dikten är för er alla. Med en särskilt tanke till er som hittills deltagit i bokutlottningen och låtit mig ta del av era personliga och berörande berättelser. Tack.
I barnlösas himmel
I barnlösas himmel står barnen på rad
att möta sin längtande mamma
som vandrat i sorg ifrån by, genom stad
med bönen, alltid densamma
Låt mig få känna mitt barn mot min hud
låt mig fylla mitt liv med en mening
Nådde de orden en öronlös gud
utan makt att bli fri sin förstening?
I barnlösas helvete går hon omkring
oändligt blodröda dagar
Hon öppnar sin blick och ser ingenting
inget annat än väntande magar
Drömmer om barnet kind emot kind
bara smärtan är kvar när hon vaknar
Finner sig hjälplöst fast vid den grind
som stängts till om det liv som hon saknar
I barnlösas himmel står barnen på rad
och älskar sin mamma till livet
Nån slags värmebölja sköljer över oss och matchar med min egen värme. Den till trots gick jag ut och doftade på makens nyklippta gräs och såg körsbärsblommorna översvämma de små träden. Så vackert.
Aptiten är tillbaka, men höll sig borta otippat länge efter onsdagens upplevelse. Maken bjöd på spagetti och köttfärssås i soffan (vi slår till med en favoriträtt när barnen är borta 😉 ) till lunch och efter Alvedon och Jamie Oliver-uppladdning blandade jag nyss till två sallader som vi åt på altanen. Nästan så att de hade platsat på Grythyttan.
Jamie mortlade basilikablad med salt, olja och citron. Jag la till vitlök och fick en härlig dressing att droppa över salladerna. Djupa tallrikar och gaffel. Perfekt sätt att äta i hammocken.
De saltade, rostade mandlarna är inköpta av mor på en marknad i Spanien. Jag hoppas att vi ska komma iväg dit själva som planerat.
Idag är det, för andra året i rad Ofrivilligt barnlösas dag. Det som började som en idé från en bloggare och som nu gör att den alltför tysta smärtan som ofrivillig barnlöshet skapar, får röst och gör sig hörd. Igår sände TV4 en intervju med Joanna Doweyko, som öppet och tydligt beskriver längtan efter barn och vad den kan göra med en.
Återigen blir det uppenbart att det finns ett stort behov av psykologiskt stöd för barnlängtande, det som Hedda och jag skrev om i blogguppropet ”Barnlös – meningslös?”
Utlottning av roman om barnlöshet
Ofrivilligt barnlösas dag, och precis som förra året, vill jag den dagen skänka min roman Väntrum till någon som längtar. Jag har fått så många generösa läsarrecensioner som berättar att min roman har gjort skillnad för dem. Du som inte har läst Väntrum men tror att du behöver det, skicka ett mejl till ekhemmanet@ekhemmanet.se och berätta det, så är du med i utlottningen av boken. Den sista maj drar jag vinnaren.
Recension av Väntrum (Cecilia Ekhem) i Mama 2012
”Boken sätter ord på sorgen och känslan av utanförskap i kampen med barnlösheten. Är man i det själv är igenkänningsfaktorn hög, är man det inte, så får man en inblick i hur det är att sitta i ”väntrummet” och pendla mellan hopp och förtvivlan. En av de bästa romaner jag har läst om kampen att få barn.” (Maria Lanner)
Sprid gärna det här inlägget så får många chansen att tävla och min bok får lite reklam. Det den mest skulle behöva är ett förlag som kan sprida den på ett helt annat sätt än jag själv. Så sprid gärna åt såna håll du som har en mosters tremännings arbetskamrats svärmor som är förläggare 😉
Omslagsdesign: Liselotte Svelander. Foto: Peter Nykvist (2011)
Förra året fick jag fantastisk hjälp att göra ett nytt omslag till Väntrum, av bloggarvännen EVL som nu äntligen bär på det efterlängtade.
Just nu skulle jag och maken egentligen vara på väg till något så sällsynt som en lyxig hotellhelg med förstklassig mat, vinkällare, provsmakning och hela baletten på Grythyttans Gästgivaregård. Den helgen fick vi avboka eftersom jag fortfarande dras med min feber. Men chansen kommer åter, för Verum ger oss möjlighet att lyxa en annan gång. Helgen är nämligen en vinst!
För länge sen blandade jag till och namngav en filmjölk i Norrmejeriers sortiment Verum. Tack till bloggläsare, Facebookkamrater och andra opartiska 😉 som röstade på min fil och tog mig till final.
Originalet (med grammatisk blunder på köpet)
I höstas fick jag veta att juryn hade utsett just min smak till den vinnande. Härligt! Senare fick jag besked om att man måste byta namn eftersom Norrmejerier redan hade en produkt som hette Norrsken i sitt sortiment – OCH att man behövde byta hjortronen mot hallon eftersom det var brist på hjortron. Humor! Men så länge vi får åka till Grythyttan så får filen vara som den vill. Och nu finns den i butik.
Tillfälligt i butik, och i vår kyl
Jag har just smakat filen och den är god. Skogsbär mer än norrsken, så jag är glad att jag kunde prata mig ifrån att synas på bild på paketet. Nu står det bara i produktinformationen på nätet att jag bistått med inspiration. Hälsofil känns alldeles rätt i det här läget, och Verumprodukterna brukar ofta bo i vår kyl när det härjar vintriga virus.
Barnen har åkt med mormor till härliga stugan (och härliga bonusmorfar), så här får vi ändå den där ovanliga vuxentiden. En annan slags vila, som också kan behövas fastän saknaden efter barnen kommer så fort de har lämnat huset.
Mellis vet jag vad det är, men Mello…varför har alla plötsligt börja säga så om Festiskvalen?
Idag har jag varit lite väl aktiv. Stormarknad är inte riktigt min grej för tillfället. Men med barnens hjälp gick det, och en massa gott kom med hem.
Nu ska nusegrisen sova, och sen kanske vi tar fram melliset i den blå skålen och ser om vi orkar vänta in änglasångerskan Loreen. Varför uttalas det förresten inte som på ängelska?
Dagen började med en otäck upplevelse. Jag vet nu att mitt hjärta mår bra och att det (trots att det kändes både omöjligt och fruktansvärt) går att få ner en slags duschslang genom matstrupen. Jag ska inte skriva namnet på undersökningen, för då kanske nån stackars googlare hamnar här. Jag är glad att jag inte visste vad som väntade, och chockad att jag klarade av det trots min kräkskräck.
Efter vila vinkade jag adjö till vårrusande (ni vet den där tävlingen som de envisas med att särskriva) dotter, och hämtade hem sonen. Fadern jobbar ikapp ikväll så jag och junior är på tumis – som de säger där Sandra bor.
Häpen katt och högtflygande pojke
Utelek med fruktstund och åskådarmamma följdes av matlagning. Ambros skulle laga mat till mig hade han sagt, och det klarade han utmärkt. Med vissa tips. En lagom munsbit blev det. Efter att ha fått någon meter slang genom halsen är man inte så sugen på att äta. Och före får man inte (tack och lov, say no more….). Om det inte hade varit så enormt läskigt hade återkommande undersökningar kunnat vara ett strålande sätt för en sängliggande och alltför matglad person att gå ner i vikt. Men imorrn är nog aptiten åter igen, var så säkra.
Halvgammalt bröd får en ny chans
Göra gräddfilssås helt på egen hand - en kockskola
Häromdagen upptäckte jag att samma år som Facebook grundades skrev jag den här dikten. Ett intressant sammanträffande tyckte jag själv.
Det är ofta jag funderar över det här bekräftelsemissbruket som Facebook skapar, inte alls hos alla, men definitivt hos mig. Jag vet verkligen inte hur jag ska ha det med Fejjan. Nu har det gått en månad sen jag klev på där igen, och så lång tid har det tagit innan jag börjat tänka i statusrader.
Edit: I kommentarerna beskriver jag mer vad jag menar med ”missbruk”. Jag var visst lite febrigt kortfattad här, och är istället febrigt flummig i svaren på kommentarerna… 🙂
Igår morse rördes jag till tårar över alla FB-kontakter som gläds åt att min feber äntligen blir rejält utredd. Men igår kväll, utmattad efter en lång och påfrestande sjukhusdag började jag tänka på att lägga ner Facebook igen eftersom jag ser det här att tänka i statusrader som ett tecken på bekräftelsemissbruket. Som bloggen också kan väcka. För det är ju helt fantastiskt att få respons och bekräftelse på det skrivna. Det är själva idén med att vara författare. Att veta att jag berört någon.
Just nu är jag en författare som inte orkar skriva. I alla fall inte romantext där man helst ska komma ihåg vad alla heter, känner och har för sig. Virginia Woolf hade också perioder då hon inte kunde skriva. Nu har jag börjat läsa hennes Mrs Dalloway(1925). En text som också är utmanande för ett feberhuvud. Jag får läsa sakta. Och stryka under. Exempelvis den här raden:
”Hon hade den egendomligaste känsla av att själv vara osynlig, osedd, okänd.”
Det är inget nytt detta med människan behov av bekräftelse. Kanske är det så att en del av den jag är blir till i mötet med andra.
Och så rubriken: jag glömde boken på Infektionskliniken, så Mrs Dalloway blev kvar över natten. Själv fick jag sova hemma, och tog imorse på ett Jesusplåster på ett oskadat finger. Som en påminnelse om att det finns så många som ber för mitt tillfrisknande att jag borde uthärda också de läskigaste undersökningarna. I natt hade en bönegrupp i Nairobis fattigaste delar mig i sin bön. De, som aldrig skulle ha råd med sjukvård på det här sättet, ägnade tid åt bön för mig. Det är fantastiskt. Asante sana.
Dagen innan jag blev sjuk stannade jag till med bilen vid en strand där jag inte brukar stanna. Jag tog en stund för mig själv. Naturupplevelse, P2 och ensamhet. De bästa ingredienserna för att samla kraft och att vara rädd om mig.
Isblocken hade strandat så vackert, solen sken och axlarna sjönk. Idag var jag där igen och såg stranden på nytt. Isen har smält och luften är varmare.
För exakt tio år sedan var jag också sjuk. Jag hade drabbats av den stora utmattningen. En tid av förändringar, fertilitetsbehandlingar, stor sorg och stora utmaningar ledde till att jag blev sjuk på ett sätt jag inte visste att man kunde bli sjuk. Sömnlöshet, minnesförluster, oro, nedstämdhet och förlorat hopp. Men min chef visste och skickade hem mig med orden ”Nu tar du hand om dig så tar jag hand om jobbet”. Det var nog det bästa hon kunde säga, och nu har hon fått anledning att säga det igen så att jag till slut stannade hemma med min feber.
Det finns likheter, men ändå är skillnaden total mellan denna fysiska utmattning och den psykiska jag upplevde då. Nu sover jag gott (förutom en del knepiga feberdrömmar) och är i grunden glad och tillfreds. Det svåraste då var att sjukdomen inte syntes. Att jag upplevde mig klen och som nån som hittade på. Jag hade tur i mina möten med vården. Sjuksköterskan på psykakuten (Ja, dit kan man gå utan att vara psykiskt sjuk), läkaren på vårdcentralen och kuratorn jag fick remiss till – alla bekräftade de att min sjukdom var en naturlig reaktion efter en tuff belastning. (Vilket min kloke make redan försökt förmedla). Jag fick vara hemma i fem månader och jag fick komma tillbaka i egen takt. Tack och lov att det var för tio år sen och inte idag som jag drabbades av utmattningsdepression.
Men spåren finns kvar. När jag satt och väntade på doktorn på Infektionskliniken märkte jag att känslan var densamma som för tio år sedan. ”Tänk om de inte tror på mig!” Varifrån kommer den där rädslan. Är den en rest från den sjukdom som var då, eller är det en allmänmänsklig oro?
Men så mötte jag också idag en doktor som tog min feber på största allvar och nu drar igång den utredning jag har väntat på.
Idag fick jag höra att jag såg sjukare ut än nån annan patient med långvarig feber. Och jag blev jätteglad, eftersom det bekräftar att man tror på min sjukdom. Lite sjukt, men så är det. 😉
Den där våren för tio år sen gick mig helt förbi trots att jag tog doldispromenader i skogen. Nu har jag också missat en del av vårens ankomst eftersom jag är inne mest hela tiden. Men när jag går ut ser jag den, och när jag idag parkerade vid samma strand en gång till blev det tydligt att sommaren snart är här.
