Igår var det första middagen med hela storfamiljen som blivit till genom att min mamma mötte sitt livs andra kärlek. Härligt att få nya trevliga familjemedlemmar. Julbordsmättnad och tidig kväll och sedan nio timmars sömn. Det är verkligen ovanligt att jag kan sova så länge, så idag känns det bra. Lilleman och jag vaknade först och tog i tu med vårt bakande omedelbums. Samma lussedeg som vanligt, och samma lussekatt som ivrig (men ovälkommen) medarbetare.

Nu är frukosten avklarad och degen jäser över alla breddar så det är dags att lyfta. Men julmusiken får fortsätta spela. Som den gör varje vaken köksstund den här tiden på året.

En kompis från förr (återfunnen via tangentbord och osynliga nätverk) skrev att hon ikväll ska börja läsa min och Maria Nordenmarks bok Vänta Lydia! med sina barn. Gott att veta! Det inspirerade mig att bjuda på första uppslaget i boken.
Första december.

Det är kväll och redan mörkt. Lydia och mamma är på väg hem från dagis. Idag är det fredag och båda är lite trötta. I sin ryggsäck har Lydia en ljusstake av trolldeg. Hon gjorde den för några veckor sedan och idag har barnen målat sina ljusstakar och fått fyra ljus med sig hem.
”Väntljusstake”, säger Lydia, ”fröken sa att det är en väntljusstake som jag har gjort.”
”Jaha, väntljus…”
Mamma funderar en stund och säger sedan:
”Fröken har rätt. Det är bra att tända ljus medan man väntar på något.”
Lydia vet att mamma väntar och längtar efter att få höra hur hennes bror, morbror Julius, mår. Han är i landet långt borta och mamma har väntat i ett år på att få höra hur han har det. När mamma tänker på morbror Julius ser hon så ledsen ut.
Lydia tar mammas hand och de går tysta och tittar på hur stjärnor lyser upp fönstren i huset där de bor. Det är vackert.

Nu ska jag skriva några verser till ett Luciatåg. Härligt beställningsjobb från härlig vän. Under tiden lyssnar jag på julmusik som Lydias båda skaparmammor gillar. Och som passar till den första bilden. Stilla natt. Och det doftar hyacint.

PS. Förlåt alla som arbetar inom förskolan. Jag säger aldrig dagis och knappt barnen heller. Men i barnbokstexten fick svensson-ordet för förskola användas….

När vi klev in i kyrkan tidigt i förmiddags kom några få flingor. När den sista adventssången klingat ut och vi så småningom klev ut, var hela världen vit. Snön kom på första advent. Idyll. Och när humör och relationer är jämna och fina så kan sån yttre idyll kliva in och göra harmoni. Jag är annars rätt oberoende av väder (förutom att för många soldagar kan göra mig stressad) men snö till advent och jul vill jag helst ha.

Hem en stund för mat och lek.

Sen åter till stan där maken övade sång som jag och barnen anslut till efter en titt på skyltsöndagen (inklusive härlig afrikansk trum- och eldshow). Lilleman hade planer på att göra en skylt till nåt fönster, men la ner den idén när pappan för andra gången förklarat vad skyltsöndag och skyltfönster är.

Sen avslutade vi med att lyssna på maken och 150 andra sångare som gav advent en fin start med svenska och sydamerikanska toner. Navidad nuestra. Vår jul.
Under betraktelsen sa prästen att vi vuxna kan behöva låna barnens blick och se världen som de ser den. Då tog min femårige bänkgranne (som uppenbarligen lyssnade mer än jag trodde) sig över ögat och viskade: ”-Mamma, här. Du får låna mitt ena öga!” 🙂