Med gott om tid och en soffa i köket kan också den som har brist på fysisk ork laga trerättersmiddag. Det blev uppenbart igår när kökshjälparna/kökshjältarna bjöds på trerätters. Desserten gjorde jag med sexåringen redan dagen innan. Det var länge sen vi lagade eller bakade tillsammans, och en glädje att det blev av. Nu ligger jag i samma soffa igen och fipplar med bilder och ord medan kroppen får vila. Här får ni provsmaka menyn. Påhöftenlagad som vanligt.
Förrätt:
Krämig trattkantarellsoppa med smak av sherry, varm ostsnitt
Varmrätt:
Lax med örttäcke, potatissallad och blomkål/broccoli med vitlöksvinägrett
Dessert:
Blåbärsparfait
Inlägget höll för övrigt på att få rubriken långsamlaga. Vissa saker låter bättre på engelska 😉
Om en stund är det presskonferens med de svenska journalister som har varit fängslade i Etiopien i mer än ett år. Ofattbart. Jag tänker också på Dawit Isaak och på alla andra som sitter fångar. I orättfärdiga rättssystem, i sjukdom, sorg, konflikter, ensamhet, fattigdom eller smärtsamma relationer. Själv ligger jag i soffan. Hemma. Sjuk i vad som känns som en evighet, men just idag orkar jag se mig själv från ett vidare perspektiv. Med världen som horisont går det att tänka om. Tänk om allt hade varit annorlunda. Tyngre. Svårare.
Det perspektivet ser jag inte alltid. Ibland ser jag bara mitt eget och blir ynklig och ledsen. Så får det vara. Perspektiven behöver nog växla för att blicken ska hålla sig alert.
Idag gör kroppen ont och doktorn låter bli att ringa fastän jag väntat allt för länge. Det är tungt. Ändå kan jag just idag så tydligt se allt det goda jag har. Familj, släkt och vänner. Famnar, telefonsamtal, SMS, bön och tanke. Och paket! Från kära Lise som har gjort det fantastiska omslaget till Väntrum fick jag denna uppmuntran idag. Bilden på hennes leende och hett efterlängtade dotter får mig att minnas att under sker.
Ett drygt halvår med feber har givit många undersökningar. Tyvärr inte tillräckligt många för att hitta det som gör mig sjuk. Men tillräckligt många för att få en erfarenhet av livet som patient. Research. Så fort jag mår bättre kommer mina rollfigurer drabbas av mystiska sjukdomar.
Häromdagen var jag med om en röntgen som har gjorts tidigare, och förvånades även denna gång över det märkliga tillvägagångssättet. Patienten ropas in av en sköterska som berättar att hen ska klä av sig på överkroppen och lägga sig på britsen. Sedan går sköterskan ut och patienten ligger kvar och tittar i taket.
Dörren är i en annan del av rummet och omöjlig att se från britsen. Första gången fick jag ligga där en kvart innan doktorn kom. Halvnaken och med tankar som lätt hamnar i oro i ett sånt läge. Tänk den som ligger på britsen och vet att det är en allvarlig cancer som kommer att synas på skärmen… Det är omöjligt att se när läkaren kommer in i rummet, och omöjligt att hälsa som jämlikar när en ligger ner halvnaken och en sätter sig intill och börjar jobba som om hen vore en del av maskinen och inte en läkare som ska ha en relation till patienten. Båda gångerna har det varit uppenbart trevliga läkare som har gjort undersökningen, men ingen verkar reflektera över hur situationen upplevs av patienten. Till och med Wikipedia talar om hur viktig relationen mellan läkare och patient är. Men i vårdens verklighet finns kanske varken tid för googling eller reflektion.
En annan reflektion är att det är trist att det extremt praktiska ordet ”hen” har fått en laddning innan det ens har tagits i bruk. Och trist om en så stor tidning som DN eldar på den värdeladdande brasan. Själva dementerar de att det skulle finnas ett henförbud, men säger å andra sidan att mängder av läsare har reagerat starkt när ordet har använts och att det ska undvikas eftersom hen ”kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande”. De läsarreaktionerna är jag är inte förvånad över, även om jag suckar över den syn på olikhet som jag tycker att de signalerar. Jag har hört kristna vänner fnysa åt ordet hen som om det skulle kunna störa Guds skapelse. Också vänner kan ha åsikter som skiljer sig radikalt åt. Också patienten, oavsett vem hen är, kan behöva ett möte öga mot öga.
När dagen känns tung finns det något som får hjärtat ombonat. ALV-terapi. Mer lättillgängligt än KBT. Mer sorgeaccepterande än mindfulness. Det handlar förstås om Astrid Lindgrens värld. Inte främst platsen, även om den är fantastisk, men den värld som Astrid Lindgren skapade.
En hel del stressiga vardagar genom åren har lindrats av Madickenmys och Saltkråkansoftning med barnen. Och just Saltkråkan går nu på eftermiddagarna på Barnkanalen har jag märkt. Utan åldersgräns.
Den här sommaren kunde vi inte besöka Bråkmakargatan och de andra platserna på Astrid Lindgrens Värld, men många gånger tidigare.
När jag får välja godnattsaga reser vi till den världen, och häromkvällen besökte vi Lottas hus. Det som vi längtar efter att kliva in i igen i Vimmerby.
Posten Logistik kan inte riktigt skryta över sin logistik och sin omtanke om kundernas logistik.
När man är sjuk och har ont om ork tänker man en gång extra innan man gör en utflykt. Idag började jag dagen hungrig med en tidskrävande undersökning på sjukhuset, och en försiktig (men förmodligen osmart) promenad runt hela huset för att se om mitt ryggont beror på allt stillaliggande. Efter det skulle jag väl ha åkt hem direkt, men eftersom avin för min mans födelsedagspresent hade kommit ville jag gärna hämta den till honom. Avin berättade med stora bokstäver att paketet hade kommit.
Men efter köandet vid paketutlämningen visade det sig att paketet inte alls hade kommit. Med mindre bokstäver stod det att paketet skulle finnas på plats först imorgon. Två dagar efter att jag fått brevet där det står ”Ditt paket har kommit”. Jag föreslår att Posten Logistik ser över sin logistik, eller ändrar texten till ”Ditt paket har kommit till oss nu, men när det är framme hos dig vet vi inte riktigt.”
Ni som vill köpa en bok av mig framöver kanske kan komma och hämta den personligen? Just nu är jag nämligen inte särskilt sugen på att sponsra Posten. Ändå köpte jag ett frimärkshäfte när jag lämnade postutlämningen, sur, trött och överfebrig. Jag gick nämligen på reklamen och inbillade mig att frimärkena skulle kunna göra det sjukvården inte lyckas med: att ge mig orken för författandet, vardagen och jobbet tillbaka.
Det stod ”Skriv!”.
Allt fler människor verkar delta i tävlingar på Internet. Åtminstone att döma av alla Gilla/Dela-tävlingar som florerar på Facebook. Jag har själv delat ett par gånger (när vinsterna varit oemotståndliga), men är egentligen inte alls förtjust i de där tävlingarna eftersom jag dels tycker de skräpar ner min skärm, dels är för slumpartade när inget annat än ett par klick behövs. När jag snubblar över tävlingar som bygger på något slags skrivande så har jag dock svårt att låta bli att delta.
Allra mest hopp sätter jag förstås till riktiga skrivartävlingar, som ett par novelltävlingar som jag under året har mejlat in bidrag till. Det finns många outgivna texter att välja bland. En färsk novell har jag också lyckats skriva under den här sjukdomstiden, under mina friskare dagar i somras. Förmodligen drar den inte hem något pris, men då och då skriver jag en motivering eller slogan som kammar hem vinst.
En av de tävlingar som har dykt upp i år stod Höganäs Keramik bakom. Och jag blev en av vinnarna med min motivering som handlade om vårt porslinsbröllop. Idag kom en lastbil hem med den lilla lådan. Det påminner om när en stor mejeribil kom hem till oss i Nairobi med två ostar till mig 🙂
Två av de fina kopparna hade tyvärr gått sönder i transporten, men jag hann knappt mejla och berätta det förrän jag blev utlovad två nya. Finemang!
Tack för alla härligt fina kommentarer! Dessa hälsningar är som att få brev, och brev är något som uppskattas av den som är sjuk. Idag är det måndag och jag tar mig mer koncentrerad vila när familjen är på vardagsvift.
Jag har just suttit på en ny viloplats och druckit en halvliter gutete. Vår kökshjälte kom på en lösning som visar sig vara helt fantastisk. En utstickande bänk vid fönstret kan användas som arbetsbänk, buffébord och rent av som retreat. Igår morse hämtade käre mannen en present till oss båda i garaget: den höga stolen som vi hade provsuttit och önskat till just den här platsen. Nu ligger jag i kökssoffan efter att ha suttit där en stund, druckit te och lyssnat på min favoritmusik.
Det är en sån fröjd att ha ett nytt kök att jag sannolikt kommer tvinga på er massor av såna här bilder framöver. Tidigare är det ljuset eller tekoppen i närbild som har visats upp. Inte alla skräphögar, skavanker och trasiga skåp 😉
Plats för reflektion och vila
Det doftar eukalyptus i rummet. En god vän tipsar om doftoljor som ger effekt. Jag blir inte frisk, men harmonisk av att det doftar spa där jag ligger.
Igår doftade det annat gott. Helgmatlagningen brukar vara en fröjd, men har fått stå tillbaka mycket nu under sjukdom och köksrenovering. Men igår trotsade jag en värkande, febrig kropp och gjorde en måltid för att fira den dag som var.
Redo för långkokFestsallad förståsMåltid för firande
Risotto och närodlad oxfilé – också sånt går att hitta till lövbiffspris ibland om man inte är så petig med bäst-före-dagarna.
Under måltiden berättade vi för barnen om hur det var när vi blev kära, när vi gifte oss, när E föddes och när vi fick A. Lyckostunder att minnas. Och en måltid att minnas.
För tjugotvå år sedan var jag en nyförälskad nitton/nästantjugoåring som inte riktigt kunde begripa det mirakel som hade skett.
På midnattspromenaden vid folkhögskolan visade det sig att kärleken var besvarad. Det som jag hade drömt om, men inte vågat tro på, blev verklighet. Kärlek. Som varar än. Kärleksörten blommar lägligt nog just idag.
Vid kökssamtalet med goda vännerna igår kväll pratade vi om åren och kärleken. Och det visade sig att det ena vänparet också firar lika många år tillsammans i dessa dagar! Och det tredje paret vänner har också passerat dryga 20 år tillsammans. Det är något att glädjas över. Ingen av oss har gått fri från sjukdom och andra bekymmer i livet runt 40, men vi har något som så många andra saknar: Trygg kärlek som varar år efter år. Kroppen värker och febern ger sig inte, men ändå är det en blomstrande dag.
Den här bloggen handlar om feber, barnalängtan, adoption, tacksamhet, feber, tro, mat, relationer, författande, feber och te. Inte om heminredning. Orsaken är att inredning inte intresserar mig. Ändå så kan jag tycka om att se före- och efterbilder bara för att det är spännande att konkret se förändring. Det sker förändringar hela tiden. Förändring som gör mer skillnad än 20 tappade kilon eller nyrenoverade hem. Men de abstrakta förändringarna går inte att fånga i före- och efterbilder.
Renovering hör inte till det som vi prioriterar. Det brukar funka bra med det gamla, avskavda och småröriga. Särskilt när hösten kommer och gör varje rum med levande ljus till ett drömrum.
Men nu har det alltså hänt också i vårt hem. Tack vare ovärderlig och obeskrivlig hjälp är vårt kök numera alldeles nytt. Det är en förunderlig och synnerligen obekant känsla. Ikväll skålade vi över köket, bygghjälpen, kärleken och vänskapen tillsammans med goda vänner. Soffan i köket och den enkla måltiden (gott bröd och goda pålägg) gjorde det möjligt att trotsa febern och vara tillsammans några timmar. Och det välfyllda bildbiblioteket gör det möjligt att visa köket före och efter.
Tidningen berättar idag att det är femtio år sedan Karen Blixen dog.
Under mitt första halvår i Afrika, i Zimbabwe för 23 år sedan, läste jag hennes Breven från Afrika. Föga imponerad nittonåring. Men under nästa tid på den kontinent som är min så kände jag mig betydligt närmare Karen Blixen. Vi besökte flera gånger hennes hus i stadsdelen som är uppkallad efter henne. Karen.
På den guidade turen fick vi lära känna denna spännande kvinna som levde i Nairobi långt före oss. Hon startade kaffeodling trots att klimatet i Nairobi inte lämpar sig för det. Människorna som arbetade på farmen fick sjukvård och annan omsorg tack vare Karen Blixen. Just sånt som dagens rättvisemärkning garanterar arbetarna. Vi brukar alltid ha rättvisemärkt kaffe här hemma. Men just nu dricker vi annat. Äkta kenyanskt. Överlämnat av den kenyanska vännen häromveckan.
Kaffemaskinen vid Karen Blixens hus användes senast vid inspelningen av filmen Mitt Afrika.
