Snart är det advent. Då börjar jästsäsongen för min del. Jag bakar alltför lite annars, men lussebullar är min grej.
Kletig deg (recept minus 3-4 dl av mjölet) med nån syrad mejeriprodukt gör saftiga bullar
Barnen hakade på. De åt snabbmat, färdig risgrynsgröt, medan degen jäste och jag sparade mig åt bullarna 😉
Lussekattungen ville vara med
Lokaltidningen har just nu en fototävling: Årets lussekatt. Den här katten kanske vet det, för hon ville vara med på många lussekattsbilder.
Och gott blev det
Tre satser lussebullar innebär att sysselsättningen för kvällen är klar. Dega, knåda, rulla, bulla, röja. Och så läsa Pettson och tomtemaskinen för den yngste bagaren medan mellanbagerskan kunde fresta sina Facebookkamrater med sina bullar. Sen en stund i soffan för mig, och ett viktigt samtal med en vän i luren. Mumsandes några tuggor bulle och sörplandes några klunkar te under tiden.
Nu ska (de flesta av) bullarna läggas i frysen och plockas fram på lördag när det är dags att servera fika på EFS-kyrkans missionsförsäljning. Där kan man köpa fika till bra pris och köpa en syltburk eller en limpa bröd på auktion för närmare 1000 kr. Inte särskilt hutlöst när det går till något bra.
…väcks det drömmar om att det är nu det händer. Nu som förlaget ringer och säger att ”det här är just det manus vi har saknat, kan vi få ge ut debutromanen också?”
Bild från www.sxc.hu - och från en annan tid....
Men det har ännu inte hänt. Oftast är det försäljare som jag inte alls vill prata med, och idag var det en anställd på företaget bakom en IVF-klinik. Av nån (emellanåt) outgrundlig anledning kom jag på att jag på eget bevåg skulle göra en undersökning om fertilitetsklinikernas psykologiska stöd till sina patienter. Visst tycker jag att det är en oerhört viktig fråga, men kanske att det ibland är onödigt att ta på sig uppgifter som ingen har efterfrågat. Allt fler svar kommer i alla fall. Och en del per telefon. Det är inte alla som helst kommunicerar per skrift, och jag borde ha varit beredd på det när jag skickade ut mejlet. Förmodligen har det totalt blivit ett par timmar i telefon om detta. Så säg gärna att ni tror att det har nån som helst betydelse att jag ägnar den där tiden (plus kvällstiden vid datorn) åt en oombedd och oavlönad gallup 😉 Nån gång framöver ska jag iaf, utan att namnge klinikerna, göra en sammanställning och leverera till Barnlängtan. Så får vi se om de har nån nytta av den.
Men nån gång hoppas jag att det är ett förlag som ringer. På riktigt.
Nu är trilogins tredje del avdammad och jag har börjat väcka samtalen med den huvudpersonen. En tredje kvinna. Den första, Bea, känner flera av er från Väntrum. Den andra, Maggi, ligger och väntar i kylan hos ett par förlag och har redan blivit utskuffad från två. Ett innan hon nådde hallen, och ett efter att i allafall ha fått ta plats vid middagsbordet och blivit bedömd hålla kvalitet. Men tydligen inte säljappeal.
Den här dagen skulle ha sett helt annorlunda ut, och trots inställda viktigheter är jag glad att den blev just som den blev. För nu kom ljuset som lyste upp förkylningsdunklet och gav hopp och glädje.
Först en blöt förmiddag då vi firade Adoptionernas dag med närmare ett 60-tal andra. Badglada barn, och jag själv kurandes i en varm fleecebadrock. Sen hem en vända innan vi och tusentals andra sundsvallsbor firade lyslördag, när alla stenstadens adventsljus tänds på samma gång. Vi har eldsjälar som Kate Almroth som lyckas samla folket till härliga, hoppfulla evenemang. Lyslördag är ett av dem. Den första hölls för tre år sedan. Då bodde vi i ett varmt Nairobi under adoptionsprocessen, och såg det hela på knastrig webbteve. Men de övriga åren har vi varit på plats på Stora torget när ljusen har tänts under sången Stad i ljus. Jag erkänner, fastän det är smått pinsamt, att jag blir tårögd varje gång. I år sjöngs sången av Göran Rudbo, kompad på trumpet av sin andra hälft i Triple & Touch, Ken Wennerholm. Ända sen jag första gången mötte Göran, på ett fjällhotell i samma lag i TP (ett sällskapsspel, kära barn, som man spelade mycket 1987. Då när internet och WordFeud inte fanns), har jag blivit glad av att se honom. Nu känner vi inte varandra, men jag minns många konsertglädjor från 90-talet. Fantastisk sångare och otrolig energi. Nu använder han och Ken sina gåvor till något stort, och det gör mig än mer glad. Med sin musik och sitt engagemang bidrar de, genom Star for life, till att ungdomar i Sydafrika hittar hopp och en väg bort från HIV och aids.
Efter att ljusen, lite långsammare än planerat, hade tänts gick jag och älskad dotter med i fackeltåg till konserten ”Marching for life”. Den sydafrikanska gruppen, triplarna, ett par kändisröster och en gigantisk sundsvallskör fyllde Sporthallen och ljuset fortsatte. Ända in. Och nu hände något annat. Mina tonår med kampen mot apartheid och alla sångerna på zulu kom tillbaka, liksom tiden i Zimbabwe (där ett av språken, ndebele, är i princip samma som zulu). När jag var där släpptes Nelson Mandela ur fängelset och en ny tid tog sin start. Den som så många kämpat för. Jag tänker för sällan på den kampen. 48 miljoner invånare. Där majoriteten under lång, lång tid var förtryckt av en minoritet.
Nu är apartheid ett minne, men orättvisorna finns kvar i hela vår värld. Ikväll blev jag inspirerad att återuppta mitt tredje romanmanus som handlar om just den kontinent och den problematik som berörde mig ikväll. Och nåt annat som berörde är tanken på hur livet har blivit. Den tonåring som sjöng och brann för södra Afrika har nu den kontinenten i min egen familj. I mitt eget blod.
Masai Mara, maj 2009. En månad innan vi juridiskt blev familj.
Ett till erkännande om naiva förhoppningar kommer här. Jag hade egentligen bestämt mig för att inte söka Sundsvalls kommuns kulturstipendium i år eftersom det inte är nån idé. Men så fick jag ett infall sista dagen och skickade in ändå. I ett fåfängt hopp att det ska ha nån lokal betydelse med det skrivande som jag ägnar tid och pengar åt. Men naturligtvis fick jag det inte i år heller. Trots att min roman står på hyllan för Unga författare (!) på Sundsvalls stadsbibliotek så tror jag det var sista gången jag sökte nu. Jag är nog varken ung eller författare enligt juryn. Och vad värre är: litteratur är ingen kulturform som premieras. De senaste åren har stipendier delats ut för dans, konst, cirkus, film, opera, scenkonst, design, musik, skådespeleri. Inte ett enda litteraturstipendium. Jag letade i arkiven och hittar stipendiater fyra år tillbaka i tiden men inte en enda författare. Och än mer irriterande är det när somliga till och med har fått stipendium men verkat slarva bort både pengarna och eventuell talang.
Ja, jag är ilsk. Att jag har förnedrat mig till att söka ouppnåeliga stipendier kan jag inte skylla på någon annan, men att man på så många år inte ser litteratur som en kulturform värd att lyfta fram gör mig arg.
Jag får kanske skaffa mig en bultbräda precis som huvudpersonen i Erlend Loes sköna roman ”Naiv.Super.” Eller åtminstone leta fram de mejl jag fått från läsare som tackat mig för att jag skrivit för dem.
För att hitta meningen med skrivandet igen.
En sundsvallsbild tagen häromdagen. Med ryggen mot biblioteket.
Ordning och reda är inte min melodi. Jag trivs förvisso bra med att leva i städade rum, men jag har inte lust att ägna tid av mitt liv till att åstadkomma det. Andra kan det bättre, och de få gånger vi har tagit oss råd till en Rut eller fått hjälp av vänner att röja och städa har riktiga lyckorus gått genom kroppen. En halvtimme av den här snoriga morgonen ägnade jag dock åt att rensa i en stor hög med kanske-viktiga-eller-möjligen-bra-att-ha-papper. Om man väntar tillräckligt länge med att röja så är det lättare att snabbt avgöra vad som kan slängas. Nackdelen med att vänta länge är att det dyker upp presentkort och tillgodocheckar som har passerat sina bäst-före-datum.
Här skulle det vara lätt att komma till insikt och banna sig själv över att man inte håller bättre ordning. Jag struntar i det. Istället återhör jag ett gammalt avsnitt av Spanarna där Göran Everdahl i programmets sista del pratade om ”den nya röran”. Han förutspådde en tid där det inte längre skulle vara inne med euforisk ordning och reda och rensa i röran. Han talade om den nya röran som ”en röra utan skuld”. Och nog är det så att det är lätt att drabbas av skuldkänslor när man inte lever upp till städnings- och renoveringsivern som regerar. Tyvärr så har den här spaningen från 2006 (!) inte verkat slå igenom riktigt än, men jag bär med mig Görans ord om en en röra utan skuld och tycker de är så träffande. Frågan om skuld är ofta en fråga om religion, och inte sällan får kristendomen skulden för att ha gjutit skulden i människor. Visst finns det kristna företeelser och rörelser som har bidragit, och än bidrar, till att människor känner obefogad skuld, men jag tror den funnits långt före kristendomen. Och jag tror egentligen inte att någon annan kan ge oss skuldkänslorna, vi måste själva aktivt ta emot dem för att de ska uppstå inom oss.
När det handlar om ordning och reda-kulturen talas det däremot inte om religion. Men när jag läser om exempelvis feng shui så ser jag inget annat än religion. (”Feng shui är en mångtusenårig kinesisk vishetslära som hjälper oss att uppnå harmoni och framgång. Feng shui syftar till att, med hjälp av en mängd urgamla, väl beprövade, riktlinjer och system, skapa balans mellan naturens energiströmmar som kineserna benämner chi.”) En religion som inte alls är min. Så då kan vi väl helt enkelt säga att det är mot min religion att rensa i röran. Och ibland kostar det att leva efter sin tro. Just den här gången kostade det 600 kronor i outnyttjade presentkort och bonuscheckar.
Joh 7:37-38
En bild från Kenya, fotad i februari i år, och publicerad idag: tre år och en dag efter att lillebror flyttade in med oss för gott.
En favoritskribent som jag har talat om tidigare har skrivit en bok som heter Reservkraft. Som allt det som Tomas Sjödin skriver, berör den alla de frågor som är viktiga för mig – och just nu är titeln också så talande. Kraften tycks sina ibland. Kroppen gör det den ska på jobbet och (nästan) i hemmet, men det saknas driv, gnista och motivation. Det senaste året har det blivit så här när jag dras med en förkylning, och det är ibland svårt att avgöra om det är fysisk kraftlöshet eller annan.
Det är som att det skulle behövas en vitamininjektion. Ett antaget manus eller ett brev från en okänd läsare hade varit perfekt, men är inte så lättbeställt. En rask promenad eller svettig afrogympa drömmer jag om, men det skulle förvärra förkylningen. Tröstäta massor av lakrits verkar också lockande, men det gör staplarna på appen för höga.
Så det får bli te med honung, skön musik och läsning.
Jag läser en skrivarväns starka manus (och ropar JA å förlagens vägnar) varvat med Tranströmer som jag äntligen köpte igår. Som medicin tillsammans med fyra hekto favoritte. Och eukalyptusdoft som barndomsvännen rekommenderade bland kommentarerna till förra inlägget. Tack för alla de sköna orden.
Nu lite mer musik som ger mig kraft av den stillsammare sorten. Kanske reservkraft.
Lagom till julmustsäsong gick musten ur mig. Så som den snarare brukar göra om våren. Trött. Förkyld. Och så trött. Och fastän jag själv har det gott i min lilla ö av tillvaron så är jag nog också trött av allt det som drabbar i stora cirklar omkring, och som jag kanske tar in alltför djupt. Sorgerna. Skitcancern. Mellanmänskliga tragedier. Olyckor. Och så alla de där cyberexistensiella funderingarna om tråkfacebook och meningslösheten i bloggandet och skrivandet.
Sad and grey. Då behövs en god sång. Igår hörde jag en ung kompis sjunga Salems sång innan han för en stor skara människor berättade om sig själv, om tankar kring (den fantastiska) filmen I rymden finns inga känslor, om musiken och om det egna livet med Aspergers syndrom.
Jag lärde mig så mycket. Och insåg att jag har mycket mer att lära om mig själv innan jag med sådan självinsikt kan berätta om mig själv och hur jag reagerar i olika situationer. Till exempel varför jag ibland blir så gräsligt trött. Halsont, snuva och huvudvärk får ta den största delen av skulden. Det verkar enklast.
Vid en kurs häromdagen blev det över lunchen tal om mitt författande. Ett ytterst ovanligt inslag på jobbet, men nu var det en kollega som hade börjat läsa min roman och nämnde hur uppslukad hon blivit, så där trevligt och lägligt tillsammans med flera andra som inte kände till att jag skrev.
Det är svårt att promota sig själv. Att helt apropå ha med sig en bunt böcker i oväntade sammanhang känns inte helt korrekt, fastän det verkar som att människor blir glada och intresserade av att få höra talas om Cecilia Ekhem – ”författaren” när de känner en annan del av mig. Det vore lättare om andra kom på att de skulle göra reklam istället 😉 Och ibland har det hänt att nån Facebookkontakt spontant har gjort reklam för mina böcker, och några bloggare har skrivit enormt uppskattade inlägg om Väntrum.
Nu har jag i allafall en skrivarsida på Facebook och försöker göra reklam för den så mycket jag törs, men det är inte många procent som nappat. Jag hoppas fåfängt att någon ska komma på att dela länkarna vidare precis som de gör med så mycket annat. Men man ska väl inte ge sig – så nu har jag gjort ett reklamförsök igen – och skapat ett event för den julmarknad där jag med en smula pinsamhet ska försöka få folk att tro att de kan ge bort mina böcker i julklapp. Men till skillnad från bokmässan i Göteborg så kan det gå förbi en och annan av mammas kompisar som kanske känner sig nödgade att köpa en bok 😀
Tyvärr så är den fina julbok jag deltar i helt slut på förlaget Semic. Annars hade den platsat fint på en julmarknad. Kärlek i juletid heter den och finns att låna på bibliotek. Min novell utsågs glädjande som en favorit i en recension. Stort när det är så många fantastiska författare med. Jag har tidigare bloggat om den och där tagit med ett utdrag ur novellen Julreträtt.
Skavlan är fredagsmys. Eller Fredriksmys.
Två skidskyttar som är konkurrenter, men glittrar av värme mot varandra.
Anna Mannheimer och maken Peter Apelgren komiskt betättande om livet tillsammans – och om valet att adoptera:
”Vi låg med varann flera gånger och det blev inget”
Hur de struntade i sjukhus och valde Kina. Skillnaden mellan att vara styvmamma och få ett eget barn. Det egna adopterade. Så ljuvligt okomplicerat det lät. Så som det förmodligen är för många, fastän det som jag ser och tänker på är kampen och den svåra processen fram till adoptionen.
Befriande. Adoptionscentrum Göteborg har Anna som medlem, och hade nyss henne med på en temadag. Jag avundas dem både Anna och de många medlemmarna. Men är glad över det vi har.
Och är mindre trött över ideellt arbete efter lite spanska godsaker.
Fredagsmys. Det som jag har tänkt att höra ett radioprogram om. Vilken dag som helst. Men inte fredag.
