Det kanske inte har undgått någon att jag är tacksam över mina barn. Att vi har ett helt och gott äktenskap efter 20 år (alldeles snart) och att vi fick de barn vi längtade efter. Jag upphör aldrig att förundras och glädjas över det. Så om du tycker jag tjatar så kanske du får välja en blogg som handlar om… …mode eller inredning eller sport. Jag är ointresserad av allt det, så här blir det inga sportprogram på teve i sommar. Men en gulblå kille efter dagens shoppingtur med far och syster.
Och storasyster fick två sommarklänningar från Ellos. Fantastiskt sätt att handla när mamman inte kan gå i affärer. Och båda passade perfekt!
Kissekatten fyllde ett år igår. Vi höll på att missa det, men försäkringsbolaget SMS:ade så snällt och önskade oss en fin dag.
När jag blev sjuk såg det ut så här i vår trädgård.
Nu ser det ut så här:
Jag älskar doften av syrén mer än någon annan doft, och jag älskar årstider, men oj vad de avslöjar att tiden går. Och här ligger jag. Still. Och tar första pris i självömkan. Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk, och har inte blivit bättre på tålamod trots de prövningar livet bjudit på. Därför delar jag ut dagens ros, eller än hellre syrén, till alla kroniskt sjuka som uthärdar sin sjukdom med gott mod. Ni är hjältar!
Det är något med sommarlov som gör tacksamheten över att vara förälder ännu mer tydlig. All min längtan fick svar. Nu finns barnen här, och berikar livet så ofantligt. Med det i åtanke la jag igår ut en dikt (med en ofrivillig blankrad) på författarsidan på Facebook. Många glädjande gillningar från oväntade. Jag hoppas de är genuina och att de inte råkat slentrianslinta på tummen upp 😉
Dikten kommer också här, och fungerar lika bra på båda sorternas föräldraskap som vi har fått lyckan att uppleva.
En dag ska du fråga
”Var kommer jag ifrån?”
Den dagen vill jag våga
se allting som ett lån
Har fått dig som en gåva,
men äger inte dig
Nu när jag ser dig sova
så blir det klart för mig
Du är din egen, kära
som jag får älska nu,
får följa och får bära
Min tacksamhet är du.
Cecilia Ekhem (2010)
Att ha fått de efterlängtade barnen, och att vara del i en hel familj är min stora tacksamhet. Ändå är det tungt idag. Så ledsamt att må sämre så långt efter varje liten aktivitet och att vara sjuk så länge, och jag tänker mörka tankar om att det förmodligen är fel spår de hittat och att jag inte alls kommer bli frisk av den här tuffa medicinkuren. Jag försöker hitta hoppet genom att lyssna på Den blomstertid i olika versioner och en härlig sommarsamba som talar om längtan på ett sätt som jag tänker mig kan passa både älskande och barn-förälder.
Mitt bästa minne av Lill Lindfors var när jag såg henne och min vän Helén Tanzborn på samma scen. Det borde de vara fler gånger. Samma glädje och scennärvaro. Och fantastiska röster. Jag kanske får ta och skriva en duett för dem. Oavsett vad som händer med de där texterna, om de så bara blir liggande här i min iPhone, så hjälper de mig att tänka på annat än feber. Men ibland är det svårt, när febern hindrar mig från att leva som jag vill.
Idag har jag trotsat feber och skakiga ben och varit och lyssnat på min dotter när hon sjöng solo på högstadiets skolavslutningsshow. Just den här sången var det. Kära vännen, som hon känt sen de var förskolebarn med gluggar mellan tänderna, kompade på piano. Nu är de sjätteklassare och har mod och styrka och lärares uppbackning till att sjunga och spela inför alla de äldre eleverna. Behöver jag säga att jag är stolt? Och tacksam över att när barnen får växa i en mylla där de mognar och vågar vad som tidigare verkat ouppnåeligt.
Det sjungs så mycket idag. På skolavslutningar, teveprogram och talangjakter, och det är skillnad på olika slags framträdanden. Jag har aldrig varit en sån där vuxen som blir tårögd och leende hur barn än sjunger. Snobbigt kan man tycka, men jag blir inte rörd av falsksång och kopierade höftvickningar. En del barn sjunger på ett så singstar-aktigt sätt, högt, showigt och utan nyanser. Andra kan sjunga, eller vill verkligen lära sig, men kanske behöver support för att utvecklas och våga sjunga inför publik. Och även Singstarbarnen behöver hjälp att växa och hitta sin egen röst. Jag är så glad när skolan, samma högstadium som jag själv gick på, visar sig vara en sån växtplats. Jag är också så oerhört glad över Kulturskolan som ger glädjen över musiken på samma sätt nu som när jag var en elev där. Dessutom med samma lärare. Knappt ett uns äldre och så fantastiskt hängivna.
Om du är glad över att det finns lärare som gör skillnad, klicka inte bara gilla!
Skriv ett kort eller mejl, eller byt ett ord med just den som du tänker på.
Barnen var klädda i färger för dagen och när vi kom hem ville lilleman bli fotad med flaggan. Den här bilden vann jag ett par trisslotter med. Jag tycker om den. Det här är mitt Sverige.
Glad gullegosse för ett år sen
Sedan ifjol har jag planerat för årets Nationaldag och sett fram emot att Adoptionscentrum skulle finnas med i vimlet, samla in pengar till Världens Barn och synas som adoptivfamiljer och glada nationaldagsfirare. Nu har jag bara kunnat hålla i trådarna via telefon och mejl, men idag får andra göra det jag med glädje skulle ha gjort, t ex berättat om adoption för den som vill veta och sålt popcorn för föräldralösa barn.
Jag gråter lite just nu. Men det är för att jag är så berörd av att lyssna på Glada Hudik-teaterns makalösa tolkning av Kents fina låt Sverige.
En tiger som skäms. Ändå är jag så glad att leva just här. För också här vågar både tigrar och möss ibland ställa sig upp för det goda. Ställa sig upp, utan att skämmas, för ett land fullt av färger och tolerans.
Vi är inte framme än, men vi kan alla bidra på vägen dit. Och det finns så många mer kraftfulla sätt än att klicka gilla på en söt bild. Kommer du att tänka på något sätt?
Det är sånt här jag menar. Jag står liksom inte ut med det. Kedjebrev och spam på samma gång.
VARFÖR skulle jag gilla de här bilderna om jag är emot mobbing eller rasism? Blir det bättre då? Och VARFÖR gillar alla möjliga i alla åldrar detta? Och vem äger egentligen rättigheten till alla de här bilderna? Jag ser mycket hellre min facebookkamrats högerfot eller soppåse än sån här masshysteri.
Nä, nu börjar jag bli så där tjurig igen. Det tydliga tecknet på att det är dags att lägga ner Facebook ett tag. Jag känner igen tecknen. Vi får se när det blir dags denna gång.
När man har en riktigt opålitlig mobil- och internetleverantör kan det hända att man blir tvungen att på ett par timmar skriva tre låttexter från sjukdomssoffan. Tänk att min rädsla inför dessa sjukhusbesök har givit mig en ny hobby. Febern och tröttheten gör att det vanliga skrivandet vilar helt, men nu när jag har upptäckt glädjen i att skriva korta rader med tanke på tonsättning så kommer text efter text. Just nu på engelska.
Vad det ska bli av det skrivna återstår att se, men jag drömmer om en alldeles egen kompositör som har gott om tid, och gärna egen studio. Världens bästa sångerska känner jag redan, och tycker det är på tiden att hela världen får höra henne. Både min och min systers vigsel och vår fars begravning omgavs av den sköna rösten.
Oj en sån ödmjukhet. Jag tror visst att jag skriver texter som hela världen ska höra. Håll i er. Idag inspirerade en av mina mediciner mig till en hel sång. Det vore väl en underbar historia att berätta när plattan släpps.
Lång väg att gå från parkeringen
Sjukhuset är en oväntat inspirerande miljö. En annan dag, när jag också var riktigt orolig för en undersökning, såg jag fyra detaljer som födde varsin vers i en haiku:
– snurrdörren där flera patienter ryms samtidigt
– sjukhusprästens krage
– lilla ängelsmycket Kristina givit mig
– en sjuksköterska med varma ord
Den vitklädda haikun finns på Ekhemmanet på Facebook. På Facebook sprids just nu också mängder av bilder publicerade av nån som heter Zura Garibovi. Hundratusentals människor (däribland väldigt många av mina FB-kontakter) gillar och delar hans (lånade) bilder bara för att han har skrivit att de ska det. Intressant. ”Gilla om du inte är rasist” och såna uppmaningar som jag stör mig extremt mycket på kan göra att en bild skickas vidare över hela världen. Jag har svårt för alla slags kedjebrev, inklusive smittsamma gillningar, även om jag förstås är oerhört glad om mina blogginlägg eller dikter genuint gillas. Jag skulle kanske kunna lära mig ett och annat om marknadsföring av den här Zura.
Just nu är det för övrigt en väldig tur att jag är så usel på marknadsföring. För om jag hade fått min sjukersättning baserad på mitt egenföretagande så hade jag, enligt handläggaren, inte fått göra något alls som har med mitt företagande att göra. Inte soffblogga om mitt välgörenhetsprojekt till roman? Inte skriva en enda gratisdikt eller textrad på sjukhuset? Fastän det är det som nu flera gånger har hållit mig kvar på stolen i väntrummet. Märkliga värld. Tack och lov att jag är vanlig lönearbetare och bara minusföretagare. Just nu.
Dagen har påmint om att det är en fördel att vara frisk om man ska orka vara sjuk. Undersökningar i olika delar av kroppen innebär många promenader i långa och feberovänliga korridorer. Så nu ligger jag och samlar kraft för promenaden till förskolan. Ruskigt trött och lika febrig, men ändå glad. Det finns en sannolik gissningsdiagnos (och mer detaljerad än så är jag inte här) som har gjort att jag har fått börja medicinera medan utredningen pågår.
Andra glädjor är när Försäkringskassan sätter in pengar på ett tomt konto och när sjukvårdspersonal styr om och tar sig tid även fast patienten har vimsat till det med tiderna. Jag nämner inga namn 😉
Nu kom min stora pingla hem och berättade om sångövningarna inför hennes solo om några dagar. Mer glädje. Vi lyssnar på Lisa Werlinder och får sommarkänslor. Jag skulle kunna rekommendera precis alla låtar på abumet Ett minne blått, men nu blir det denna. Jag tänker också fritt, på mycket av det som sången berättar om.
När vi hade besök igår blev det anledning att tala om en del av det som hänt de senaste tjugo åren. Vi tittade i fotoboken som beskriver den tid då vi blev fyra i familjen.
Boken om A. Bilden tagen två dagar efter det första mötet.
Då gick Ambros och hämtade ett fotoalbum och ett pussel som han också ville visa.
Ett möte före mötet
När barnbeskedet kommit, hösten 2008, fick vi den härliga uppgiften att fota oss i de kläder vi skulle ha när vi först mötte vår pojke. Albumet och ett litet pussel skickades till Kenya och landade ett par veckor innan vi kom.
Innan vi möttes
Det kom ett mejl med bilder på vår lille när han hade tagit emot paketen. Vi ville förstås åka till honom direkt, men fick vänta en dryg månad efter barnbesked.
Den 7 november 2008 satte vi oss på planet till Nairobi där vi skulle bo 4-6 månader (det blev sen 8 innan den juridiska processen var klar) som Adoptionscentrums andra pilotfamilj. Tre dagar senare möttes vi för första gången, den 10 november, när lillebror på dagen var 2 år och 4 månader.
Vi blev ledda in på avdelningen för de större barnen och genast kom en massa barn fram och ropade ”mummy”, ”daddy”. Men inte vår pojke. Han stod vid fönstret och tittade ut. Och väntade på oss.
Vår älskade dotter, nybliven storasyster, 9 år, på sitt livs äventyr.
Det var nog lite svårt att förstå att vi var där, så en sköterska hämtade albumet och pekade på oss och bilderna och sa, ”Look. They are here now. Your big sister, your mummy, your daddy!”
Pappa tittutade så A vågade in i famnen
En plasttraktor vi fått från vänner på avskedskalaset på Arlanda, och pappans tittut-lek, var det som bröt isen. Och sen dess har vattnet flödat. Kärleken.
Ögonkast till storasyster
Kärleken fanns där. Omedelbart. Först som den kärlek jag känner för, till exempel, mina syskonbarn eller gudbarn. Barn som jag älskar och som står mig mycket nära, men inte är mina egna. Men efter några veckor gick det in i hela systemet. Detta är mitt barn. Älskad och efterlängtad. Och detta är vår familj. Just som den skulle se ut.
Under den första tiden av längtan trodde jag att familjebildningen och resultatet av den skulle se helt annorlunda ut än den idag gör. Men det var så här det skulle vara. Och det är en lika stor glädje att tänka på det idag som för 3,5 år sedan.
När jag gick i gymnasiet började jag på ett tydligare sätt bli, eller se, den jag egentligen var. En del i det var att lyssna på musik jag valde helt och hållet själv. En annan del var att få syn på ensamheten så väl som på gemenskapen.
Jag har emellanåt så dåligt minne. Tappar bort hur människor såg ut, vad de hette och vad vi gjorde. Men något jag inte glömmer är personer som har haft stor betydelse för mitt vardande. Att jag formades till den jag skulle bli. Som jag håller på att bli. Idag har jag haft besök av just en sån person. Vi har inte setts på mer än tjugo år, och ändå var det så okomplicerat att mötas. Och se hur många beröringspunkter vi har också nu.
Tänk att man kan vara så stilla i sin konvalescens och ändå känna att man vandrar. Allt längre, allt djupare. Jag är en vandrare.
”Jag var en vandrare” var en av de sånger som hade betydelse för mig då för 23 år sedan. Den har det fortfarande. Också när det gäller denna text fick jag leta länge efter upphovsmannen. Beppe Wolgers har skrivit den. Och Göran Fristorp sjunger igen. Den som vill höra fler av mina favoriter kan lyssna på Fristorp Fullständig.
Jag var en vandrare,
gick i sol gick i regn.
Ibland jag stannade,
vid en flod på en äng.
Jag var fri, den luft jag andades
var ännu ren och himmelen var vit
då blev jag vuxen och jag förstod:
vi har alla ont om tid.
Jag var en luffare,
i en värld utan hem.
En värld av bluffare,
Vem är god, säg mig vem?
Man blir rädd man vill bli tuffare,
vem vill va bland de undanskuffade?
Knappast förbluffande, man är van
vi blev lurade som barn.
Jag blev en sångare,
som vill va kvar på vår jord
Vill va en sångare
som kan stå för sitt ord.
Jag vill inte bli en månglare
av sorg och leda, av en bitter strid.
Jag vill hinna sjunga:
”Jag älskar Dig”
medan ännu alls finns tid
