Ena bilden från igår när jag hämtade lilleman. Andra bilden från imorse på väg till skolan.

Barnen jublade över snön och flera vuxna jag hann möta på hundrafemtiometerspromenaden yttrade att nu är det en hemsk tid som börjar. Jag håller inte med. En krånglig tid är det möjligen [Vad har barnen egentligen för kläder som passar och som passar för det här vädret?] men jag tycker om vädrets skiftningar. Jag tycker alltid om väder som är lite ruskigt, och än mer nu som sjuk. Efter att ha lämnat på förskolan kunde jag inte hålla mig från att promenera ytterligare tvåhundra meter. Till skogsbrynet. Sen slog den märkliga bromsen till i kroppen. Som ett brett bälte runt ryggen.

Långsam vandring hem. Tända ljus. Känna febern stiga. Brygga te. Öva på att ta till mig stunden. Ta på ulltofflor. Vila.

Tack för bidrag till Världens Barn-tävlingen! Ta chansen du med!

Det är fantastiska höstdagar nu. Som gjorda för att promenera i skogen. Den som inte orkar det, men ändå vill bita ihop och njuta, kan ta en omväg med bilen.

Idag ska min älskade man och jag ta en lång omväg med bilen. Det är dags att utkvittera en lyxig helg som jag har vunnit.

Vi har avbokat och skjutit upp länge nu pga min sjukdom, men i helgen får det bli av trots att allt tyder på att det här blir en tuff helg febermässigt. Redan nu på morgonen är den alltför hög, men jag vägrar låta den bestämma. Väskan packas full av mediciner och sedan länge outnyttjade finkläder. Den äldre generationen kommer snart hit och bosätter sig med den yngre i vårt röriga hem medan vi är borta.

En egen helg bara vi två. Det var länge sen nu. I många år var det alltid så. Tänk.

Kommer du ihåg att du har chans att vinna en bok?
Bokutlottningen till förmån för Världens Barn pågår tre dagar till. Genom att skicka ett snabbt SMS kan du både vara med och tävla och samtidigt hjälpa någon annan. Och vill du inte läsa boken själv så kommer det snart en jul när det kan passa att ge bort ett paket till någon annan.

Delta nu direkt! Skicka en SMS-gåva på 25 kronor till Världens Barn och låt mig få veta det och att du deltar i utlottningen.

Skriv 25 i meddelandet och SMS:a till telefonnummer 72 999 som är numret till Världens Barns insamling. För att delta i bokutlottningen skickar du vidare svars-SMS:et till mig på 0760477740. Lägg till ditt eget namn och ange om du vill ha roman eller barnbok. Det går också bra att mejla på ekhemmanet@ekhemmanet.se. Jag betalar för porto inom Sverige, och bor vinnaren någon annanstans delar vi på portokostnaden.

Idag är det för första gången FN:s dag för att uppmärksamma flickors utsatta situation i världen. Jag har sett flera Världens Barn-reportage från Läkarmissionens projekt i Uganda. Vissa mer skrämmande än andra där jag fick reda på detaljer om hur flickor utnyttjas. Den här filmen handlar om samma flickor och ger mer leenden än tårar.

En levande höna har jag också fått i present. I Zimbabwe, december 1989. Nathan hette hon (!) och blev uppäten till jul.

Ilskegoogling i febersoffan. Jag är nog förfanken ingenjör.
Nu ser sidan ut som den ska, så då ska jag åtminstone inte sluta skriva blogg av den anledningen att häin vä data krånglar. Möjligtvis för att jag själv krånglar.

Apparata med Euskefeurat.

Jag är så tacksam för alla fantastiska hälsningar. Tack för att ni orkar uppmuntra!

Fastän jag få så milda smekningar så är jag arg. På sjukdom och allt det jag inte orkar med när jag är sjuk. Fysiskt och mentalt. En människa med distans och fasader skulle en sån här dag skriva ett inlägg om heminredning eller film. Eller blogga anonymt. Men eftersom jag inte vill blogga anonymt och inte hittar några fasader så undrar jag om jag ska sluta blogga. Jag vill(e) ha en blogg som lyfter mitt skrivande och de frågor som jag vill beröra människor med. Jag vill inte beröra med ilska och feber, men det är allt som finns just idag.

Arg.

Ibland kan en krånglande blogg vara droppen. Igår ändrade den plötsligt utseende utan att jag hade ändrat en enda krumelur i inställningarna. Nu har jag försökt med att installera ett nytt tema och då hamnar sidomenyn längst ner. Jag orkade googla mig till att man nånstans ska ändra sidans bredd, men längre än så kom jag inte. Fast nu ser jag att det bara är på första sidan det är fel. ”Sku man för fanken vara ingenjör” sjöng Ronny Eriksson. Det verkar så.

Arg.

Det är såna här dagar igen.

Och en hel månad kvar tills jag får komma till stora sjukhuset för fortsatt utredning. Nya hemska undersökningar som jag helst inte vill veta av, men absolut vill göra.

För. Jag. Vill. Bli. Frisk.

Jag försöker begränsa tablettknaprandet eftersom det inte är rimligt att peta i sig ens så här milda piller varje dag när man har varit sjuk i över sju månader. Sjukt less på det just nu, och jag tänker igen att jag inte är en person som skulle klara av att vara kroniskt sjuk utan att bli bitter. Jag är dålig på att vara en människa som mår dåligt.

Tänk dig att du varje dag känner ett tryck runt huvudet som om det satt en för tung och för trång hjälm där. Och så ett hårt band över ryggen som trycks åt allt mer, och gör kroppen allt segare, ju fler tiondelar tempen stiger eller ju mer du aktiverar dig. Så är det att vara Cecilia, 2012. Och jag är så galet less på det. Just idag mår jag sämre än på länge, vilket inte alls stämmer med planen att till helgen försöka utnyttja den fina hotellweekend som jag för ett år sen vann till mig och maken.

Skit.

Hösten är alltjämt vacker, och jag försöker muntra upp mig med de bilder jag tog förra veckan på lååångsamma promenader när febern var aningen mildare.

Igår började Jonas Gardells teveserie Torka aldrig tårar utan handskar. En berörande och viktig berättelse. Jag såg Babel från febersoffan tidigare under dagen och blev redan då berörd av det tidsdokument som Jonas Gardell skapar genom sina romaner och denna serie. Det är skrämmande att inse hur homosexuella och hivsmittade betraktades för bara trettio år sedan. Och skrämmande att så många människor fortfarande är så livrädda för hiv att de som lever med sjukdomen sällan vågar berätta det. Det går inte att bli smittad i vardaglig social kontakt. Jag har själv inte riktigt fattat det förrän under senaste året när jag aktivt har velat lära mig mer. Det fanns (hos mig) inte en tanke på att tacka ja till ett hivsmittat barn när vi skulle adoptera, men om frågan hade ställts idag tror jag att jag skulle resonera annorlunda. Världen är full av föräldralösa hivsmittade barn som skulle kunna få familj om attityderna förändrades. Tyvärr verkar attityderna vara helt felriktade. Föräldrar till hivsmittade barn vågar inte berätta om det av rädsla för att barnen ska bli sedda som smittsamma. Unga och sexuellt (över)aktiva verkar däremot inte rädda för att få hiv, trots att det är de som utsätter sig för allvarlig smittorisk.

Gardells teveserie har det gjorts mycket reklam för. En serie som däremot hade gått mig spårlöst förbi var ”The spiral”. Jag upptäckte den på SVT Play och har haft den som sjukdomsvinst den senaste veckan.

Jag tyckte MYCKET om The spiral, och fattar inte varför den inte uppmärksammats mer. Den uppmärksamhet den fått har tydligen inte varit så lysande. Själv tyckte jag att det var uppfriskande att se en europeisk thriller som utspelar sig i konstnärsvärlden. Det finns en hemsida kopplad till serien. Jag har inte tittat så mycket där, men gillar greppet. Har du missat serien och behöver lättsam men spännande underhållning? Passa på. Det går att se The spiral på SVT Play tre veckor till.