Den här dagen tycker jag om, Sveriges nationaldag. Jag älskar mitt land. Det är inte fulländat, men det är mitt. Det är vårt. Det fick barnens händer symbolisera på flaggan idag innan gulblåklädde sexåringen hissade den.

Och bilden hissade jag på Facebook. En annan flagga och en spontandikt hissades på författarsidan.

Så länge det finns människor som hävdar att de ritade strecken på kartan ska skilja människor åt kommer jag fortsätta sprida såna här bilder och dikter och vifta med svenska flaggan i mångfaldens namn. Just nu skulle jag ha velat stå på stora torget i Sundsvall och vifta med en flagga vid Sveriges största nationaldagsfirande. Jag ville så gärna att jag övervägde att göra det en stund med junior medan maken långcyklar och dottern påstanfirar och lyssnar på Gina Dirawi med en vän och hennes familj. Men jag tog mitt förnuft tillfånga. Tillfriskningen verkar inte gagnas av gränstänjning, så nu ligger vi här i soffan och ser på film fastän solen öser ner och flaggorna vajar.

Jag lyssnar på samma sång om och om igen och tårarna kommer varje gång. Det är Lalehs Vårens första dag, som talar rakt in i hjärtat fastän det nu är sommarmånadens första dag, och redan högsommar i vår del av landet. På Sundsvalls (aka Världens bästa) Kulturskolas vårkonsert med körerna sjöng vår dotters kör denna fantastiska sång. En helt otrolig tolkning, fantastiskt arr av körledaren som får dessa röster att blomma som en ängsbukett som doftar himmel. Ni kan få tjuvlyssna här på Florus chorus – Vårens första dag. Fastän det är så många röster är de väldigt trogna originalet. Som också får mig i tårar. Långvarig sjukdom, även om den inte är livshotande, ger oundvikligt tankar om liv och död. Laleh fångar det exakt.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Vårens första dag
Laleh Pourkarim

Vårens första dag
och jag vill va’ med,
och jag vill va’ så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va’ med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå än,
inte än.
Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va’ med.
Jag bad: Låt mig leva längre.
Men genom dina ögon
såg jag barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.
Jag såg barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.

Låt mig vara, låt mig vara…

Låt mig finnas, låt mig finnas…

Nej, jag är…

På din stora dag
då ville jag va’ med,
då ville jag va’ med.
Där.

Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va’ med,
ville jag va’ med.

Våra körsbär börjar sin tillblivelse.

Igår publicerades sommarens viktigaste lista: talarna i årets Sommar i P1. Det anrika programmet som grundades av Tage Danielsson har fyllt en så stor plats i mitt liv så länge att jag blir riktigt häpen över att det inte är så för alla. På samma vis som när nån säger att de aldrig nånsin läser böcker. Hur går det att leva utan sommarprat och böcker, liksom? Sommar- och vinterpraten när de är som bäst ger mig en fördjupad bild av en person som bara varit ett namn, eller knappt ens det. Och väldigt ofta berörs jag på ett personligt plan, får hjälp att reflektera över det egna livet och de stora livsfrågorna.Livskvalitet med andra ord. På årets lista fanns många intressanta namn, och de allra mest spännande var en gammal idol och en ny. Joey Tempest och Sarah Dawn Finer. Hurra!

När jag gick igenom listan över gamla sommar- och vinterpratare hittade jag Vinter med Sarah Dawn Finer som jag hade missat. Ett härligt program med en Sarah som var lika fantastisk då (2009) som nu. När jag läser på hennes officiella Facebooksida (och det gör jag) blir jag ledsen över att så många kommentarer handlar om viktminskningen. ”Hur har du gjort? Berätta!”, ”Du strålar nu!”, ”Du har blivit så vacker!” Jag uppskattar att Sarah själv inte kommenterar viktminskningen någonstans, och tycker det är så oerhört ledsamt att människor lägger så stor vikt vid vikten och hävdar att strålglansen och nästan kompetensen har kommit med viktminskningen. Det är ju inte sant! Det var samma reflekterande, vackra, inbjudande och berörande person som vintertalade 2009 (även om jag inte upptäckte henne på riktigt förrän den första plattan på svenska, Sanningen kommer om natten, klev rakt in i hela mitt system). Visst är det toppen, särskilt av hälsoskäl, när människor blir av med övervikt som kanske krånglat till livet – men att säga att ”nu när du har gått ner i vikt så har du blivit vacker” är rent av oförskämt, och säger något ledsamt om idealbilder.

Nyss hittade jag bonusmaterialet och fick höra vilka musiker och låtar som allra mest inspirerat Sarah. Två personer på den listan är sångerskor som jag lyssnar ofta på och har gjort under många år. Eva Cassidy och Tracy Chapman. Häromveckan sjöng vår dotter Eva Cassidys version av Fields of gold så hjärtat smälte. Och Tracy Chapman finns på Spotifylistan med samma låtar som på den LP jag nästan lyssnade sönder i ungdomen.

I Sveriges radios arkiv finns mängder av Sommar och Vinter att lyssna på, eller att ladda ner till telefonen och ta med ut på promenad eller joggingtur. Jag lyssnar helst under långa, ensamma promenader, men nu när jag i princip bara orkar gå runt kvarteret så blir det mesta lyssnandet i soffan. Men den första lilla stunden av Sarahs Vinter vandrade jag långsamt genom sommaren, tacksam över att känna dofter och kunna höra på både fågelsång och en person som berör mig djupt.

Helgen tog på krafterna så nu är vilan i fokus. Min feber visar inga tendenser att ge sig av, och det är extra tungt i kroppen just nu. Ändå vågar jag hoppas att tillfriskning pågår, om än så långsamt att den knappt märks. Vissa stunder märks den. Huvudet känns lättare och jag orkar en smula mer. Bara smulor, bara korta stunder. Ändå försöker jag lägga det under hoppets mikroskop och tänka att det är på rätt väg.

Här hemma har jag storstädat. Hela köksbordet. Jag tog bort posthögarna, vände upp och ner på duken och ställde fram blommorna vår kulturutövande tös fick för en teaterpjäs i helgen.

En punktinsats. Såna som jag har fått öva mig i att tycka duger. Ikväll kommer mina författarkamrater och sitter runt det här köksbordet. Vi har inte träffats sen i mars ifjol. När min feber nyss hade kommit och jag tänkte att ”det går väl över imorgon”. Ännu har inte imorgon kommit, men ikväll ska vi mötas och tala om hur författardrömmen ska fortsätta förverkligas när imorgon är här. En punktinsats för hoppet.