En ny bok kommit i vår ägo. En som jag hört så mycket om och trott att det var svårt att få tag på. Det var inte alls svårt. Det räckte att leta rätt på författarens hemsida och skriva ett mejl så var beställningen gjord. Och förra veckan kom den. Hjärtat mitt.
Dan Höjer har skrivit och Lotta Höjer har illustrerat denna fantastiska berättelse som får rösten att skälva och barnet att säga ”läs den igen”. Hjärtat mitt. Poesi i barnboksformat, och en berättelse som alla borde läsa för sina barn. Särskilt föräldrarna till de barn som frågar ”var är dina riktiga föräldrar då?”. Vi är riktiga föräldrar till båda våra barn, även fast det ena har blivit till i min livmoder och tillbringat alla åren i vår omsorg och det andra blivit till i en annan livmoder och vårdats av andra famnar de första åren. Det är glesare med barnböcker om resan att bli familj genom adoption. Därför gör det mig alldeles lycklig att den här boken är helt perfekt. Den har allt. Hjärtat mitt beställs via Dan Höjers hemsida. Nu ska jag skriva och tacka för en bok som har fått vår adoptionsberättelse att nämnas flera gånger extra den här veckan. Och den sena lördagkvällen när sexåringen bad mig läsa boken igen, gjorde jag inte det. Men släckte lampan och viskade honom in i sömnen med en annan berättelse om ett telefonsamtal, ett par bilder, en resa och ett möte med hjärtat mitt.
I hallen står tre par Converse. Ägarna, vår dotter och hennes vänner, sover efter en sen och varm filmkväll tillsammans. Tre vänner som känt varandra mer än halva livet och som sprider glädje omkring sig när de är tillsammans. Tre flickor ska ju inte kunna fungera ihop sägs det, och jag undrar varför. Är det inte ännu ett uttryck som förminskar kvinnan. En påstådd sanning lika verklighetsförankrad som den att man blir gravid av att slappna av. Så är det inte. De flesta blir med barn som önskad eller oönskad följd av sex. För allt fler av oss är det annat som behövs för att det ska bli barn. Laboratorium eller domstolar. Föga romantiskt, men frukterna desamma. De efterlängtade och högt älskade barnen.
Nyligen har Statens medicinsk-etiska råd kommit med en rapport där man tar ställning till assisterad befruktning. Av någon anledning, förmodligen nyhetsvärdet, så är det främst frågan om surrogatmödraskap som har lyfts i debatten. Diskussionerna pågår i kommentarsfälten till artiklar om detta, med lika mycket låsta positioner och påhopp som vanligt. Och grova förenklingar. Icke barnalängtande slår fast att barn inte är nån rättighet och att alla borde adoptera, barnlösa ser frågan genom sin längtan ofta utan det globala perspektivet. Jag är överens med SMER. Surrogatmödraskap är en svår fråga, men kan i vissa fall vara etiskt möjligt. Men när barn blir till i fattiga länder för att fylla rika människors längtan efter barn har det passerat min etiska gräns. Jag tänker på fjortonåringarna på övervåningen och anar att det finns kvinnor i världen som ser sina unga döttrar bli gravida, med alla risker det innebär, enbart för att de behöver pengarna. Därför uppskattar jag SMER:s formulering.
Samtliga i rådet anser att kommersiellt surrogatmoderskap inte är en etiskt godtagbar metod.
Kommersiella former av surrogatmoderskap riskerar att leda till exploatering av kvinnor och en kommersialisering av fortplantnings- processen och barnets tillblivelse. Det kan ifrågasättas om surrogatmödrar i kommersiell verksamhet handlar autonomt om de är i en ekonomiskt trängd situation.
Det finns kvinnor som på grund av fattigdom är beredda att låna ut sin kropp så att rika barnlösa ska kunna få barn. För mig är det inte en fråga som handlar om barnalängtan, utan om ekonomiska fördelningar och mänskliga rättigheter som skiljer sig åt beroende på var i världen du bor. Fattigdomens lösning kan inte vara att kvinnors kroppar på olika sätt används med syfte att tillfredsställa andras behov. Så länge det sker behövs Internationella kvinnodagen, och biståndsprojekt som stärker kvinnors och flickors ställning. Idag ger jag en SMS-gåva till Föräldralösa Barn, Adoptionscentrums insamlingsstiftelse. I arbetet med adoption har Adoptionscentrum fått unik kunskap och rika nätverk som har gjort att man de senaste decennierna har arbetat med att förbättra tillvaron för barnhemsbarn, givit stöd för att stimulera till inhemsk adoption och påverkat myndigheter och beslutsfattare om att barn på institutioner far illa. Tänk om alla de som kallar adoption för välgörenhet istället kunde ge en summa till det arbetet. Adoption är inte välgörenhet. Inget barn ska behöva växa upp och höra att föräldrarna var fina människor som räddade barnet från barnhemmet. Barn ska komma till föräldrar som längtar och älskar, och har kunnat släppa tanken på graviditet och blodsband. Då är adoption välgörande.
Barnhem där barnen mår gott, och väntar på det godaste. En egen familj. Att få bli någons efterlängtade och egna barn.
En person kommenterade en artikel om surrogatmödraskap så här:
”Det finns ingen anledning till surrogatmödrar eller provrörsbarn. Världen är full av barn som behöver föräldrar. Det borde underlättas för folk att få adoptera. Varje familj borde ha åtminstone ett adoptivbarn”
Den personen menar alltså att vår dotter inte borde ha blivit till eftersom ägg och spermie fick hjälp att mötas. Den personen tror alltså att alla föräldralösa barn i världen kan adopteras. Den personen tycker alltså att det är bra för barn att hamna hos vilka föräldrar som helst, som hos rasister eller svårt sjuka.
Grova förenklingar och många gillande tummar på kommentaren. Vi människor gillar förenklingar. Men tillvaron är långtifrån enkel.
Idag insåg jag hur skrivet i sten det nätskrivna kan vara fastän det verkar så flyktigt. Jag råkade hitta ett nyskrivet blogginlägg som hade länkat till ett inlägg som jag skrev i Nairobi i januari 2009. En text om adoption från Kenya. Den som har läst hela vår blogg från tiden i Kenya ser en större bild än den som bara läser det här inlägget. När vi besökte Kenya 2011 och mötte många av de adoptivfamiljer som då bodde där fick vi höra att våra ord i kenyabloggen har påverkat många andra till att välja Kenya. När vi fick höra det blev vi båda tagna och så oerhört lättade att veta att vi hade skrivit om alla sidor, också om de mörka och svåra stunderna. Men nu inser jag att lösryckta texter skulle kunna läsas som om de gav hela bilden. Särskilt detta inlägg. Jag både förundras och blir lite nervös av tanken på att detta enda inlägg har påverkat människor, och trots att bloggen sedan länge är avslutad så gjorde jag ett tillägg idag. Nämligen detta:
Kommentar fyra år senare: 2013-02-20
Ett tillägg skrivs eftersom detta inlägg fortfarande blir läst och kanske läses fristående från det som är skrivet senare i denna, sedan länge avslutade, blogg. Vi är fortfarande så oerhört lyckliga över vår tid i Kenya. Det gav oss det barn vi saknade, ett nytt hemland, fantastiska upplevelser som vi aldrig velat vara utan. Men senare när saker förändrades och vi förstod hur oberäknelig adoptionsprocessen var blev det också på vissa plan en tuff upplevelse. En knapp vecka efter att detta inlägg skrevs dog min pappa hastigt hemma i Sverige. När sånt sker är det inte lätt att vara långt ifrån sina vanliga nätverk. Att som mamma tvingas lämna sitt nyfådda barn en vecka och åka hem på begravning. Att sakna externt stöd annat än från människor som är med och bedömer ens lämplighet som föräldrar. Det är tufft. Och många fler än vi har periodvis farit illa av orsaker som inte går att förutse innan man sätter sig på planet. Så mycket kan hända. Dödsfall, egen sjukdom, anknytningsproblem, äktenskapliga bekymmer, rån, barnets sjukdom. Därför är min övertygelse att stödet till adoptivfamiljer boende i Kenya måste förbättras. När det oförutsedda händer behövs stöd, och familjer som reser iväg behöver förberedas på också de svårare bitarna och hur de kan söka hjälp om tillvaron blir tuff. Om stödet förbättras kan jag fortsätta skriva under på att adoption från Kenya är en saga och ett äventyr. Kontakta mig gärna om du vill resonera om detta: cecilia@ekhemmanet.se – eller läs vidare i bloggen och följ våndan i maj/juni för att få en mer heltäckande bild. Allt gott till dig som läser!/Cecilia
Adoption från Kenya är en unik upplevelse i och med att man bosätter sig i sitt barns land under domstolsprocessen. Den tar många månader och det går aldrig att förutse hur lång den ska bli eller vad som kan ske familjen under tiden. Sen vi kom hem i juli 2009 har jag haft kontakt med åtskilliga kenyaföräldrar och vet att det är många som har upplevt behov av stöd i situationer som man kanske inte vågar prata om. Innan jag blev sjuk lobbade jag på de sätt jag kunde, och samtal och mejlväxlingar den senaste tiden har gjort tydligt att jag inte får släppa den här hjärtefrågan. Den är för viktig.
Under ett år när jag läst fler böcker än någonsin har jag först dessa dagar ägnat mig åt en riktig bladvändare. Gul utanpå av Patrik Lundberg. Den blev nyligen recenserad i SVT. Några faktamissar men en mycket fin recension som börjar fem minuter in i programmet. Och om man stänger av direkt sen slipper man höra programledaren kalla trilogi för triologi. 😉
Den är inte den typ av bok som jag brukar sluka, men det var just vad jag gjorde. Slukade berättelsen om att växa upp med ett utseende som avviker. Om tillhörighet och utanförskap. Om blodsband och kärleksband. Om de svåra frågorna som vi som adopterar inte alltid vågar närma oss. Eller ens erkänna att de finns. Jag vill våga. För min sons skull. Han som när jag berättade om vad boken handlar om direkt kunde ge exempel på jobbiga frågor han själv fått. Vår lille sexåring. Han kommer aldrig att behöva tvivla på kärleken i familjen, och uttrycker liksom oss övriga ofta lyckan över att vi har fått varandra. Men hur omvärlden bemöter honom kommer jag inte kunna påverka annat än på mycket lång sikt. Människor kommer fråga varifrån han kommer och vilka hans riktiga föräldrar är. Hans syster sa i samtalet häromdagen till lillebror att ”du kan alltid vara säker på att mamma och pappa är dina riktiga föräldrar”. Så är det. Och Kenya är hela familjens land. På riktigt. Men bortom de sanningarna kommer många frågor finnas. När de dyker upp vill jag finnas där. Med mod att möta.
Min mest delade dikt på Ekhemmanet. Skriven utifrån båda sorters föräldraskap. Olika ursprung. Samma kärlek.
En stilla promenad på ICA kan väcka en våldsam längtan.
En passionerad längtan till vår familjs andra land. Det som gav oss vår son och som blev vårt hem under de åtta månader som adoptionsprocessen pågick. En fantastisk, omtumlande, svår, skön, utmanande och oslagbar tid. När vi kom hem ville vi föräldrar knappt tänka på Kenya. Den sista tiden i domstol hade sugit musten ur Kenyakärleken. Men den kom tillbaka, fylldes på allt eftersom, och redan 1,5 år efter hemkomsten var vi tillbaka igen. Denna gång på semester och i packningen fanns sonens svenska pass med vårt gemensamma efternamn. Från den resan var det istället jag som åkte hem på ett rosa, provisoriskt pass. Men det är en annan historia. Vi reste också hem med en stor lycka över att ha upplevt Nairobi som hemma. Så pass att vi började tala om att bo och arbeta där längre fram i livet.
De två åren efter den resan har varit bökiga med skador och sjukdom som har krånglat till livet och gjort tanken på såna resor orealistisk. Men ändå drömmer vi och längtar till nästa besök i Kenya och hoppas att jag blir frisk så vi kan börja planera. Ett vykort och några kenyanska passionsfrukter fick längtan att blomma upp igår.
Imorse väcktes jag av katten mitt i en dröm om lejon, och tittade på klockan. Den visade på minuten fjorton år efter vår dotters födelse. Det är fortfarande som en dröm att hon kom. Min återkommande mardröm i barndomen hade kopplingar till barnalängtan. När jag ännu var ett barn drömde jag om smärtan att inte kunna få bli mor. Det blev jag. För fjorton år sedan.
Hon växte i min kropp och var hos oss från det att hon var nyfödd, utom de första hjärtskärande dagarna då vi var separerade många timmar om dygnet. Hon låg i kuvös, jag låg och hämtade mig från snittet och pappan roterade mellan oss och katten därhemma. Det var så svårt att inte få ha sitt barn hos sig när vi äntligen fått henne. Tre dagar. Sen dess har vi varit tillsammans.
Så fick vi lillebror tio år senare. Efter ännu fler år av längtan och separerade från varandra de första 2,5 åren i hans liv. År. Inte dagar. I det ligger en stor skillnad, men i kärleken, banden och närheten finns inga skillnader. Båda våra barn är våra egna. Vi är deras riktiga föräldrar. Och fastän vi är så nära så är lyckan overklig fortfarande. Det hände. Jag blev mamma.
För tjugo år sedan var jag nygift och bodde i Uppsala. På Studentbokhandelns bokrea hittade jag en fantastisk barnbok. Längtan efter barn grodde redan då, men boken köpte jag till mig själv. ”Jafta och hans familj” av Hugh Lewin och Lisa Kopper. Boken hade kostat 18 kronor men kostade bara en femma på rean. Jag köpte flera exemplar och har kvar ett.
Redan då fann jag igenkänning i den här barnboken. Bilderna påminde så mycket om halvåret på landsbygden i Zimbabwe några år tidigare. Jaftas familj och hyddorna de bor i skulle kunna vara en skildring av min väns familj. Hon som jag kallade syster och som dog i aids långt innan hennes liv borde ha slutat.
Tänk om hon vetat att jag, hennes vita syster, skulle bli mamma till ett svart barn. Eller om jag hade vetat. Det visste vi inte då, men vi talade ofta om hudfärg. Liksom jag och min lille gör det, för han nämner det ofta och då är det en tråd som ska fångas upp. Igår kväll läste vi om Jafta igen, och som vanligt blev det samtal om ursprung, hudfärg och olika sätt att leva. Jag älskar fortfarande den här boken. Den gestaltar på ett kärleksfullt sätt ett liv som inget av våra barn är bekanta med, men ett liv som jag tror fortfarande är aktuellt på landsbygden i många afrikanska länder. För sonen är det självklart att boken handlar om Kenya, och i bilderna ser han drag av sig själv och sin bästa kompis. Igenkänning.
Ibland talar människor om att de inte tänker på människors hudfärg. Jag hör det både från adoptivföräldrar och från andra. Man talar om en slags färgblindhet, och jag hör på tonen att det känns bra för dem att de inte alls tänker på hudfärg. Att det liksom är ett bevis på att man inte gör skillnad på människor. Kanske är det så. Ändå så är jag inte och vill inte vara färgblind. Jag tror att vår son blir bättre rustad för att möta dem som ser honom som avvikande om vi har talat om våra yttre olikheter. Och gjort klart att det är just yttre olikheter det handlar om. Jag tänker mig att det blir svårt med identiteten för ett svart barn som växer upp i en vit familj, och tvärtom (vilket skulle förekomma ifall världen hade varit mer rättvis), om man aldrig nämner att det finns yttre olikheter. Så vi talar om det. Vi ser olika ut och barnen har kommit till oss på olika sätt, men med samma djupa glädje. Varje kväll i aftonbönen får både Gud och barnet höra det. Tack för att vi har fått varandra.
Och i det som är allra viktigast liknar vi varandra på pricken. Vi älskar varandra.
Godmorgon världen i P1 sände idag ett reportage om adoption i Kenya (mot slutet, 1:34 in i programmet. Artikel med länkar finns också hos sverigesradio). Jag är glad att min mamma hörde det och kunde tipsa. För här är det bara julmusik som spelas dessa dagar. Så vitt jag vet är det första gången adoption från Kenya beskrivs så väl i riksmedia. Första gången fastän det är 4,5 år sedan den första pilotfamiljen reste iväg för att bosätta sig i detta unika adoptionsland. Vi var Adoptionscentrums andra pilotfamilj. Vår fantastiska advokat intervjuas i reportaget, och flera av de föräldrar som uttalar sig känner jag igen.
För fyra år sedan firade vi julen i Nairobi. Den första julen som tvåbarnsfamilj. En och en halv månad tidigare hade vi för första gången mött lillebror. Pusselbiten som fattades i vår familj. Nu sex år och liksom resten av oss otroligt familjekär. De första orden han sa imorse när han vaknade imorse var: ”Dom jag älskar mest i hela världen är familjen”.
Första mötet. Kärlek.
Nu pysslar vi här hemma inför firandet vi vår fjärde jul tillsammans alla fyra. Tacksamheten tar aldrig slut. Ute ligger snön i drivor, och det är stor skillnad mellan Hemmanetvädret och Nairobivädret. Men sällskapet är detsamma. Det bästa.
Igår såg vi den fängslande Arne Dahl-filmatiseringen, De största vatten, på SVT. Utmärkta skådespelare, intressanta karaktärer och spänning. Men tyvärr ett alltför vanligt budskap som dök upp i slutet: att en adoption är en sannolik orsak till mord. I detta fall handlade det om en sexårig pojke adopterad inom Sverige. Och så lite bibliska referenser som extra krydda och liksom förklaring (?) till det adoptionsrelaterade mordet.
I boken jag sen läste innan jag somnade handlar det också om sexåriga barn adopterade inom Sverige. I båda fallen är det tack och lov inga adoptivföräldrar som svartmålas (det verkar annars vara det vanligaste) men ändå, en adoption ska tydligen ingå i kriminalromaner?! Jag är mamma till just ett sexårigt adopterat barn. Kanske är det därför jag fastnar så i detta. Och grubblar mig trött över varför just adoption så ofta blir en förklaringsmodell i blodiga deckare. Och hur det kommer sig att deckarförfattarna vill få en unik företeelse som nationell adoption att verka vanlig.
Det föds omkring 100.000 barn i Sverige per år. Ytterst få av dem adopteras. Som exempel adopterades femton barn inom Sverige år 2007. Därför är det sällsynt att nyutredda föräldrar erbjuds att ställa sig till förfogande för ett barn som adopteras nationellt inom Sverige. Det är sällsynt, men det händer. Det hände oss. Vi fick det erbjudandet och ställde oss till förfogande, i all hemlighet, med hjärta och vilja för en liten nyfödd pojke. Efter en tid stod det klart att vi inte blev detta barns föräldrar. Numera vet vi att det var helt rätt, det var en helt annan pojke som var vår. Men det var just då en påfrestande och sårbar tid när famnen och hjärtat var vidöppna och vi inte heller kunde berätta om det. Modern valde i detta fall några andra föräldrar. Ibland ångrar sig mamman, också efter att barnet har hunnit flytta in hos sina nya föräldrar. De som har varit med om detta är nog överens om att en adoption inom Sverige (idag) inte alltid är det mest eftersträvansvärda. Det kräver att man är beredd att utstå en oerhörd psykisk press innan adoptionen är beslutad, med risken att stå där utan barn. Och kanske med sorgen över att ha fått lämna ifrån sig ett barn man redan tagit emot.
I Vårlik (Mons Kallentoft) som jag läser just nu förmedlas en annan bild än verkligheten, och karaktären Malin Fors, som jag har tyckt så mycket om i 3,5 bok, blir en helt annan i mina ögon efter de här sidorna.
Adoptivföräldrar med tur…?
Malin Fors (eller är det kanske Mons Kallentoft?) pratar kategoriskt om de biologiska föräldrarna som de ”riktiga” föräldrarna, och förutsätter att alla adopterande skulle föredra att adoptera ett svenskt barn. Samtidigt en raljerande tanke av Malin (som just fått reda på att hon har en funktionshindrad släkting som ingen ville adoptera) om att man hellre vill ha ”en brun eller gul eller röd än någon med felskapad hjärna, havererad själ”. Jag får försöka ha förståelse för att Malin Fors uttrycker sig så här när hon själv är pressad och har det tufft, men det jag funderar över är förstås författarens syn på det hela. Är adoptivföräldrar mer kräsna och ogenerösa än människor i allmänhet? Och är en adoption också i verkligheten en naturlig ingrediens i samband med bestialiska mord? Om jag ska tro alla de deckare jag läst under min sjukdomstid så är det just så. Men jag tror annat. Och undrar vilka fördomsfällor jag själv hamnar i när jag skriver mina böcker…
Ingen deckare skriven än, men denna scen finns med i andra romanen.
Gårdagen är förbi.
Jag är glad för det. Den var så tung. Undersökning som gick fel flera gånger och gjorde så vansinnigt ont. Prover som talar emot varandra så att den förväntade diagnosen inte kan fastställas än. Hemlängtan, självömkan och tårar.
Och samtidigt fantastisk omsorg från när och fjärran. Även från Gud, som jag förvisso önskade kunde visa guldskrift på väggen för doktorerna, men tackar stort över miraklet: en god vän ”råkar” vara här just nu och kan ta sig tiden att köra mig och bilen hem! Som jag har oroat mig för att köra flera timmar så här sliten och febrig. Och så kommer hjälpen, som från ovan.
Gårdagen är förbi, men finns i minnet. Också den här dagen för fyra år sedan. Då vår älskade son och lillebror skulle sova sin sista natt på barnhemmet. Den dagen kunde Sundsvalls Tidnings läsare se en första glimt av vår resa. Reseberättelsens första del finns inte kvar på webben, så jag publicerar den här.
Nairobi National Park
Reseberättelse från Kenya publicerad i Sundsvalls Tidning,16 november 2008.
”Som en månlandning. För i och med nästa steg skulle tillvaron komma att förändras. Inte för en hel värld, men för vår familj. Livet förändrades ofrånkomligt när vi klev ut på kenyansk mark. Oavsett hur resan blir så kommer det här att bli ett land som hör ihop med oss. Landet där vi ska få möta vår son och lillebror.
Vår ankomst var förberedd. En chaufför med stor bil väntade på oss och tog oss till lägenheten där vi ska bo. Och där frukostvarorna redan fanns i kök och kylskåp. Det här är ett boende som egentligen kostar mer än vi har råd med, kanske till stor del beroende på dygnetruntbevakning och dubbla låsta grindar. Det är märkligt att jämföra detta med den förra Afrikaresan för 14 år sedan. Då reste vi enbart med lokala bussar och kombibilar med omkring ett dussin passagerare. Då bodde vi hos vänner i hyddor på landsbygden och i enkla hus i de fattigaste förorterna. Det här blir en helt annan resa. Landet är ett annat, men ansiktsdrag och tonfall känns ändå välbekanta. Liksom dofterna. Och så förhållningen till tiden.
Efter en helg med både vila och äventyr, ösregn och solsken, var det så dags. Mötet. Det som vi längtat efter men inte kunnat föreställa oss. Sju år av längtan efter ett till barn, ett syskon, en pusselbit. Vi trodde länge att vi visste hur pusslet skulle se ut, och kunde aldrig ana att det skulle bli mycket mer fantastiskt än vi kunnat föreställa oss.
Först ett informationsmöte hos adoptionsorganisationen och en snabb lunch innan vi kördes till barnhemmet där mötet skulle äga rum. När vi hade klivit innanför dörren till barnhemsavdelningen kom genast en skara ivriga barn fram till oss. Vi kunde först inte upptäcka vår pojke. Han höll sig på avstånd och tittade allvarligt ner när han placerades med oss i en soffa. Var vi verkligen de personer han hade sett på bild de senaste veckorna? Efter lite tittut släppte det och vår fina pojke klev spontant in i pappas famn. Ett fantastiskt ögonblick! Sedan följde tre timmar av lära-känna-lek varvat med ordinarie barnhemsrutiner. När vi gick ut på gården kollade han oss genom att efter en stunds lek springa iväg från oss som för att se om vi skulle följa. Åh, lille gosse om du bara visste! Vi kommer alltid följa dig. Från denna stund och framåt. Både mamma och storasyster fick också njuta av många nära stunder, för han valde våra famnar om och om igen den här eftermiddagen. Och när mat och bad hade avklarats fick vi säga god natt och lämna honom i sängen med orden ”See you tomorrow”. I våra hjärtan skar det, men vad tänkte vår pojke? Vårt barn som aldrig förr har haft en familj. Vågar han tro att vi kommer tillbaka?”
(Cecilia Ekhem, 2008)
Våren 2012. Ny närhet i gammal kofta
Vi kom tillbaka. Och hör för alltid ihop. Vi fyra.
